”Med Ny demokrati/Pasok vid rodret finns åtminstone någon som kan svara i telefon när Europa ringer”, skriver chefredaktören PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarblogg.
I all sin cynism är det en träffande sammanfattning av utfallet i det andra grekiska nyvalet. Genom det sinnrika valsystem som ger det största partiet femtio extramandat har maktpartierna ND och Pasok åter parlamentarisk majoritet. Det ger dem möjlighet att bilda en gemensam regering, eventuellt med ytterligare något parti, för administration av den folkfientliga politik som EU och IMF ålagt Grekland.
Administration – att svara i telefon – är nyckelordet. För trots två nyval på två månader är den grekiska demokratin idag ett tomt och krackelerat skal. Det är EU och IMF som styr Grekland, inte den grekiska regeringen, oavsett sammansättning. Regeringen har att svara i telefon för att sedan villigt eller ovilligt genomföra de ultimativa diktaten från Bryssel och Berlin.
Detta ger det grekiska traumat i ett nötskal. Konservativa Ny demokrati gick kraftigt fram i det andra nyvalet, framlyft av en återsamlad borgerlighet. Det gav parlamentarisk majoritet (ihop med Pasok), men alls inte majoritet i väljarkåren. En majoritet greker röstade fortsatt nej till nedskärningspolitiken.
Begränsningen i detta goda ställningstagande består i att de allra flesta ännu inte vill se sanningen i vitögat, ännu inte vill acceptera att ett nej till nedskärningspolitiken med nödvändighet kräver ett nej också till EU och till den tvångsförvaltning som EU satt Grekland under. De flesta greker hoppas att det skall finnas en lösning inom EU. För att alternativet, att Grekland lämnar såväl EU som euron, är så svåröverskådligt och skrämmande. En statsbankrutt är inget att längta efter.
Det är begripliga tankegångar, men de är likväl illusoriska. Under nuvarande politiska förhållanden, med Grekland som medlem i och tvångsförvaltat av EU, finns ingen parlamentarisk väg ut ur krisen, i alla fall inte för folkflertalet.
EU styr oavsett vilken regering som tar säte i Aten. Arbetare och så kallat vanligt folk skall betala den skuldkris de inte bär minsta ansvar för på det att långivande banker i Tyskland och Frankrike skall få tillbaka sina pengar och den grekiska överklassen hållas skadeslös. Den folkfientliga politiken är inte förhandlingsbar annat än i små detaljer.
De partier som avvisat nedskärningspolitiken tacklade denna situation på diametralt olika sätt. Vänsteralliansen Syriza, som numera övertagit socialdemokratiska Pasoks politik och väljarkår, strök illusionen medhårs genom att utlova omförhandlingar om avtalen med EU och IMF och därefter en politik tvärsemot EU:s diktat. Men med bevarat medlemskap i såväl EU som euron. Det är en bedrägeriets politik, men den gav på nytt Syriza stora valframgångar. Eftersom de flesta väljare så intensiv vill tro på illusionen om en enkel lösning.
Kommunistiska KKE företrädde en helt och annan och betydligt kärvare linje. Det finns ingen parlamentarisk lösning på krisen, hävdar KKE. Bara fortsatt och intensifierad klasskamp kan skydda arbetarna och de fattiga från den folkfientliga politiken. Det är vad som händer efter valdagen som är avgörande, inte sammansättningen i parlamentet; det är arbetarnas egen aktivitet och den makt de själva tar sig som rider spärr mot såväl högern som EU.
Denna grundhållning är också orsaken till att KKE efter valet i maj vägrade att inlåta sig i regeringsförhandlingar med Syriza. Enligt KKE fanns ingen som helst grund för en vänsterregering i Grekland, vare sig parlamentariskt eller politiskt, vilket var mer än sant. Talet om en vänsterregering avfärdades därför som en del av bedrägeriet.
Ingen kan anklaga KKE för opportunism eller för att stryka den ännu rådande illusionen medhårs. KKE gick tvärtom in i valkampen väl medvetet om att detta skulle bli ett mycket svårt, nästan omöjligt val, vilket också besannade. Från maj till juni nästan halverades KKE:s väljarkår.
Man kan säga att KKE genom sin kärva linje mälde ut sig självt ur valkampen. I vart fall anförde partiet inga tunga skäl till att rösta på just KKE i just detta val, attraktiva för dem som ännu ser röstsedeln som avgörande eller åtminstone som ett komplement till utomparlamentarisk kamp. Många KKE-väljare från i maj röstade därför i juni på det mer löftesrika Syriza, förmodligen i förhoppningen om att rösten därmed skall spela någon liten roll. Men detta betyder inte nödvändigtvis att dessa väljare tappat förtroende för KKE, bara att KKE i just detta val inte framstod som ett alternativ.
Det är inte vår sak att värdera KKE:s valagerande, det är partiets egen sak och det är möjligt att analysen kommer fram till att något borde gjorts annorlunda. Men till principfrågan hävdar vi bestämt att ett revolutionärt parti måste se längre än till tillfälliga valframgångar; att det måste säga som det är, även om budskapet är kärvt och allt
annat än opportunt. Sanningen vinner i längden.
En sådan grundhållning utesluter inte att taktiskt agerande, inklusive ett villkorat stöd till en föregiven vänsterregering. Men då måste det finnas underlag för en sådan regering, vilket inte fanns efter nyvalet i maj.
Det avgörande är dock vad som åstadkoms i klasskampen, som pågått under hela nyvalskarusellen och som kommer att fortsätta efter den. Stöd insamlingen till de strejkande grekiska stålarbetarna!
