I maj talade Stefan Löfven på Svenskt Näringslivs framtidsmöte på Älvsjömässan i Stockholm. Det är ett av det slipprigaste, fjäskigaste, mest inställsamma tal som någonsin sluppit ur munnen på en sosseordförande.
Givetvis avslutade Löfven med det numera klassiska ”näringslivet är inte ett särintresse”. Men i Älvsjö gick han ett steg längre. Det privata näringslivet och dess oegennyttiga innovatörer upphöjs till samhällsintresset med stort S. Några klasskonflikter existerar inte i saga. All vår framtid ligger i kapitalets händer och all vår uppgift är att se till att kapitalisterna mår så bra som möjligt, oavsett vad de tar sig för. Näringslivets representanter är vår tids socialdemokratiska hjältar.
Den luttrade lyfter bara på ena ögonbrynet. Klassförsoning och klassamarbete har varit socialdemokratisk politik i mannaminne, så varför uppröras över en upprepning?
Man skall dock akta sig för axelryckandets cynism. För att Löfven går längre. Men framförallt för att han går längre i en tid som präglas av allt skarpare klasskonflikter. Löfven väljer sida i ett pågående klasskrig.
Låter det drastiskt? Visst. Men vet då att ordvalet inte bara är vårt.
”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”, sa den amerikanske finansgurun Warren Buffet i intervju på CNN för några år sedan. Buffet är känd för sina drastiska uttalanden, men i detta är han inte det minsta drastiskt. Det pågår ett klasskrig och just nu står de rika som segrare.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Låt oss ta det mest grundläggande förhållandet i ett kapitalistiskt samhälle, det mellan arbete och kapital. Sedan slutet på 1970-talet har arbetets andel av produktionsvärdet succesivt minskat i alla kapitalistiska länder, i Sverige från en topp på nästan 70 procent 1978 till ynkliga 55 procent 2011.
Baksidan av detta mynt är att vinstandelen ökat i samma utsträckning. I reda pengar betyder denna ändrade relation att 300 miljarder kronor går från arbete till kapital. Varje år.
”Det är förändrade maktförhållanden som drivit fram denna utveckling. Arbetstagarnas position har försvagats”, konstaterar ekonomhistorikern Erik Bengtsson i tidningen Arbetet.
Men Stefan Löfven stoppar huvudet i sanden. Några maktförhållanden existerar inte i hans båt.
Astronomiska klumpsummor kan vara svåra att överskåda, så låt oss översätta till mer greppbara siffror.
I kapitalismens tidigare mönsterland USA ökade den rikaste procenten sina inkomster med 275 procent mellan 1979 och 2007. Under samma period fick den fattigaste tjugondelen hålla till godo med 18 procent. Enligt officiell statistik. Mer noggranna beräkningar visar att reallönen för industriarbetare i USA legat still sedan början av 1980-talet. Kapitalet lägger beslag på allt nytt värde. Arbetet få inget.
Utvecklingen i Sverige är densamma. Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, har den rikaste tiondelen av befolkningen ökat sina inkomster med 63 procent under de se senaste tjugo åren. Den fattigaste tiondelen har fått hålla till godo med ynkliga 1,7 procent.
Skillnaden består framförallt på kapitalinkomster. De rika tjänar pengar på de pengar de rövat från dem som arbetar, med benäget bistånd från fackliga krakar som Stefan Löfven.
De ökade klassklyftorna syns inte bara i ökade inkomstskillnader. För parallellt med kriget på arbetsmarknaden har kapitalet också fört krig mot de offentliga välfärdssystemen, som anses för dyra i vinstmaximeringens tid.
Det svenska kapital som Stefan Löfven fjäskar för har varit särskilt framgångsrikt i just denna del av klasskriget. Så har Sverige rasat som en sten i den internationella trygghetsligan, genom sänkta pensioner och sänkta ersättningar i a-kassa och sjukförsäkring.
Pengarna räcker inte till välfärd när kapitalet roffar åt sig allt mer.
”Det pågår ett klasskrig och min klass vann”, konstaterar Warren Buffet. Det är sannerligen ingen överdrift. De rika har blivit allt rikare genom detta krig och de fattiga allt fattigare.
Enligt liberal teorin är detta inget att ondgöra sig över. Alltid faller det någon smula från de rikas bord, för de fattiga att gotta sig med. Men den teorin är för länge sedan punkterad. Ökade klassklyftor fungerar tvärtom, de genererar ännu större klyftor i en nedåtgående spiral som bara kan landa i kris och misär.
Så går de ökande klassklyftorna hand i hand med ökad arbetslöshet och kris, allt på grund av kapitalets bottenlösa girighet.
”Det mina vänner, det är inte ett särintresse – det är ett samhällsintresse”, avslutade Stefan Löfven sitt tal på Svenskt Näringslivs möte i Älvsjö. Det är faktiskt värre; det är socialdemokratins övergång från klassamarbete till lydig uppslutning i kapitalets krig mot arbetet.
Så här långt går Löfven hem i opinionen. Men klassförnekelsens politik har inte framtiden för sig. Eftersom den är falsk. Arbete och kapital existerar som en oförsonlig motsättning under kapitalismen. Just nu tar den sig uttryck i ett ensidigt klasskrig från kapitalets sida, men ingen ensidighet varar för evigt i en polaritet.
Vi ser framtiden an med tillförsikt. För att framtiden handlar om klasskamp. Stefan Löfven har dock anledning att vara orolig. Snart nog går det för honom som för Giorgos Papandreou i Grekland.
