"Strejkerna tvingade Hollande att backa"

Franska järnvägsarbetare om arbetarkamp över gränserna

Publicerad 28 december 2016
– På min arbetsplats fick vi under strejken kontakt med och stöd från järnvägsarbetare i Grekland, Storbritannien och Portugal, säger Axel Persson (th), järnvägsarbetare från Trappes. Här syns han tillsammans med Cedrick Hafner från FNIC-CGT.
– På min arbetsplats fick vi under strejken kontakt med och stöd från järnvägsarbetare i Grekland, Storbritannien och Portugal, säger Axel Persson (th), järnvägsarbetare från Trappes. Här syns han tillsammans med Cedrick Hafner från FNIC-CGT.

I somras lamslogs Frankrike av protester mot regeringens arbetarfientliga lagförslag och hotande privatiseringar. Axel Persson från Paris berättar om hur han och hans strejkande arbetskamrater inom järnvägen fick stöd av järnvägsarbetare i andra EU-länder. Ett stöd som organiserades genom Fackliga världsfederationen.

Bilder
Fakta och bakgrund
Fackliga världsfederationens (WFTU) kongress i Sydafrika
  • Fackliga världsfederationen, WFTU, genomförde sin 17:e kongress i Durban, Sydafrika, 5-8 oktober. Patrik Paulov bevakade kongressen som Proletärens utsände.
  • På plats i Durban fanns 1500 delegater och observatörer från 112 länder.
  • WFTU uppger att dess anslutna fackliga organisationer representerar 92 miljoner medlemmar i 125 länder. Här ingår stora fack från en rad länder i Latinamerika, Afrika och Asien. Facken i Indien tillhör de största.
  • Till de som finns kvar sedan realsocialismens tid hör centralorganisationerna i Kuba, Vietnam och Demokratiska folkrepubliken Korea.
  • I Europa är WFTU svagare. Men inflytelserika och stridbara medlemsorganisationer finns, som den fackliga fronten PAME i Grekland, de brittiska järnvägsarbetarna i RMT och Cyperns LO.

Den 9 mars i år lade Socialistpartiets regering, ledd av Francios Hollande, fram förslaget om en ny arbetsmarknadslagstiftning. Den syftade bland annat till att göra det lättare för företagen att i tider av ”ekonomiska svårigheter” avskeda och sänka löner. Lagförslaget möttes av en våg av strejker och protester, som kulminerade i mitten av juni.

– Vi järnvägsarbetare gick ut i en 24-timmarsstrejk samma dag som regeringen lade fram lagförslaget, berättar Axel Persson när Proletären möter honom på Fackliga världsfederationen WFTU:s kongress i Durban, Sydafrika.

Axel Persson bodde i Sverige som barn men han lever sedan många år i Frankrike. Hans arbetsplats är en bangård i Trappes, en av Paris västra förstäder. Det är som representant för facket ”CGT för järnvägsarbetare i Trappes” som han deltar på den världsfackliga kongressen.

– För järnvägsarbetarna handlade strejkerna om att slå tillbaka två attacker. Dels den föreslagna arbetsmarknadslagen, som innebar försämringar för alla arbetare. Dels var det en kamp mot förberedelser för liberalisering och privatisering av järnvägen och mot angreppet på våra arbetsvillkor och lönesystem, säger Axel Persson.

I maj trappades strejkerna upp och många fler arbetargrupper anslöt sig. Protesterna riktades mot både arbetsmarknadslagen och frågor gällande den egna yrkesgruppen eller arbetsplatsen. Också studenter anslöt sig och ockuperade universiteten.

I början av juni stod inte bara tågen stilla. Arbetet i hamnarna låg nere och oljeraffinaderierna blockerades vilket snabbt orsakade bränslebrist och köer på bensinmackarna. I samma veva gick sophanterarna ut i strejk. Rörelsen var som störst den 14 juni då 1,3 miljoner människor slöt upp i fackliga demonstrationer runt om i landet.

• Berätta om den roll som Fackliga världsfederationen, WFTU, spelade under de intensiva strejkmånaderna. Vad betydde solidariteten från arbetare i andra länder?
– Min arbetsplats fick under strejken kontakt med och stöd från järnvägsarbetare i Grekland, Storbritannien och Portugal. Det skedde genom WFTU, berättar Axel Persson.

– Dessa arbetare kom till öppna möten i Paris. Brittiska järnvägsarbetare berättade hur det gått med deras järnvägar efter privatiseringarna. Det ökade medvetenheten och stärkte strejkerna

Arbetarsolidariteten från samma yrkesgrupper i andra EU-länder tog sig också uttryck i konkreta aktioner. Axel Persson berättar att italienska järnvägsarbetare bokstavligen stoppade tåg från Italien på väg mot Frankrike.

– Det var ett konkret stöd till strejken och visar att om vi är fler så kan vi göra mer.

Vad blev då resultatet av strejkkampen? Det är uppenbart att regeringen Hollande var hårt pressad i mitten av juni när 80 procent av tågförarna var ute i strejk och bensinmackarna stod utan bränsle.

– Regeringen riktade in sig på att släcka bränderna och valde att tillfredsställa vissa krav inom de sektorer där strejkerna var som starkast, som järnvägen, hamnarna och oljeindustrin. De drog tillbaka delar av arbetsmarknadslagen, men behöll möjligheten för företagen att under vissa omständigheter frångå kollektivavtalen. Studenterna fick igenom vissa av sina krav, som höjda bidrag, säger Axel Persson.

Också i de konkreta frågor som gällde de offentliganställda järnvägsarbetarnas villkor backade regeringen delvis. Strejkerna stoppade vissa försämringar.

– De förbereder ett annat kollektivavtal för privatanställda järnvägsarbetare som kommer att bli sämre än vårt, men de säger att det inte kommer att drabba oss offentliganställda. Men vi vet att när privatiseringarna kommer så kommer det också krav på att vi ska anpassa oss.

Frågan om att privatisera järnvägen i Frankrike har länge varit och kommer att fortsätta vara en stridsfråga. Än så länge har de franska arbetarna lyckats om inte stoppa så i alla fall bromsa planerna på avreglering och privatisering av järnvägarna.

Axel Persson säger att antalet offentliganställda järnvägsarbetare är femton gånger fler än de privatanställda. All passagerartrafik drivs fortfarande i offentlig regi.

– Nu pratas det om privatiseringar 2019 eller 2020. Troligen kommer man inte att försöka privatisera hela den statliga järnvägen genast. Istället kommer de att försöka införa ett anbudssystem på vissa delar och låta lokala bolag köra vissa sträckor.

På Fackliga världsfederationens kongress i Sydafrika deltar flera fack som är anslutna till den franska centralorganisationen CGT.

• CGT brukar framställas som en radikal och stridbar landsorganisation, och den lyfts ofta fram som ledande när strejker sveper över Frankrike. Andra riktar kritik mot att organisationen anpassat sig åt höger. Hur ser du på CGT?
– Det är en centralorganisation med många motsägelser inom sig. Befolkningen i Frankrike ser på CGT som en radikal kämpande fackförening. I verkligheten har den blivit mer höger och mer integrerad med statsapparaten. CGT försöker gå samma väg som sossefacket CPT, svarar Axel Persson.

– Inom CGT är det mycket protester mot den här utvecklingen. Orsaken till att den fortfarande ses som radikala är att varje anslutet lokalt fack är självständigt och kan själva välja att gå ut i strejk. Det finns ingen central bestraffning om något fack gör eller tycker något annat än vad ledning säger. De lokala facken är relativt självständiga.

• Avslutningsvis, hur ser du på WFTU:s kongress?
– Det är positivt att det går framåt och att fler fack ansluter sig. Det är tydligt att det är fler organisationer som är medlemmar och att det kommer fler observatörer, som jag själv. Och det har varit glädjande att träffa arbetare från andra länder med liknande tankegångar, avslutar Axel Persson.