Irakkriget 6 år: Falluja 2009 - fortfarande i ruiner

Jag körde genom Falluja, en gång den mest rebelliska sunnidominerade staden i landet, och jag fann mycket få bevis på att något slag av återbyggnad ingångsatts. Åtminstone 70 procent av stadens infrastruktur förstördes under USA:s omfattande militära angrepp i april 2004 och i november samma år, och nu mer än fyra år senare i det ”nya” Irak, försmäktar staden fortfarande.

Resterna av byggnader som då pulveriserades av USA:s bombningar, och artilleri- och granatbeskjutning, finns kvar längs Fallujas huvudgata, eller snarare längs vad som är kvar av den. Som ett av de få synliga tecknen på återuppbyggnad i stan, håller den gatan – som till stora delar förstördes under belägringen i november 2004 – sakta på att rivas upp för att nyasfalteras.

Arbetslösheten härskar här, infrastrukturen är alltjämt i huvudsak i ruiner och tiotusentals invånare som flydde 2004 är fortfarande flyktingar. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt, med tanke på med vilka ansträngningar förstörelsen bedrevs, medan någon  återuppbyggnad på motsvarande sätt inte skett? Det är en plats där en invånare fortfarande måste bära med sig ett personligt biometriskt ID-kort, utfärdat av USA, vilket också måste visas upp varje gång man kommer till eller lämnar stan om man tillhör lokalbefolkningen. Ett sådant kort kan man enbart erhålla efter det att USA:s militär har scannat ens näthinnor och tagit ens fingeravtryck.

Följderna av attackerna år 2004 syns fortfarande överallt. Med tanke på de oräkneliga kulhålen i restaurangers, affärers och bostäders väggar, är det omöjligt att betrakta staden från någon mer fördelaktig vinkel, eller att se i någon riktning utan att bli påmind om dessa tecken från belägringen.

Skottsäker BMW i ruinerna
Allting i Falluja, liksom alla dess invånare, har påverkats djupt in i själen av denna erfarenhet, men alla upplever inte efterspelet till stadens förstörelse på samma sätt. Faktum är att under huvuddelen av min ”tripp” runt Falluja satt jag inne i en tungt beväpnad, specialbyggd 420000 dollars-BMW med all nödvändig utrustning för detta sekels Irak, inkluderande ett inbyggt spritskåp och kulsäkra fönsterrutor.

En av de sista gångerna jag körde genom Falluja – i april 2004 – var jag tillsammans med en liten grupp journalister och aktivister. Vi hade tagit oss in i stan, som då var under belägring, i en skranglig buss fylld med varor för humanitär hjälp. Efter att vi i skräck sett på, när USA:s F16-plan fällde bomber över Falluja medan vi kryssade oss framåt mot staden genom jordbruksområden, kom vi fram och fann att gatorna var öde bortsett från mujahedins checkpoints.

Att påstå att mitt senaste transportsätt var en uppgradering (som gjorde mig lätt desorienterad) jämfört med 2004 är (minst sagt) ett understatement. Min BMW tillhörde shejk Aifan Sadun, ordförande för Fallujas Återuppvaknanderåd. Tack vare Återuppvaknande-rörelsen som började formeras 2006 i al-Anbarprovinsen, då sunniupprorets cent-rum – och vilken USA:s ockupationsstyrkor snabbt  försåg med stora mängder pengar, vapen och annat slags stöd – har våldet i huvuddelen av provinsen minskat och befinner sig på sin lägsta nivå någonsin. Det är påfallande tydligt i Falluja, en gång bekant som motståndsstaden eftersom de hårdaste striderna mot USA:s ockupation ägde rum där.

Fallujas rikaste man
Idag är måhända shejk Aifan stans rikaste man, tack vare sin av egenintresse upprättade allians med USA:s ockupationsstyrkor. Aifans smala lycka var följande: han var rätt shejk på rätt plats vid rätt tillfälle, när amerikanerna, desperata efter sina misslyckanden i Irak, bestämde sig för att ge sitt stöd för återupprättandet av en stamelit i den provins, där sunniupproret rasat med särskild kraft mellan 2004 och 2006.

Missförstå mig inte. Det handlade inte om en noggrann, strategisk, USA-framarbetad plan. Det var istället något hastigt påkommet, som av en tillfällig ingivelse, en snabbkur. Ty det var ju så, att när USA:s planerare beslöt att lägga sin tyngd bakom Återuppvaknande-rörelsen, var den redan ett etablerat faktum.

Grovt räknat var det i slutet av 2006, månader före George W. Bushs nya ”rensningsstrategi” som innebar 30000 fler amerikanska trupper i Bagdad och kringliggande områden, som USA började göra avbetalningar till de lokala stamshejkerna i al-Anbar för deras samarbete, och började bekosta och beväpna de sunnimuslimska milismän som dessa organiserade. Resultatet var att antalet upprorsattacker hastigt minskade, och amerikanerna utvidgade programmet till andra provinser. Det växte till att omfatta nära 100000 sunnimiliser, av vilka de flesta betalades 300 dollar i månaden – en icke föraktlig summa i en sönderslagen stad som Falluja med skyhöga arbetslöshetstal.

Programmet framställdes snart som en succé och grupperna döptes till allting från Uppvaknandet till Iraks Söner (al-Sahwa), eller som USA:s militär föredrog vid denna tidpunkt, Ansvarskännande Lokala Medborgare. Oavsett namn utgjorde huvuddelen av medlemmarna tidigare motståndskämpar; många var också tidigare medlemmar av Saddam Husseins Baathparti; och ett betydande antal var – och har naturligtvis förblivit – bägge dessa saker.

”Återuppbyggnadsbranschen”
Det finns en än djupare historia bakom den väg som amerikanerna slutligen valde för att tämja upproret och de hemvävda irakiska al-Qaidagrupperna (AQI) som växt fram ur det. I en intervju med mina kollegor David Enders och Richard Rowley på sommaren 2007, beskrev shejk Aifan detta mycket öppenhjärtligt: ”Saddam Hussein stödde vissa stammar och vissa shejker. Han utnyttjade en del shejker och den makt de hade i sina områden. Stödet bestod först av pengar. Han stödde dem med stora projekt, med pengar och han gjorde dem mycket rika. Ni förstår man kan göra upp med vem som helst i Irak med hjälp av pengar. Amerikanerna gjorde upp samma plan omfattande alla shejker.”

Amerikanernas huvudmål var aldrig åter-uppbyggnad av den sönderslagna al-Anbarprovinsen. Det var enbart den etikett som sattes på ett projekt vars syfte – ur USA:s synvinkel – var att rädda amerikanska liv och dämpa ner våldet i Irak före USA:s presidentval 2008.

Idag talar ledande shejker som Aifan om att de är i ”återuppbyggnadsbranschen”. Det är en vacker omskrivning för vad de sysslar med, och under den rubriken sker mängder av utbetalningar (oavsett hur ringa faktiskt återuppbyggnadarbete det än må vara). Se på det så här: varenda handlare behöver en frontfigur. USA kunde köpa upp shejkerna ty det var till deras omedelbara fördel att bli uppköpta. De återfick en del av den makt som runnit bort, samtidigt som alla pengar ocgh vapen tillät dem att med verklig kraft rekrytera folk i de stammar de kontrollerade och att bygga upp Återuppvaknande-rörelsen.

al-Qaida hotade profiten
Skälen till – ty det rör sig om flera – att stamledarna var så villiga att samarbeta med det egna landets ockupanter är, åtminstone så här i efterhand, ganska klara. De som i al-Anbar en gång i tiden hade stött, och hade stötts av Saddam Hussein, och sedan inledningsvis stödde motståndet, blev betydligt villigare att samarbeta med ockuptionsstyrkorna när de märkte att deras makt undergrävdes av al-Qaida i Irak. 

al-Qaida visade sig vara ett hot mot shejkerna, av vilka många inledningsvis hade samarbetat med det, när al-Qaida började försöka införa sin egen stränga, extrema sunniideologi i regionen – och kanske än mer avgörande, när al-Qaida började göra intrång på den gränssmuggling som gjort många stamshejker rika. I takt med att al-Qaida växte sig större och hotade deras ekonomi och maktbas, återstod inte mycket annat än att satsa på amerikanerna.

Resultatet blev att dessa män fick uppbackning för sina privata milisstyrkor, vilka döptes om till Återuppvaknande-grupper. Dessutom fick de underskrivna ”återuppbyggnads”-kontrakt från amerikanerna, vilket innebar miljontals dollar i deras fickor, även om det inte alltid gällde byggplatser. Så tidigt som i april 2006 släppte Rand Corporation en rapport, ”Återuppvaknandet i Anbar”, där USA:s nya potentiella allierade beskrevs som en grupp shejker som tidigare kontrollerade smugglingsligorna och den organiserade brottsligheten i området.

När en mördas kommer en ny
Ett slående exempel är shejk Abdul Sattar Abu Risha, som grundade de första Åter-uppvaknande-grupperna i al-Anbar och senare ledde hela rörelsen fram till dess han mördades år 2007, strax efter att ha träffat president Bush. Det var välkänt i regionen att Abu Risha i huvudsak var en smugglare som försvarade sin affärsverksamhet genom att slå sig i lag med amerikanerna.

Det är inte förvånande, med tanke på hur lukrativt detta gemensamma samarbete utvecklades, att närhelst en shejk i en Återuppvaknande-grupp mördas, finns det alltid någon annan beredd att ta hans plats. Abu Risha efterträddes i själva verket omedelbart som ”ordförande” för Anbars Återuppvaknande av sin bror shejk Ahmed Abu Risha, som nu också är i ”återuppbyggnadsbranschen”.

När George W Bush besökte Irak i september 2007 , var min värd under min resa i Falluja, shejk Aifan, förtjust att få möta honom. Bush hävdade han, var ”mycket smart och en broder”. Sommaren 2008 mötte han även Barack Obama. När han blev tillfrågad av Richard Rowley vad han ansåg om Obama, svarade han att ”USA:s utrikespolitik brukar inte ändras med en ny president.” I hans hem i Falluja finns bland annat ett foto med honom och den irakiska premiärministern Nuri al-Maliki på framskjuten plats.

För att fullt ut förstå varför stamledare som Aifan började samarbeta så nära med de amerikanska styrkorna, måste man också ta hänsyn till vågorna av skakande sekteristiskt våld som svepte över Irak 2006. Samtidigt som sunnitiska självmordsbombare och bilbomber slaktade shiiter, mördade också shiitisk milis och dödspatruller sunniter i mängd varje dag.

Före USA:s invasion 2003 hade sunniterna nästan utgjort en majoritet av befolkningen i Bagdad, landets huvudstad. Tre år senare utgjorde de en snabbt minskande minoritet, i stort fördrivna bort från de många blandade sunni-shiitiska bos-tadsområdena som funnits utspridda i stan, men också från en del av de rent sunnitiska områdena. Hundratusentals var fördrivna från sina hem enbart i Bagdad.

På sin välinformerade blogg, skriver Juan Cole att sunniterna idag utgör så få som 10-15 procent av huvudstadens befolkning. Inte att undra på att deras stamledare, nu när sunniternas antal reducerats och de var omringade av vapen överallt, kände behov av hjälp. Och eftersom alternativen var begränsade, fann de hjälpen genom att vända sig till den mäktigaste militären på planeten. När deras finanser, levnadsförhållanden och livet självt var hotade, tog de till den belägrades klassiska taktik, som sammanfattas med orden: ”Min fiendes fiende är min vän.”

”Anbar ska bli nästa Dubai”
Vad har detta lett till idag? Shejk Aifan är mångmiljonär. Och hans drömmar är följaktligen inte längre en lokal smugglares. Han önskar ”göra Anbar till nästa Dubai” som han sa till mig och två av mina kollegor, när vi körde längs Fallujas raserade gator.

Hans hem är lämpligt nog ett massivt, tungt skyddat herresäte, komplett med egen checkpoint intill på gatan, två vakttorn och med två tunga kulsprutor placerade nära dörren till hans kontor. Ett gäng vakter omger honom hela tiden och de vistas dygnet runt i herresätet till hans skydd.
Vid vårt första besök i hans hem, tillbringade mina kompanjoner och jag natten där, eftersom vi inte hade avslutat våra intervjuer när solen började gå ner. Det var bara några dagar före de nyligen avhållna provinsvalen, där vallistan med medlemmar från Återuppvaknandet som han var en del av kom på andra plats. När vi mumsade på smakfulla kebaber, diskuterade han med stolthet sin egen kampanj som han hoppades skulle placera honom högt upp i stadens ledning. ”Jag ställer upp”, hävdade han, ”därför att om jag inte gör det, kommer dåliga människor att behålla sina  platser. Vi kan inte förändra situationen om vi inte ställer upp.”

Eftersom de flesta sunnitiska grupperna bojkottade valen 2005, vann Iraks Islamistiska Parti (IIP), ett djupt religiöst parti, makten och kontrollen i Falluja. När jag var tillsammans med Aifan, var han påtagligt orolig för och arg över rykten om att IIP försökte påverka väljarna och genomföra valfusk. ”Vi skall slåss med alla nödvändiga medel om de vinner genom bedrägeri”, förklarade han orubbligt – och som jag snart skulle få erfara, utkämpade han redan kampen mot IIP.

Längre fram på natten, bestämde sig Aifan plötsligen för att vi skulle följa med honom på en snabbvisit till provinsens huvudstad Ramadi. Han ville konsultera med en landsman, shejk Abu Risha, för att skicka ett gemensamt klagobrev om det påstådda fusk som IIP höll på med inför de kommande valen. Det var intressant att notera att endast två år och ett par månader efter det att Återuppvaknande-rörelsen bildades, fruktade de två shejkerna betydligt mer ett sunnitiskt valparti än al-Qaida i Irak.

På vägen visade han stolt upp BMW-bilens extrautrustning, med tvåtums tjocka kulsäkra fönster (så nyttigt om man fruktar mordförsök), det behändiga utfällbara whiskystället med Johnny Walker och sodavatten, och en lyxutformad musikanläggning. Han körde med sin mobil i ena handen och en walkie-talkie intill sig i ständig kontakt med sina säkerhetsvakter som fanns framför och bakom oss i SUV:ar och han fortsatte att i entusiastiska ordalag konversera oss. Eftersom jag satt i framsätet kunde jag inte undgå att lägga märke till den pistol som vilade på bekvämt avstånd intill honom på sätet. I baksätet låg på golvet ett gevär och en AK-47.

Abu Rishas anläggning i Ramadi var ännu större än shejk Aifans herresäte – och än mer tungt bevakad. När vi anlände fann vi att en officiell valansvarig redan väntade på att ta emot shejk Aifans skrivna klagomål med anklagelser om valfusk. Provinsens polischef var också på plats, ett tecken på den makt och det inflytande dessa bägge shejker som förenas i makt och pengar har. (Abu Risha äger även en kamelfarm.)

100 dollarsedlar i massor
När besöket var avslutat, åkte vi tillbaka till Falluja och åt en sen måltid hos shejk Aifan innan vi gick till sängs som hans gäster. Hans dotter, en blyg flicka på runt sju år, satt intill honom när vi åt. Vid ett tillfälle skalade han plötsligt av en färsk amerikansk 100 dollarssedel från en sedelbunt som skulle ha förbluffat vilken maffiaboss som helst, log välvilligt och tillade att hon inte skulle berätta för sin mamma om gåvan.

Shejken hade naturligtvis gott om 100-dollarsedlar, eftersom miljontals dollar för så kallade återuppbyggnadsprojekt hade överförts till honom. Det är så han betalar de omkring 900 man som han uppger ingår i den privata milisen. För allt detta kan han tacka USA:s militär, vilken regelbundet levererar nya penningbetalningar – hårt inslagna tegelstenar av 100-dollarssedlar – eftersom Irak efter invasionen i huvudsak har en endast-kontant-betalningsekonomi.

Före vår resa till Ramadi hade en patrull från USA:s Marinkår avlagt ett besök hos shejk Aifan. När soldaterna gick upp för trapporna till hans mötesrum, tog de ammunitionsbältena från shejkens säkerhetsvakter och behöll dem till dess de lämnade området. Det var en liten påminnelse om vem det är som har sista ordet i denna del av Irak och om hur långt förtroendet sträcker sig mellan dessa av omständigheterna skapade kompanjoner.

Shejk Aifan välkomnade vänligt befälhavaren  och de två satte sig ner för samtal. Bägge var påtagligt spända, såg sig oroligt omkring. Shejk Aifan lekte nervöst med sin bönekedja, rörde sina ben som ett nervöst skolbarn, medan han berättade för sin gäst hur bra allting gick. Mötet avbröts upprepade gångar av mobilsamtal till shejken och vid ett tillfälle gick han sin väg för en kort stund för att välkomna en annan besökare.

”Som New Yorks maffialedare”
Efter mötet kom en rad fat med mat in och alla lät sig väl smaka. När de gav sig av frågade jag en av Marinofficerarna om sådana här besök ägde rum ofta. ”Det är vårt jobb”, svarade han. ”Vi besöker shejker. Och den här killen är som John Gotti.” (Gotti som kallades ”Teflon-Don” ledde den kriminella Gambinofamiljen i New York fram till dess han fängslades.)

Jag var inte angelägen att stanna över natten, men något alternativ – åtminstone ett säkert – fanns inte. Om än under de lyxigaste omständigheter upplevde jag något av Iraks senaste dilemma: vi har ett slags ”säkerhet” men ingen frihet.

Utanför grindarna till shejk Aifans välbevakade område surrade generatorer i mörkret som alstrade ström i ett land där man, om man inte kan betala för en egen generator eller dela en med sin granne, befinner sig i bekymmer. I Falluja, precis som i Bagdad, är fyra timmars elektricitet från nationella nätet ansetts som en bra dag. Vanligen var gatorna relativt trafiktomma efter det att mörkret lade sig i ett slags självpåtaget utegångsförbud.

Den stad som shejk Aifan bor i ligger naturligtvis fortfarande i ruiner, och dess invånare kämpar i stort bara för att överleva och uthärda. Återuppvaknande-grupperna har fått många irakiers respekt genom att de ger ”säkerhet”, men till vilket pris?

Det återstår ännu att påbörja återuppbyggnad i sunniområdena och Rörelsen, shejker och allt annat, fungerar endast så länge som USA fortsätter att föra över ”återuppbyggnadsfonder” till stamledarna. Vad händer när det upphör, som det självklart måste göra någon gång? Kommer invånarna i Falluja att få det bättre? Eller har denna process endast lagd grunden för kommande blodbad?

DAHR JAMAIL
Översättning från engelska av Teddy-John Frank 


• Mer läsning av Dahr Jamail (på engelska) finns på hans hemsida dahrjamailiraq.com. Där går det också att beställa hans bok ”Beyond the Green Zone – Dispatches from un unembedded journalist in occupied Iraq”, som är en samling texter som skildrar livet i Irak under ockupationens första år.