Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Guldkorn på filmfestivalen i Göteborg


Det finns saker som bara händer på filmfestivalen i Göteborg. I en fullsatt biograf Draken hamnar jag bredvid en ljussättare som själv har arbetat med filmen vi just ska se och som kan ge spännande bakgrundsinformation.

På en pressvisning träffar jag en norsk journalist som just har åkt hiss med filmstjärnan och festivalens hedersgäst Ralph Fiennes. Norrmannen har blivit starstruck och bara måste få berätta, trots att det innebär att han bryter mot alla kulturjournalisters gyllene regel om att aldrig låta sig imponeras eller beröras.

Att titta på film i en salong med enbart journalister är annars som att vistas bland de själsligt döda. Inte ett skratt, inte en tår, hur mycket filmskaparna än spelar på publikens känslor. Jag brukar följa den yrkesmässiga koden och betraktar lugnt tillbakalutad de mest engagerande scener, men film är ändå bäst i biosalonger med vanliga människor i publiken där man inte behöver skämmas för pappersnäsduken.

Mest drabbande på årets festival var lite otippat en kortfilm, Paradiset av Amanda Kernell (se länk till intervju härintill), som får mig att gråta över världens jävligheter men också känna stort hopp om framtiden för svensk filmkonst.

Apropå Ralph Fiennes, som alltså tilldelades årets Honory Dragon Award, visades hans The Invisible Woman på festivalen. Fiennes har själv regisserat detta traditionella och storslagna brittiska drama om Charles Dickens älskarinna. Det är galet snyggt trots att filmen följer alla konstnärliga konventioner, och perspektivet är intressant. Filmer om stora män har vi sett till leda, men det är sällsynt att älskarinnan har huvudrollen.

Ett annat brittiskt bidrag på festivalen var den sorgkantade relationskomedin Le Week-end om ett par i övre medelåldern som åker till Paris för att återuppleva sin bröllopsresa nu när barnen är vuxna och yrkeslivet snart är över. Den välskrivna dialogen är det starka kortet i denna historia som inte är så förutsägbar som man skulle kunna tro. Le Week-end visas redan på svenska biografer.

En brittisk fullträff som har premiär i Sverige till sommaren är fängelsedramat Starred Up. Eric flyttas från ungdomsfängelse till en anstalt för vuxna där hans egen pappa också avtjänar sitt straff. Snabbt dras Eric in i pappans värld av organiserad brottslighet och fängelsets strikta hierarki. Men här finns också en frivilligarbetande terapeut som med okonventionella metoder försöker erbjuda alternativ i en nattsvart tillvaro där våldet har blivit en överlevnadsstrategi. Trots att Starred Up enbart utspelar sig inne i fängelset ställer den viktiga frågor om samhället utanför murarna.

Från Sverige visades två mycket sevärda dokumentärer. I Regnbågens sång intervjuar filmaren Nasrin Pakkho fem äldre hbtq-personer om hur det var att upptäcka och acceptera sin sexuella läggning före Prideparadernas tid. De enskilda livsödena ger tillsammans en bild av ett stycke svensk historia där kampen för sexuell frihet har gått hand i hand med andra proggressiva rörelser.

Maj Wechselmann porträtterar i sitt festivalbidrag Vittne till sin samtid den svenske fotografen Claes-Göran Bjernér som under flera decennier rapporterade från krigens och katastrofernas helvete. Från Vietnam till Balkan.

Från att själv ha åkt till Kongo som FN-soldat i sin ungdom har Claes-Göran Bjernér blivit en övertygad krigsmotståndare och en vass kritiker av imperiernas angrepp på fattiga länder:

”Det är ju helt makabert att vi i dag på 2000-talet accepterar krig som en diplomatisk lösning på problem.”

Med Wechselmanns lite udda intervjustil och yxiga redigering är Vittne till sin samtid en opolerad pärla. Filmen visas i SVT 20 februari.