Sverige är ny världsmästare i privatisering och avreglering. Det visar en färsk undersökning från amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation.

Till delar förtjänas titeln av att det funnits mer att privatisera och avreglera, än i de flesta andra länder. Men The Heritage Foundation förbluffas ändå över radikalismen i den svenska politiken, som över att staten inte ens bryr sig om vem som äger skolan. En lika liberal (ansvarslös) hållning finns inte i något annat land i världen.

Världsmästartiteln är partipolitiskt obunden, såväl Göran Perssons tidigare regering som Fredrik Reinfeldts nuvarande har del i den. Men på vissa områden går högern längre än sossarna, som vad gäller bostadspolitiken. Med Stockholm som experimentverkstad vill framförallt Moderaterna göra bostaden till en vara vilken som helst, att fritt köpa och sälja och hyra ut på en privat marknad utan några som helst begränsningar.

I skottgluggen för denna strävan står de kommunala bostadsbolagen, den sk allmännyttan, som visserligen utgör en sorglig rest av den sociala bostadspolitik som en gång var, men som i någon mån ändå står i vägen för en total avreglering av bostadsmarknaden, bland annat genom allmännyttans hyresledande roll.

På detta finns det facit. I Stockholmsområdet ökar således hyrorna mer i kommuner som sålt ut sina bostadsbolag.

Under perioden 1996-2006 handlade det om en skillnad på i snitt tio procentenheter eller 400 kronor i månaden. När det inte längre finns någon begränsande norm kan de privata fastighetsägarna höja hyrorna efter eget och marknadens behag.

Utförsäljningen av kommunala bostadsbolag handlar alltså inte bara om en privatisering av bostadsbeståndet, utan också om att de sista resterna av hyresregleringen eroderar inifrån. De privata fastighetsägarna vinner dubbelt. Hyresgästernas förlorar.

Sedan 1999 har över 100 000 kommunala lägenheter privatiserats i Sverige. Majoriteten har sålts till privata
bolag, men i framförallt Stockholms har kommunala lägenheter också ombildats till bostadsrätter.

För Moderaterna är det individuella ägandet en ideologisk fråga, den som äger sin bostad är lättare att knyta till ägandets idé och klass, särskilt om det handlar om bostäder i mångmiljonklassen.

Men det individuella ägandet har ekonomiska och sociala gränser. Den lågavlönade får inte låna i banken och den arbetslöse måste vara lätt att flytta. Därför måste det också finnas hyreslägenheter. Men i högerns Sverige skall de ägas av privata fastighetsbolag och de skall bjudas ut på en fri marknad, utan några som helst sociala ambitioner.

Politiken ger en segregerad bostadsmarknad, inte bara på grund av den ökande andelen bostadsrätter, som gjort storstädernas centrala delar till reservat för över- och övre medelklass, utan också genom att privata fastighetsägare lyxrenoverar sina hus i marknadsattraktiva lägen. I den alltmer skriande bostadsbristens Sverige ger nya och mer betalningsstarka hyresgäster skönt klirr i kassan.

De betalningssvaga förvisas till ytterområdenas alltmer förfallna bostäder, där trångboddheten brer ut sig. Vi är inte där än, men om denna utveckling tillåts fortsätta är vi på väg tillbaka till bostadsnödens Sverige, såsom den såg ut på 1930-talet och långt in på 1950-talet, då kapitalismen ännu härjade fritt på bostadsmarknaden.

Kapitalismen vare sig kan eller vill lösa de fattigas bostadsfråga, av det enkla skälet att kapitalismen alltid
sätter betalningsförmåga före mänskliga behov. Den som inte har råd att betala får hållas i det som blir över.

I Sverige löstes arbetarnas bostadsfråga genom det s k miljonprogrammet, som byggde mer än en miljon nya lägenheter mellan 1965 och 1975; den löstes genom att stat och kommun tog över ansvaret för bostadsförsörjningen.

De uppnästa klagar på miljonprogrammets områden, som anses fula, men det är ett internationellt erkänt faktum att Sverige 1975 hade världens bästa bostadsstandard och därtill hyggligt billiga bostäder till alla. En gnutta plan-ekonomi löste den bostadskris kapitalismen dittills gått bet på.

Nu är vi med stormsteg på väg tillbaka till den avreglerade kapitalismens selektiva bostadsnöd. Sedan de statliga bostadssubventionerna avskaffades med början på 1990-talet har bostadsbyggandet gått på sparlåga. Med en alltmer skriande bostadsbrist som följd, framförallt i storstäderna. I Stockholm står idag 310 000 människor i den bostadskö som ännu finns kvar. Men kön förmedlar bara 9000 lägenheter per år.

Bankerna och de privata fastighetsägarna bryr sig inte. Tvärtom. Bristen gör det tvärtom möjligt för profitörerna
att maximera vinsten genom skyhöga räntemarginaler och rena ockerhyror.

Det finns ljus i detta mörker. Som när invånarna i Ekerö kommun i helgen med bred marginal röstade nej till försäljning av det kommunala bostadsbolaget. Eller som när hyresgäster i Bredäng och Kärrtorp gick man ur huse för att försöka stoppa utförsäljningen av sina lägenheter till ett privat fastighetsbolag.

En undersökning från Demoskop visar att privatiseringspolitiken inte har något stöd i opinionen. 52 procent av de tillfrågade var emot utförsäljning av kommunala fastigheter. Bara 35 ansåg det rätt. Gissa vilka.

Men opinionsmätningar är flyktiga, det är ett aktivt opinionstryck som krävs, som i Ekerö och framförallt i Bredäng och Kärrtorp, för att ta nämnda exempel. Kampen mot privatiseringspolitiken måste börja underifrån.

Att stoppa utförsäljningar av kommunala bostadsbolag och fastigheter är en nödvändig kamp. Men den räcker
inte. För att bostaden åter skall bli en social rättighet krävs att stat och kommun tar ansvar för bostadsförsörjningen, som under miljonprogrammets dagar.

Nödvändigt kapital finns precis som då i de pensionsfonder som idag förskingras på världens aktiebörser. Arbetskraft och yrkeskunnande finns. Det som saknas är politisk vilja och det nödvändiga opinionstrycket.

Det är utmaningen. Fler måste göra som hyresgästerna i Bredäng och Kärrtorp.