Venezuelansk arbetarledare: ”Vi tog över vår fabrik"
Nyligen var Antonio Betancourt från det arbetarledda företaget Inveval i Venezuela på Sverigebesök.
Han framträdde på möten i Göteborg, Malmö, Borlänge, Luleå, Gävle och slutligen Stockholm den 2 maj, där Proletären mötte honom.
Inveval, som tillverkar ventilationsutrustning, är ett av de företag i Venezuela där arbetarna tagit kontroll över produktionen och driver det vidare på egen hand. Men det var inte utan strid det kunde bli verklighet:
– Det började med statskuppen i december 2002. När vi lyckades återsätta Chávez till makten svarade företagsägare med att stänga fabriker för att skapa kaos och vända folk mot Chávez. Vår fabrik Inveval var en av dessa som stängdes ner, berättar Antonio.
– Vi trodde att vi skulle kunna lösa situationen genom att gå till arbetsdomstolen, för att tvinga cheferna att återuppta produktionen. I AD möttes vi bara av byråkratiska krav och det hela drog ut på tiden.
– Till slut, den 15 maj 2003, gick vi till fabriken gemensamt och öppnade grindarna. Chefen svarade genast och domstolen likaså. Åklagare och polis försökte mota ut oss. De ställde rätten till hälsa och arbete under rätten till privategendomen. Så fungerar en borgerlig stat – den ger kapitalisterna rätt.
Strid om makten
Detta var inledningen på vad som skulle utvecklas till en 26 månaders strid om makten över fabriken. Polisens framfart mötte motstånd. Arbetarna fick hjälp av övrig lokalbefolkning som slöt upp. Polisen fick vända hem med ogjort ärende.
– Men vi fick fortsätta gå utan arbete. Vi bodde då i tält utanför fabriken. Vissa blev hemlösa från sina ordinarie bostäder då vi inte längre fick någon lön. Det var en svår situation som dock förde oss samman. Vi turades om att vakta fabriken och oss själva. Det behövdes, för fabriksägaren skickade vid flera tillfällen lönnmördare mot oss.
Antonio Betancourt berättar också hur man bildade en kommitté med tolv arbetare att föra gruppens talan. Någon facklig organisation hade inte tidigare funnits på fabriken. De sökte också stöd i Venezuelas traditionella fackföreningsrörelse:
– Det var utan framgång. De var helt avvisande, säger Antonio Betancort och fortsätter: Till slut insåg vi att om något ska bli gjort får vi göra det på egen hand, vid sidan om den byråkratiska fackföreningsrörelsen.
Stolthet
Efter ytterligare månader av kamp lyckades de till sist uppmärksamma Chávez och den revolutionära regeringen om sin situation. Presidenten lyssnande till deras behov och beslutade om förstatligande av Inveval. Idag ägs företaget till 51 procent av staten och till 49 procent av de anställda.
– Det var med stolthet och glädje vi äntligen kunde börja arbeta igen – fristående. Vi arbetare visste redan mycket om hur produktionen skulle drivas. Men då hela den tidigare administrativa ledningen stuckit fick vi lära oss att sälja våra varor och sköta ekonomin.
Antonio Betancourt säger att de varit fast beslutna att driva hela fabriken själva. Numera får alla anställda lika mycket i lön, oavsett arbetsuppgift. Beslut tas på stormöten och arbetsuppgifterna har de fördelat mellan sig.
– Jag fick själv lämna min maskin och åka ut för att sälja våra varor, förklarar han. Vi har utbildat oss inom processteknik, datorer, bokföring med mera. Det har varit en svår process men vi har lyckats bra efter omständigheterna.
Under 2006 bildades FRETECO som är den revolutionära fronten för arbetardriva och ockuperade fabriker. Organisationen kom till på initiativ från Inveval-arbetarna. FRETECO arbetar för att gemensamt utveckla produktionen och föra revolutionen framåt.
– Vi verkar även för att förstatliga fler företag. Även fabriker som idag är nedstängda. Det är omänskligt att människor ska behöva gå arbetslösa för att ett fåtal kapitalister vill det, konstaterar han.
– Erfarenheten av vår kamp är att vi arbetare kan uppnå förändring när vi är organiserade, avslutar Antonio Betancourt.
TOR HÄRNQVIST
Proletären 20, 2008