Hoppa till huvudinnehåll
Av

Praghändelserna del 1: Den verkliga Pragkuppen 1948

Vid två tillfällen har händelser i Prag hamnat i världens blickfång och använts i en rasande antikommunistisk propaganda. Den så kallade Pragkuppen 1948 samt Pragvåren 1968 och den sovjetiska ockupationen därefter. Bägge dessa händelser firar jämt i år. Proletären ska i två artiklar försöka ge en bakgrundsbild till dessa händelser bortom den ytliga propagandan.


Den så kallade Pragkuppen 1948 kom att utlösa, eller rättare sagt användes för att utlösa, en massiv antikommunistisk flodvåg som bidrog till att starta det kalla kriget. I och med Sovjetunionens avgörande betydelse i krossandet av fascismen i Europa och kommunisternas framträdande roll i motståndskampen i de av fascismen ockuperade länderna, hade socialismen vunnit sympati i breda lager av den europeiska befolkningen i såväl östra som västra Europa.

Man hade sett vad kapitalismen ledde till i och med den djupa ekonomiska depressionen på 1930-talet och fascismens människoslakt. Nu satte miljonmassor sina förhoppningar till socialismen. Kapitalismen hade skapat fattigdom, förtryck och krig, nu satte de sitt hopp till att socialismen skulle skapa välstånd, frihet och fred.

Kommunistpartierna växte kraftigt och i länder som Frankrike och Italien blev dessa miljonpartier. Detta gällde inte minst i Tjeckoslovakien, vilket vi återkommer till.

Borgarklassen runt om i Europa stod till delar handfallen. För att inte helt tappa greppet lade till och med de mest konservativa sig till med ett antikapitalistiskt språkbruk. Det återskapade tyska konservativa partiet CDU skrev in i sitt partiprogram att kapitalismen inte kunde garantera människorna ett bra liv. Några år senare erkände man öppet att man skrivit in detta för att förhindra att ännu fler sökte sig längre vänster ut till det socialistiska alternativet.

Knappt hann kanondundret från det andra världskriget tystna förrän det kalla krigets stridsrop ljöd i Washington och London. 1947 höll Churchill sitt berömda tal i Fulton om att järnridån gått ner över Europa, och i USA hade re-publikanerna vunnit kongressvalen 1946 genom ”skränet om kommunismen”, som en journalist uttryckte det. I ett tal den 12 mars 1947 lade president Truman fram sin doktrin som i praktiken förklarade krig mot världskommunismen.

Men de kommunistiska sympatierna i Europa var som sagt utbredda. USA-imperialismen och den europeiska borgarklassen letade efter tillfället att starta sin offensiv på allvar.

Klassmedvetenhet
När Tjeckoslovakien vann sin självständighet 1918 på ruinerna av det habsburgska imperiet ärvde republiken trefjärdedelar av Österrike-Ungerns industri. Den tjeckiska arbetarklassen var inte bara talrik utan även klassmedveten. Redan 1878 bildades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Tjeckoslovakien. Vid brytningen inom arbetarpartiet efter första världskriget gick en majoritet med kommunisterna. Vid det nya partiets konstituerande kongress 1921 uppskattades medlemsantalet till mellan 300.000 och 450.000. När de revolutionära stormvågorna lagt sig hade partiet fortfarande 170.000 betalande medlemmar och var landets största politiska parti och det största kommunistpartiet i världen efter partierna i Sovjetunionen och Tyskland.

Efter 1920-talets hårda politiska strider inom den kommunistiska rörelsen återstod 20.000 medlemmar 1929. Men under kampen mot den växande fascismen från mitten på 1930-talet växte partiets medlemsantal till nästan 80.000 och det vann ett stort inflytande i breda befolkningsgrupper. När partiet förbjöds 1938, som ett led i anpassningen till Nazityskland, och gick under jorden hade det ett enormt politiskt kapital.

Den revolutionära arbetarrörelsen och det kommunistiska partiet hade en stark och grundmurad ställning i Tjeckoslovakien. En ställning som skulle stärkas ytterligare under andra världskriget och åren efter.

Sudettyskarna
Den politiska utvecklingen åren efter 1945 formades i många öststater av att de befriats av sovjetiska Röda Armén. I till exempel Polen hade de polska kommunisterna innan och till och med under kriget spelat en mycket marginell roll. 1938 hade det polska partiet upplösts på order från Moskva. Efter segern mot Nazityskland flögs det nya Polens ledning in från Sovjetunionen och regerade uppbackade av sovjetisk militär. Så var alltså inte fallet i Tjeckoslovakien där partiet hade djupa rötter i det egna landet.

För att förstå vad som hände 1948 måste man gå tio år tillbaka i tiden till västmakternas svek i München då Tjeckoslovakien utlämnades till Nazityskland.

I Tjeckoslovakien fanns en stor minoritet tysktalande som bodde i gränsområdet mot Österrike och Tyskland, de så kallade sudettyskarna. Dessa blev en viktig spelbricka i Hitlers plan för att ta över Tjeckoslovakien. Vid partidagarna i Nürnberg 1938 dundrade Hitler:
”Jag fordrar bestämt att undertryckandet av tre och en halv miljon tyskar i Tjeckoslovakien upphör och att i dess ställe träder den fria självbestämmanderätten.”

Bland sudettyskarna fanns starka pronazistiska krafter. Men i Tjeckoslovakien som helhet var motståndet mot Hitlertyskland kompakt. En opinionsundersökning visade att 70 procent av folket föredrog krig framför eftergifter till Hitlertyskland. Men inom borgerligheten så fanns det krafter som såg stora vinstmöjligheter i att bli en del av det växande tredje riket.

Dessa mer ”pragmatiska” krafterna inom borgerligheten hade stöd från Europas två andra stormakter Storbritannien och Frankrike. Ledningarna i dessa länder var helt inne på att ge efter för Hitler och Tyskland. Genom att erbjuda nazisterna ”Lebensraum” österut hoppades man undvika krig och vända de tyska blickarna österut.

Hösten 1938 förhandlade Hitler med de franska och brittiska premiärministrarna Daladier och Chamberlain om sudetfrågan. När Hitler med hjälp av Mussolini den 29 september 1938 lade fram sitt förslag för tysk ockupation av de områden där det bodde sudettyskar kallade Frankrikes premiärminister Daladier detta förslag för ”objektivt och realistiskt” och den brittiska premiärministern Chamberlain förklarade att det låg helt i linje med vad han själv tänkt föreslå. Förslaget beslutades utan att Tjeckoslovakien tilläts yttra sig och löd att från midnatt den 1 oktober, alltså 22 timmar efter att beslutet klubbats, skulle tyska trupper börja besätta de sudettyska områdena i etapper. Detta skulle vara avslutat den 7 oktober. Innan dess skulle de exakta gränserna vara beslutade av en internationell kommission och dessa skulle sedan vara ockuperade senast den 10 oktober.

Ett fullständigt svek
Münchenuppgörelsen innebar ett fullständigt svek mot Tjeckoslovakien från västmakternas sida. Det enda av de stora länderna som stod upp för Tjeckoslovakien var Sovjetunionen. Detta faktum skapade mycket starka prosovjetiska känslor i breda skikt av befolkningen. Långt ut på den borgerliga kanten fanns uppfattningen att det egna landets framtid var nära knutet till Sovjetunionens framgångar eller motgångar.

Den borgerliga presidenten Edvard Benes, som var allt annat än kommunist, erkände efter kriget att ”Ryssland är det enda land som Tjeckoslovakien militärt och politiskt kan lita på”.

Nytt ledarskikt
När landet sålts ut till Nazityskland avlägsnades de borgerliga krafter som motsatt sig den tyska ockupationen från makten. Det nya ledarskiktet omvandlade gradvis landet till en ren lydstat under Nazityskland. Kommunistpartiet förbjöds medan det socialdemokratiska partiet gick med på att lämna Socialistinternationalen och ombilda sig till det regimtrogna ”Nationella arbetarpartiet”.

Medan socialdemokratins eftergiftspolitik till slut resulterade i att de blev ett lydparti under den protyska regimen stod kommunisterna upp för antifascismen. Detta fick avgörande betydelse för de politiska styrkeförhållandena inom arbetarklassen efter kriget.

Hitler nöjde sig inte med Sudetlandet. På morgonen den 15 mars 1939 marscherade tyska trupper in i Böhmen och Mähren som utnämndes till ett tyskt protektorat. Samtidigt förklarades Slovakien självständigt och blev en marionettstat styrd från Berlin.

Här är inte platsen att utförligt beskriva den blodiga nazistiska ockupationen. Men ockupationen födde motstånd. De första fröerna till en motståndsrörelse hade lagts redan våren 1938. Redan från början fanns det i huvudsak två grupperingar inom motståndsrörelsen. En kommunistisk som leddes från Moskva dit kommunistledaren Gottwald flytt och en borgerlig ledd från London och den forna presidenten Benes exilregering.

I början av 1945 begav sig exilregeringen i London med Benes i spetsen till Moskva för överläggningar med de tjeckoslovakiska kommunisterna om regeringens sammansättning och landets åter-uppbyggnad efter befrielsen. Några månader senare träffades dessa två grupper igen nu på befriat område i hemlandet. Den 4 april 1945 i den östslovakiska staden Kosice bildades en ny regering – tjeckers och slovakers nationella front. Ordförande blev en socialdemokrat, vice ordförande kommunistledaren Gottwald och utrikesminister blev Benesanhängaren Jan Masaryk. Benes själv beträdde åter presidentposten. I den nationella fronten förenades alla demokratiska och antifascistiska krafter – liberalerna, katolska partiet, bönderna, socialdemokraterna och kommunisterna.

Frontens program slog fast grundprinciperna för landets återuppbyggnad och antogs enhälligt. Programmet slog fast att total jämställdhet ska gälla mellan de tjeckiska och slovakiska nationerna. Landet skulle sluta vänskapsförbund med Sovjetunionen. Den nationella politiken hade tydliga socialistiska förtecken, bland annat nationalisering av bankerna, den tunga industrin och gruvnäringen samt en jordreform som delade ut 1,7 miljoner hektar jord från storgodsen till 170.000 småbrukare. Val till det nationella parlamentet skulle hållas i maj 1946. Detta program var man alltså fullständigt eniga om.
Den nationella fronten hade också dragit sina slutsatser utav spelet som föranledde den nazistiska ockupationen. Bara organisationer, föreningar eller partier som var anknutna till fronten fick ge ut böcker och tidningar, framträda i radio etc. I ett tal till Tjeckoslovakiens Journalistförbund 27 juni 1945 förklarade president Benes:

”Ohämmad frihet att ge ut tidningar får inte återinföras. Vi vet alla vad den gula pressen betydde före kriget. Detta är visserligen en inskränkning i den personliga friheten, men vi måste fråga oss själva i vilken grad det är nödvändigt och i vems intresse. Oinskränkt frihet får vika för hänsynen till det allmänna bästa.”

Så var den allmänna uppfattningen och alla på den politiska skalan från höger till vänster var överens.

Dagens historieförfalskare försöker få det att framstå som att man valde denna politik av rädsla för Sovjetunionen. Men sanningen är att redan 1946 hade såväl sovjetiska som amerikanska trupper utrymt landet och efter åtta långa år blev Tjeckoslovakien åter ett land utan främmande trupp.

Kommunistpartiet växte
Den politik man valde var ett utslag för de politiska strömningar som var rådande. Detta visar sig tydligt i den kraftiga medlemstillströmningen till kommunistpartiet. Endast 28.000 av förkrigsmedlemmarna överlevde ockupationen, resten mötte döden på de nazistiska avrättningsplatserna, i fängelserna och i Tredje rikets koncentrationsläger. Men på våren 1946 hade partiet redan en miljon medlemmar i Böhmen-Mähren och 200.000 i Slovakien. De övriga fyra ickekommunistiska partierna i nationella fronten hade vid denna tid tillsammans 1.670.000 medlemmar.

Kommunistpartiet organiserade främst den aktiva delen av arbetarklassen. Var fjärde arbetare i Tjeckoslovakien var vid denna tid medlem i partiet. Samtidigt organiserade man även bönderna. Inget annat parti i landet förenade så många bönder som det kommunistiska.

Så stundade de första fria efterkrigssvalen i maj 1946. De borgerliga partierna var segervissa och räknade med att vinna en majoritet i parlamentet. De tillåtna partierna var de som var knutna till nationella fronten. I de tjeckiska områdena var fyra partier tillåtna: kommunisterna, liberalsocialisterna, katolska folkpartiet och socialdemokraterna. I Slovakien var det två partier: kommunisterna och ett nybildat borgerligt parti. Valet genomfördes helt i sin ordning, enligt alla bedömare.

Röd valframgång
Men resultatet blev en kalldusch för de borgerliga. De hade räknat med att kommunisterna skulle få 20, högst 30 procent, istället fick de 38 procent i landet totalt och i Böhmen-Mähren hela 43 procent. I parlamentet besatte kommunisterna 114 av 300 platser och tillsammans med socialdemokraterna hade arbetarpartierna total majoritet med en rösts övervikt.
Kommunistledaren Gottwald bildade som representant för det största partiet regering där kommunisterna hade nio, folksocialisterna fyra, socialdemokraterna tre, de slovakiska demokraterna fyra och de katolska folkpartisterna fyra ministrar.

Man fortsatte alltså på den nationella frontens väg. I regeringen representerades alla partier utifrån det stöd de hade i befolkningen och politiken var fastslagen i frontens program.

Gottwald förklarade att ”vi gör vår revolution på vårt eget sätt och begär bara att få vara ifred för inblandning utifrån”. Orden var tydligt riktade västerut. Det kalla krigets vindar hade börjat få kraft. I Washington och London hade krigets allianspolitik med Sovjetunionen förbytts till antikommunistisk aggressionspolitik. Dessa såg inte med blida ögon på kommunisternas växande styrka i Tjeckoslovakien.

”Västvärlden måste återföra Tjeckoslovakien i sitt sköte”, förklarade USA:s utrikesminister John Foster Dulles.

USA-aggressioner
Mycket kan sägas om Sovjetunionens utrikespolitik under denna tid och främst gentemot staterna i östra Europa. Men för den som nyktert och ärligt ser på dessa år kan det inte råda något tvivel om att det var västmakterna och främst USA som stod för den aggressiva politiken och som startade det kalla kriget.

Detta skapade en situation som försvårade för den nyvalda regerringen i Tjeckoslovakien att genomföra den politik den fått folkets förtroende för. De nya tongångarna från väst stärkte den inhemska reaktionen och sprickorna inom den nationella fronten började bli tydliga. De borgerliga krafter som anslutit sig till nationella frontens politik, antingen på grund av att de faktiskt var påverkade av de allmänna vänsterströmningarna eller som en läpparnas bekännelse för att inte fullkomligt förlora makten, började nu motarbeta den fastslagna politiken.

Ständigt fortsatte kommunisterna att växa i Tjeckoslovakien. 1947 hade partiet fler medlemmar än alla de övriga partierna tillsammans. Detta skapade desperation i de borgerliga leden. Nya val till parlamentet var beslutade att hållas i slutet av maj 1948. De borgerliga krafterna insåg att om inte någonting gjordes skulle detta val ytterligare stärka kommunisternas ställning.

Politisk kris
I ett försök att manövrera ut kommunisterna och skapa en politisk kris avgick plötsligt, den 20 februari 1948, tolv ministrar ur de borgerliga partierna. De gick i samlad tropp till president Benes och begärde sin avgång. Men detta kuppförsök slogs tillbaka mot dem själva. Redan dagen efter samlades ett massmöte i Prags centrum. Gottwald talade på mötet och han krävde att Benes beviljade ministrarnas avgångsansökan och att regeringen kompletterades med personer som var trogna den nationella frontens politiska program. På mötet talade också den socialdemokratiske ordföranden för Prags arbetarkommun Kustova. Hon sa:

”Alla vi, socialdemokrater, kommunister, progressiva i andra politiska partier, som idag värjer oss mot högerledarnas strävanden, måste skapa ett kraftfullt block som kan krossa alla hot mot republiken.”

Så talade alltså en socialdemokrat. Inom socialdemokratin uppstod en tydlig spricka mellan en höger som ville gå med borgarna och en vänster som stod upp för den nationella frontens program. Under motståndskampen under krigsåren hade ett närmande skett mellan socialdemokrater och kommunister. 1945 hade socialdemokraterna föreslagit att de både partierna skulle slås samman. Då hade kommunisterna tackat nej. Nu tre år senare när klassmotsättningarna inom fronten och landet blev hårdare och tydligare föreslog kommunisterna arbetarenhet mellan de två partierna genom bildandet av aktionskommittéer ute i stadsdelarna och på arbetsplatserna.

Dagen efter, söndagen den 22 februari, samlades en driftrådskongress i Prag. 8.000 ombud för fabriker, verkstäder och kontor från hela landet deltog. På konferensen fanns alla politiska riktningar representerade, men trots detta röstade 7.000 av de 8.000 deltagarna för en strejk för att sätta kraft bakom sitt stöd till Gottwalds regering.

I strejken som ägde rum två dagar senare deltog 2,5 miljoner arbetare, tjänstemän och småbönder. Dagen efter undertecknade president Benes de tolv ministrarnas avgångsansökan. Reaktionens kuppförsök blev ett totalt fiasko. En ny regering på 24 personer utsågs. Den innehöll representanter från samtliga partier samt icke-partianslutna. Hälften var dock kommunister.

De enda protester på gatorna var en större grupp studenter som marscherade till stöd för reaktionen och råkade i handgemäng med polisen. Av misstag råkade en polis avfyra sitt vapen och träffade en student i benet.

Vilken kupp?
Detta var de verkliga händelserna i februari 1948. Några veckor senare, den 10 mars, röstade parlamentet om godkännande av den nya regeringen. Den godkändes med röstsiffrorna 223 för och endast sju mot. 70 ledamöter var frånvarande. Av de 80 närvarande borgerliga riksdagsmännen röstade alltså bara sju stycken emot den regering som påstås vara tillkommen genom en kommunistisk kupp. I juni avgick Benes som president och Gottwald valdes av parlamentet till ny president.

Den enda kupp som ägde rum dessa dagar var alltså det kuppförsök som de borgerliga ministrarna försökte genomföra. Resultatet blev en kraftig manifestation av det genuint folkliga stöd som fanns för den nationella frontens program och ytterligare ett stärkande av de socialistiska krafterna.

Under de kommande tre månaderna, mars till maj 1948, anslöt sig över en halv miljon nya medlemmar till kommunistpartiet. I augusti 1948 hade partiets medlemsantal stigit till över 2,6 miljoner. Kommunistpartiets medlemmar representerade ungefär en tredjedel av alla röstberättigade medborgare.

De borgerliga krafterna hade än en gång visat sig opålitliga i arbetarklassens och folkflertalets ögon. Precis som tio år tidigare hade partierna från den socialdemokratiska högern och högerut visat att de när det väl gällde svek. Och precis som tio år tidigare i München hade västmakterna visat sig vara falska vänner som inte respekterade den inhemska folkviljan.

Tjeckoslovakien stod nu ekonomiskt och politiskt isolerat av västmakterna. Banden till det stora Sovjetunionen i öster var oerhört starka. Det kommunistiska partiet hade utvecklats till den totalt dominerande politiska kraften i landet. Socialismen ställdes på dagordningen i ett högindustrialiserat land för första gången.

ROBERT MATHIASSON
Proletären nr 35, 2008