Johan Persson och Martin Schibbye valde att inte överklaga terroristdomen på elva års fängelse. Det var säkert ett svårt beslut. Oskyldigt dömda känner som regel starkt behov av att rentvå sig och i den avgörande delen, den om terrorism, är Johan och Martin oskyldiga.

Ändå är beslutet lätt att förstå. Ett överklagande innebär ytterligare ett år eller mer i etiopiskt fängelse med ytterst liten chans för att den verkligen leder till den upprättelse som är syftet. Den första rättegången var uppenbart politisk och det finns inget som tyder på att en prövning i högre instans skulle bli mer rättssäker. Den etiopiska regimen vill statuera exempel.

Istället ansöker nu Johan och Martin om nåd, som är en institutionaliserad del av etiopisk rättsskipning. De ädelmodiga kanske finner ett sådant handlande fegt, men vi finner det rimligt. Många har i historien lidit i fängelse för en god sak, för att lidandet haft betydelse för andra och satt andra i rörelse. Men två svenska journalister i etiopiskt fängelse har inte någon sådan dimension, i alla fall inte utanför Sverige. Istället handlar det om att komma hem så fort som möjligt.

Det viktiga är att Johan och Marin fortsatt behöver vår solidaritet. Utslaget av en nådeansökan är inte givet. Läget i Ogaden är så känsligt att regimen och dess uppbackare, sådana som Lundin Petroleum, kan anse de värt att hålla Johan och Martin i fängelse i många år för att ge eftertryck åt exemplet, om den svenska och internationella opinionen tillåter det.

Därför måste opinionen och kraven stå fast. Den hittills så passiva regeringen Reinfeldt måste tvingas att använda alla tillgängliga medel och kanaler för att få Johan och Martin frigivna.