Fredrik Reinfeldt framstår som alltmer verklighetsfrånvänd i sin cyniska arbetstvångspolitik. Som vad gäller a-kassan. Enligt Reinfeldt utgör det inte minsta problem att bara en av tre arbetslösa idag får a-kassa. Det är tvärtom precis som det är tänkt. A-kassan skall vara en kort omställningsförsäkring mellan olika jobb och inte en rättighet för arbetslösa. Den som är långtidsarbetslös får söka socialbidrag.

Visst är det fiffigt. Den arbetslöse proletären skall göra egendomslös, vilket krävs för att få socialbidrag, och därmed lättare att tvångsförflytta. Vill du inte leva på existensminimum så ta ditt pick och pack och dra. Barnen kan väl någon annan ta hand om.

På plats i Pajala, där gruvboomen skapat något av svenskt Klondyke, ser Reinfeldt inget problem i den skriande bostadsbristen. Skall det byggas skall det byggas lite och försiktigt, då ingen vet hur länge boomen håller i sig. Här skall inte slösas på tak över huvudet för gruvarbetare, som bör ägna sig åt arbete, inte åt familjeliv. Dög skjul i Klondyke, duger husvagn i Pajala.

Arbetstvångspolitiken är ett kapitalt misslyckande. Så visar färska siffror från Arbetsförmedlingen att andelen arbetslösa som står långt ifrån arbetsmarknaden har ökat dramatiskt sedan 2006, tvärtemot regeringens löften och tvärtemot Reinfeldts egna påståenden.

Men Reinfeldt bryr sig inte. Hans avsikt har aldrig varit att bryta något utanförskap, utan att sätta det kapitalistiska arbetstvånget i effektivare system. Ekonomiskt elände skall tvinga arbetslösa att sälja sin arbetskraft till vilket pris som helst. I Reinfeldts värld är de övertaligas elände värt det priset.

Så rämnar Reinfeldts förklädnad. Bakom masken ses bara arbetarföraktets cyniska grin.