Almedalen är över för detta år. Den svenska makteliten har packat sina väskor och begett sig hemåt med skrumpna levrar och fyllda kontaktböcker.
En viss kritik har dock smolkat maktens glädjebägare. Bland årets fränaste kritiker märks komikern och debattören Soran Ismail samt journalisterna Terje Carlsson och Martin Aagård. Alla tre är förstagångsbesökare och alla tre tappar hakan inför det samsupna kramandet i Visbysolen.
Politiker, journalister, byråkrater, kapitalister och experter av olika slag dansar tätt omslingrade ivrigt uppassade av trutsmörjda pr-agenter och andra lobbyister. Kalaset betalas till stor del av storföretagen, som givetvis räknar med att få valuta för pengarna under resten av årets veckor.
Ismail blir nästan kräkfärdig inför denna ”ryggdunkarnas och de osunda relationernas högborg”. Carlsson upprörs över att det ”kladdiga fjäskandet sker helt öppet”. Aagård förbryllas över dem som hävdar att demokratin skulle kunna stärkas av att makten håller fyllefest hela veckan lång.
Det är lätt att hålla med kritikerna. Men det viktigaste inlägget om Almedalen kom ändå från suparveckans försvarsbänk. Det var statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som i SVT:s Debatt gick till rasande motangrepp mot kritikerna. Att den härskande klassen träffas i Almedalen och går runt och pussar varandra på kinden är inget att uppröras över, enligt Ljunggren. Det är ju detta som är den svenska modellen.
Ljunggren, möjligen upphettad vid något av alla tält med gratis drinkar, tycker att det är hyckleri att hylla den svenska modellens samförstånd och samtidigt uppröras över att samförståndet utövas helt öppet. Vi bör istället vara glada och tacksamma att det görs öppet, så att det finns en demokratisk insyn, menar den trogne Almedalsbesökaren Ljunggren.
Trots att statsvetare Ljunggren är ute i försvar av Almedalen, så sätter han fingret på något avgörande. Endast den som är mot den svenska modellen kan också vara emot Almedalen. Vi vet inte vad Ismail, Carlsson och Aagård tycker om den svenska modellen. Men den som nöjer sig med att kritisera Almedalen, den nöjer sig med att försöka halshugga en skugga.
Vi kommunister tycker inte om den svenska modellens unkna samsupenhet. Vi är motståndare till samförståndet när det visar sig i förhandlingsrummen där fackliga företrädare och kapitalister tar en grogg efter mötet och firar avtal som de fackliga medlemmarna aldrig har fått säga sitt om.
Precis som vi är motståndare till de politiska partier som inför val försöker måla upp bilden av att det råder motsättningar, men så fort röst-erna är räknade sätter de sig tillsammans för att förvalta den nyliberala kapitalismens folkfientliga politik.
Vi menar att ett arbetarparti inte ska frottera sig med makten. Varken med den kapitalistklass som sitter på den verkliga makten eller med representanter för det skikt av politiker, byråkrater eller mediafolk som till syvende och sist har till uppgift att försvara det kapitalistiska systemet och den härskande klassens privilegier och intressen.
Sverige är ett klassamhälle och som arbetarparti är vi för att klassmotsättningar kommer upp till ytan. Att de blir synliga i politiken, inte att de skyls över av prat om samhällsansvar eller att näringslivet, dvs kapitalistklassens intressen, är ett allmänintresse.
Även vi kommunister kan vara för kompromisser och tillfälliga samarbeten. Att tro att detta går att undvika i politiken är att förfalla till revolutionsromantik. Men varje kompromiss eller samarbete ska ske öppet uttalat om att här finns skilda intressen – här finns ett arbetarintresse som står i direkt motsättning till andra klassintressen och inte minst i motsättning till hela det rådande kapitalistiska systemet.
Varje kompromiss eller samarbete är tillfälliga andningshål i den ständigt pågående klasskampen och görs utifrån de styrkeförhållanden som råder i det givna läget.
Att däremot predika samförstånd och att låta sig bjudas med i maktens samsupna långdans är något helt annat. Det parti eller den fackförening som gör detta har gett upp sitt eget existensberättigande som arbetarföreträdare.
Kommunistiska Partiet deltar inte och kommer heller aldrig att delta i den svenska modellens kladdiga fjäskande, varken under Almedalsveckan eller någon annan vecka på året. Vi sysslar inte med ryggdunkande eller osunda relationer. Vi är aldrig lojala med makten, vår lojalitet finns alltid med vanligt folk. Vi har inga gentemot arbetarklassen skilda intressen, som Marx och Engels skrev i den klassmedvetna arbetarrörelsens barndom.
För den som vill bryta med den svenska modell som under sken av samförstånd ständigt pressar tillbaka arbetarklassens positioner, är Kommunistiska Partiet det enda alternativet.
