Obama bryter löfte om Guantánamo

Guantánamofängelset på USA:s militärbas på Kuba upprättades i januari 2002, bara tre månader efter att USA anfallit Afghanistan och inlett kriget mot terrorismen. Guantánamo blev snabbt en symbol för Bushadministrationens och supermaktens totala förakt för inte bara internationell lag, utan också gällande amerikansk lag.

Människor kidnappades från Afghanistan, Pakistan och andra länder. De gavs beteckningen ”illegala stridande”, vilket enligt Bush och hans anhang betydde att de kunde hållas hur länge som helst utan att ställas inför rätta.

Med Barack Obama vid rodret skulle det bli ändring. Under valkampanjen 2008 kallade han Guantánamo för ”ett sorgligt kapitel i amerikansk historia”. Som nytillträdd president skrev han i januari 2009 under en order om att fängelset skulle stängas så snart det var praktiskt möjligt, dock senast inom ett år.

Så blev det inte. Förbrytelserna fortsätter, utan slutdatum i sikte.

Förra veckan inleddes rättegången mot den kanadensiske medborgaren Omar al-Khadr, den yngste av de kvarvarande 176 fångarna på Guantánamo. Den idag 23-årige Omar al-Khadr har tillbringat mer än en tredjedel av sitt liv i den amerikanska militärens fångenskap. Fallet är avslöjande då det handlar om övergrepp begångna både under och efter Bush.

Omar al-Khadr greps i Afghanistan i juli 2002 av amerikansk trupp. Hans djupt religiöse far hade tagit med sin då 15-årige son till vad som sägs ha varit ett al-Qaidaläger. I den eldstrid som uppstod när ockupationstrupperna gick till anfall påstås Omar al-Khadr ha slängt en handgranat som dödade en amerikansk officer.

Svårt skadad fördes Omar al-Khadr till Bagramfängelset vid Kabuls flyg-plats. Precis som många andra gripna i krigets inlednings-skede flögs han så småningom till Guantánamobasen.

Åtta år efter gripandet ställs han nu inför en särskild militärdomstol. Denna form för rättegångar kritiserades ursprungligen av Obama, men efter makttillträdet och beslut om smärre korrigeringar i processen fortsätter han på den väg Bush stakat ut.

Åklagaren hävdar att det handlar om att ställa en al-Qaidaterrorist till svars för sina handlingar. Invändningarna mot både anklagelserna och rättsprocessen i sig är många.

FN:s särskilda representant för barn och väpnade konflikter menar att en fällande dom skulle vara ett farligt prejudikat för barnsoldater. Fallet är också unikt då detta är första gången sedan andra världskriget som en militärdomstol tar upp ett brott begånget av en minderårig.

Vad som väckte uppmärksamhet under rättegångens första dag är att Omar al-Khadrs erkännande – ”jag är en terrorist tränad av al-Qaida” – godkänns som bevis. President Obama har nämligen lovat att framtvingade bevis inte får användas.

Omar al-Khadrs försvarsadvokat har påpekat att erkännandet torterades fram. Han utsattes för brutala fysiska övergrepp och förnedrades. Förhörsledare har erkänt att de hotade den svårt skadade 15-årige pojken med gruppvåldtäkt och att döda honom, om han inte samarbetade. Är det konstigt att han till slut sa vad förhörsledarna vill höra?

Den militära rättsprocessen mot Omar al-Khadr avbröts torsdag förra veckan. Hans försvarsadvokat kollapsade och fördes till Guantánamobasens sjukhus. Förhandlingarna återupptas i mitten av september.

Vad som kommer ut av dem vet vi inte. Men det vore naivt att tro på rättvisa och upprättelse.

Behandlingen av Omar al-Khadr är en förbrytelse – kidnappning, tortyr, åtta år utan rättegång – för vilken de skyldiga borde ställas inför rätta. Men fallet väcker samtidigt en fråga som är större än kränkningen av Omar al-Khadr och alla andra Guantánamofångars mänskliga rättigheter: Begick den person som kastade handgranaten i juli 2002 verkligen ett brott?

Den amerikanske sergeanten Christopher Speer tillhörde elitförbandet Delta Force. Han var inte i Afghanistan för att befria kvinnor eller införa demokrati, utan för att tillfångata eller döda ”terrorister”, en beteckning vi idag vet kan innefatta vem som helst som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Christopher Speer befann sig i Afghanistan som en del av en armé som angripit ett annat land, vilket enligt internationell rätt är den värsta av krigsförbrytelser. Som soldat i en ockupationsarmé var han legitim måltavla för motståndet mot ockupationen.

Vilket gäller alla de 1200 amerikanska soldater som hittills dött i Afghanistan. Eller tänker USA börjar väcka åtal för krigsförbrytelse i militärdomstolar för var och en av dessa dödade militärer?

Och vem för i sådana fall de afghanska offrens talan, de tiotusentals civila som dödats utan att ha bett om att befrias med kulor och bomber?

Patrik Paulov
Proletären nr 33, 2010