Journalistisk objektivitet är en illusion

När Aftonbladet i förra veckan publicerade en gedigen genomgång av spelet bakom Sverigedemokraternas försök att slå sig in på mediemarknaden avslöjades bland annat att Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström fungerade som informell rådgivare åt Sverigedemokraternas ledning när partiet fällde regeringens budget i riksdagen hösten 2014.

I en längre kommentar till avslöjandet skriver Martin Aagård på Aftonbladet Kultur om ”Svenska mediers förlorade heder”. Udden är riktad mot Hans Bergström som under sin tid på DN vägrade att sälja annonsplats till Sverigedemokraterna men som nu hoppat ”över gärdesgården”.

Aagård skriver intressant om att Bergström egentligen bara är ett symptom på hur etablerade medier tagit över Avpixlats vinklingar och tankefigurer. Även i SVT domineras nyhetsrapporteringen av flyktingfrågan. ”SD förlorade slaget om mediebranschen men vann en stor del av kriget om våra hjärnor.”

Men trots den initierade beskrivningen av hur Sverigedemokraternas världsbild förgiftar landets etablerade medier är Martin Aagårds resonemang präglat av den begränsade horisonten hos någon som betraktar sitt eget skrå inifrån.

Texten bär på ett outtalat hopp om att mediernas heder kan återupprättas om skribenter och publicister tar sin journalistiska etik på allvar. Men kan journalistiken verkligen lyfta sig själv i håret eller sväva fritt ovanför klasskampen?

Martin Aagård menar att exemplet Bergström visar hur ”gränsen mellan riktiga publicister och högerextrema propagandister aldrig varit knivskarp”.

Det är naturligtvis en riktig iakttagelse, även om det inte borde vara någon nyfunnen insikt för en vänsterintellektuell. Gränsen mellan borgerlig journalistik och brun propaganda har alltid varit luddig, just för att fascismen är en ofrånkomlig del av borgarklassens ideologi.

Så om gränsen inte är knivskarp, vilken är i så fall den där gärdesgården som Hans Bergström hoppat över?

Det är talande att Martin Aagård använder sig av begreppet ”riktiga publicister”. Det finns en irriterande självgodhet i formuleringen, en självgodhet som går att skönja även hos de mest hedervärda journalister.

Precis som Aagård påpekar är DN en tidning med ytterst hög publicistisk svansföring. Mycket skickligt reproducerar tidningen med Peter Wolodarski i spetsen myten om den förnuftiga och goda liberalismen.

Och visst är det sant att tidningen har markerat mot Sverigedemokraterna och mot rasismen. Men är journalistiken därför objektiv eller sann?

2013 ertappades DN:s ledarskribent Hanne Kjöller med att fara med grov osanning i en bok med den i efterhand så ironiska titeln ”En halv sanning är också en lögn”. Hon har dessutom använt sitt spaltutrymme i Sveriges största morgontidning till att sparka på samhällets mest utsatta.

Hanne Kjöller har gjort sig en karriär på lögner och klasshat, men enligt logiken hos många vänstersinnade skribenter blir hatet oetiskt först när det vilar på rasistisk grund. Varför anses publicisten Peter Wolodarski befinna sig på rätt sida gärdesgården?

Journalistkårens självgodhet saknar täckning i den konkreta rapporteringen. Inte ens public service kan göra anspråk på att förmedla en rättvisande spegelbild av verkligheten.

Sveriges Radios latinamerikakorrespondent Lotten Collin är ett bra exempel. I samband med påvens besök i Kuba tidigare i år intervjuar hon folk på gatan om landets upptinande relationer till USA.

En ung kvinna refererar till de fem kubaner som i flera år satt fängslade i USA. På spanska kallar hon dem för ”de fem hjältarna” men Lotten Collin översätter skamlöst till ”de fem spionerna”.

Sverige har naturligtvis en tillräckligt stor spansktalande befolkning för att tjänstefelet skulle upptäckas men Lotten Collins karriär som imperialismens kvinna i Latinamerika rullar på. I rapporteringen från både Venezuela och Brasilien väljer hon alltid reaktionens perspektiv.

Detta är bara ett av många exempel på hur journalistiken alltid väljer sida. I en värld av klasskamp och imperialism är det rent av omöjligt att inte välja sida och när vi går på myten om objektiv journalistik är vi illa ute.

Tilliten till borgerliga medier har fört oss in i EU och nästan ända in i Nato. Den har fått oss att betrakta imperialismens angreppskrig som ett nödvändigt ont och framställer budgetslaveri som ansvarsfull politik samtidigt som klassklyftorna växer och fattigdomen ökar.

Det är inte journalister betalda av SD som sprider lögnerna med störst genomslagskraft. Det är respekterade reportrar på public service och i de stora kvälls- och morgontidningarna.

Istället för att tala om mediernas förlorade heder borde vi tala om vilka röster och perspektiv som får plats i det svenska medielandskapet. Hur kan vi utmana det borgerliga tolkningsföreträdet och tvinga de liberala publicisterna att bekänna färg?

Vi är alla överens om att journalistiken ska vara saklig och korrekt. Men objektivitet är en illusion.

I rapporteringen från den pågående hamnkonflikten publicerade Göteborgs-Posten en artikel under rubriken ”Göteborgs hamn är konfliktdrabbad”. En lika sakligt korrekt rubrik hade varit ”Hamnarbetare tar strid för sina villkor”. Allt handlar om att välja klasståndpunkt. På Proletärens redaktion är vi tydliga med vilket val vi gör.