Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vad händer egentligen i Tibet?

I de stora västmedierna anklagas den kinesiska regeringen för att brutalt ha slagit ner det tibetanska folkets protester. Vad var det egentligen som hände i Tibet? Hur ser förhållandena i Tibet ut jämfört med övriga Kina och jämfört med grannländerna? Kommunstiska Partiets internationelle sekreterare, Erik Anderson, ger en bakgrund.



I skrivande stund rapporteras läget vara lugnt i Tibets huvudstad Lhasa medan demonstrationer rapporteras från andra områden med tibetansk befolkning. Det var i fredags som en demonstration urartade till rena upploppen där affärsmän från hanfolket, Kinas största etniska grupp, fick sina butiker och kontor plundrade och förstörda. Attackerna riktade sig mot olika myndighetsbyggnader. Även en muslimsk moské brändes ned i upploppen.

De kinesiska myndigheterna hävdar att sexton personer dödats i kravallerna, de flesta civila som antingen brändes inne i de omkring 160 anlagda bränder som rapporterades eller höggs ihjäl av lynchmobbar. Myndigheterna menar att Dalai Lama låg bakom upploppen. En rad tidningar i Sydasien konstaterar att upploppen var alldeles för koordinerade för att vara rent spontana.

Vill undvika oroligheter
I sensationspressen i väst beskrivs offren som om de dödats av skarpskjutande kinesisk polis och militär. I en del västmedier som mer riktar sig till en publik som innehar beslutande samhälls-positioner ges en annan bild.

I International Herald Tribune den 15 mars jämförs den kinesiska arméns agerande 1989 med dagens mer sofistikerade kravallbekämpningsmetoder. Metoder som rutinmässigt används vid arbetar- och bondeprotester i Kina.

”Styrkor som slogs mot upploppsmännen [i Lhasa] är ett bevis på ett nytt förhållningssätt för att undvika att sociala oroligheter övergår till att bli okontrollerbara. De kinesiska myndigheterna rapporterar varje år om tiotusentals fall oroligheter – 87000 för 2005, det senaste året för vilket statistiken är färdigarbetad.
Kravallerna berör allt från markkonfiskationer, till protester mot föroreningar av vatten och jordar, sammandrabbningar mellan olika etniska och religiösa grupper och i samband med stängningar av statliga industrier.

Under de senare åren har ledarna betonat behovet att lyssna på klagomål, medla i tvistemål, undvika totalkonfrontation och undvika behovet av att sätta in militär, men när trupp inkallas tenderar de hellre att arrestera än att skjuta ner demonstranter…

I känsliga minoritetsregioner försöker myndigheterna att undvika oroligheter genom kraftfulla statsinvesteringar samt jordbrukssubventioner, utbildning och andra sociala program.”

Men International Herald Tribune  konstaterar att det ibland hjälper föga med omfattande program i konflikthantering. Vid kravaller i samband med en jordkonflikt 2005 i den sydkinesiska staden Dongzhou öppnade styrkor eld mot protesterande bönder och tre personer dödades.  

Väst vill splittra Kina
I samband med kapitalismens gradvisa restaurering i Kina, och de motsättningar och konflikter som det fört med sig, har de kinesiska myndigheterna lärt sig att finslipa sitt samhällsmaskineris agerande, så att det påminner om hur konflikter hanteras i rent borgerliga länder där etniska, ekonomiska, religiösa konflikter sker dagligen och stundligen.

På sikt önskar sig västvärlden en jugoslavisk utveckling i kubik i Kina, där landet splittras upp i beståndsdel efter beståndsdel, för att väst ska kunna återta kontrollen över ”Mittens rike”. Uppmuntrandet av separatistiska krafter i Tibet är en del i denna agenda. Men aktivismen i Tibetfrågan i västvärlden kan få en bumerangeffekt.

De kinesiska medierna har visat bilder på ihjälslagna kinesiska affärsmän och andra civila. Något som stärker sammanhållningen i Kina mot västvärldens påtryckningar. Trots allt är över 90 procent av Folkrepubliken Kinas befolkning han-kineser, och alltför högt västerländskt jubel över ihjälslagna kinesiska affärsmän skadar västvärldens odlande av provästliga krafter i Kina.

Indien har egna problem
Grannlandet Indien, som huserar den så kallade tibetanska exilregeringen vilken inget land i världen erkänt, skulle gärna vilja agera i Tibet. Men i den indiska opinionen finns ingen aktivism i frågan och den härskande klassen i Indien har svårt att uppbåda någon indignation i Tibetfrågan i ett land som själv sönderslits av etniska, politiska och ekonomiska motsättningar.

De som dödats i de tibetanska upploppen, är inte fler än antalet som dödas i en indisk valrörelse utan att en någon ledande politiker i väst höjer ett ögonbryn. Vid valet 2003 i den indiska delstaten Tripura konstaterade den styrande vänsterfronten lugnt i sin valanalys att 18 av dess valarbetare hade mördats under valkampanjen.

Indien kunde ändå inte hålla sig från att kommentera Tibet för att tillfredställa USA. Men bumerangeffekten kom snabbt. På de muslimska staternas konferens i Dakar, Senegal, antogs i fredags ett uttalande av 60 länder som uttryckte ”djup oro över den långa och olösta konflikten i Kashmir” och uttalade sitt stöd för det kashmiriska folkets självbestämmande.   

Trots regionalstöd och subventioner till Tibet från kinesiska regeringen driver lagen om kapitalismens ojämnlika utveckling fram stora regionala och klassmässiga skillnader inom kinesiska folkrepubliken, Tibet inkluderat.

Växande skillnader
Under senare år har tibetanerna konfronterats med ett nytt växande fenomen, nämligen ekonomisk marginalisering i en växande kapitalistisk ekonomi där yrkesmän och affärsfolk från den i folkrepubliken dominerande folk-gruppen han-kineser tagit överhanden. Denna spontana kapitalistiska utveckling har ”kraftigt ökat inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan han-kineser och tibetaner”, varnar Athur Holcombe, som är president i en NGO som arbetar med fattigdomsbekämpning i Tibet.

Även inom administrationen i Tibet krävs inte bara kunskap i det lokala språket utan också goda kunskaper i kinesiska som ett villkor för anställning. Läskunnigheten bland tibetaner är 50 procent jämfört med 85 procent bland han-kineserna.

Det ekonomiska uppsvinget har fördelats olikt. Lhasa har gynnats medan stora delar av landsbygden fortfarande i mångt och mycket lever utanför modern ekonomisk aktivitet. År 2004 var BNP per capita 225 dollar för tibetanska jordbrukare och boskapsuppfödare vilket är en av de lägsta siffrorna i Kina. Detta samtidigt som lönerna för specialister och inflyttade stats-tjänstemän i Tibet är de högsta i Kina och för industriarbetarna de näst högsta efter Shanghai.

Orsaken är följande: För att få specialister, tjänstemän och andra att flytta till det strategiskt viktiga Tibet har de belönats med något som kallas ”Tibetpremie”. Kinesiska bosättare kan få höjdtillägg, glesbygdstillägg och andra extra tillägg samt längre semestrar och kortare arbetstid mot att de flyttar till det kalla och karga Tibet. Dessa förmåner för inflyttade kineser sticker i ögonen på många tibetaner, vilket utnyttjas av separatistiska krafter.

93 procent tibetaner
Officiellt är 93 procent av Tibets invånare tibetaner, det vill säga 2,4 av 2,7 miljoner. Andelen han-kineser kan i realiteten vara större, då kineser arbetar i Tibet utan att vara skrivna där. Under 1980-talet minskade kinesernas antal något då de kinesiska myndigheterna kallade hem ett antal tjänstemän som ansåg ha begått excesser mot den tibetanska kulturen under kulturrevolutionen.

Men de uppgifter som sprids från Dalai Lamas så kallade exilregering i Indien, om att kineser håller på att tränga ut den tibetanska befolkningen i Tibet, är inte med sanningen överensstämmande. Däremot finns det en påtaglig kinesisk närvaro i Lhasa som har totalt 220000 invånare. Ettbarnspolitiken gäller för övrigt den dominerande folkgruppen han-kineser men inte de olika nationella minoriteter i Kina.

Ett så kallat oberoende Tibet under imperialismens kontroll kommer inte vara mer oberoende än protektoratet Kovovo är idag. För trots att Folkrepubliken utvecklas ojämnt, där Tibet och dess lokalbefolkning halkat efter, är Tibets grannländer Nepal, Bhutan och Sikkim ett chockerande exempel på vad ”oberoende” betyder i dagens imperialistiska värld.

Sikkim, som vann formell självständighet 1918, absorberades av Indien 1975 efter det att alla samhällsfunktioner fallit ihop. De nämnda staterna har mycket högre barnadödlighet och lägre medellivslängd än vad tibetanerna har. Bhutan har tre gånger så hög barnadödlighet som Tibet.

Medellivslängden i Nepal är 59,8 år och i Bhutan 54,4 år, vilket skall jämföras med 65 år i Tibet (1950 var medellivslängden i Tibet endast 36 år). Likaså har både Bhutan och Nepal en större andel flyktingar utanför sina länder än vad Tibet har. Bhutan har fördrivit hundratusentals människor.       
Det gamla Tibet

Den Hollywoodinspirerade bilden av det gamla Tibet som en pastoral idyll, och som sprids till den allmänna opinionen i väst, är falsk och förljugen. Detta Tibet var ett slavsamhälle där en medeltida brutalitet mot livegna såväl som rena slavar var förhärskande. I Dalai Lamas Tibet var tortyr och stympningar en del av vardagen liksom att skära av tungor.

I debattören Michael Parentis exposé om Tibet ”Vänskaplig Feodalism: Den tibetanska myten” refereras till Stuart och Roma Gelder som 1960 intervjuade en före detta slav, Tsereh Wang Tuei, som hade stulit två får som tillhörde ett kloster. För detta fick han båda ögonen utgrävda och ena handen sönderslagen. Han förklarade varför han inte längre var buddist: ”När en helig lama sade åt dem att göra mig blind tänkte jag att det är inget gott i religionen.”

En del västerländska besökare i Tibet på den gamla tiden noterade det stora antalet amputerade människor. Eftersom det var mot den buddistiska läran att direkt döda människor, misshandlades istället småtjuvar och rymlingar från klostren bortom oigenkännlighet för att sen lämnas ”till Gud” i iskalla natten för att dö. Parallellen mellan Tibet och det medeltida Europa är skriande, konstaterar en författare om Tibet.

Dessa uppenbara fakta hindrar inte en omfattande historieförfalskning i västvärlden där det tibetanska teokrativäldet utmålas som ett Shangri-La. Eller som västmediernas gunstling Dalai Lama utryckte det ”ett samhälle i fred och harmoni”. I själva verket härjades gamla Tibet av maktkamper och rena religionskrig.  
De kinesiska myndigheterna, tillsammans med den tibetanska regionregeringen har i efterdyningarna satt igång en politisk motoffensiv och mobiliserat religiösa tibetaner som fördömt upploppen. Bland dem den elfte Panchen Lama, som är erkänd av de tibetanska myndigheterna men som inte godkänns av exilregeringen i Indien. ”Vi fördömer alla aktiviteter i syfte att splittra landet”, sade Panchen Lama. Han tillade att han stödjer kommunistpartiets och regeringens försök att skapa trygghet och stabilitet i Lhasa, rapporterar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua.

Inför OS har de kinesiska myndigheterna varit beredda på att något skulle hända. De aktuella upploppen i Tibet är de allvarligaste på 20 år.

ERIK ANDERSON
Proletären 12, 2008