Kommunistiska Partiets femtonde kongress kommer inte att gå till historien som den mest avgörande. Besluten var inte kontroversiella, som på den fjortonde kongressen, då vi antog en ny partistadga och samtidigt förkortade partinamnet. De var heller inte stora i förhållande till partiets politik. I stort bekräftade kongressen istället den politiska linje partiet driver och de uppgifter vi ställer oss. I bred enighet. 

En mellankongress, säger de som varit med ett tag, en kongress som inte kommer att omgärdas av stora rubriker i partihistorien.

Men samtidigt en bra och stärkande kongress, en kongress som kan bli betydelsefull om vi använder den som plattform för att förbättra partiarbetet. På alla nivåer.

Kongressen hölls i en tuff period för partiet. Den antikommunistiska kampanjen lämnar oss inte opåverkade och framförallt lämnar den inte radikala människor opåverkade. Det har inte precis blivit lättare att ta steget in i Kommunistiska Partiet. Samtidigt blåser högervinden stark, med reaktionär återverkning också i arbetarklassen och med bedövande inslag av individualism och passivitet.

Att högerregeringen kunnat sitta i över ett år utan att möta större protester, trots en närmast demonstrativ politik för ökade klassklyftor, är sannerligen ingen idealsituation för ett parti som alltid hävdar den utomparlamentariska protesten som huvuduppgift.

Läget för partiet är inte heller så bra som vi vill att det skall vara. Vi har visserligen inte blivit färre sedan förra kongressen, tvärtom har medlemsantalet ökat något varvid det är glädjande att huvuddelen av de nya medlemmarna är unga arbetare, men vi säljer färre Proletären och i valet 2006 förlorade vi alltför många väljare, vilket gör att partiets politiska inflytande har minskat.

I en sådan situation är det lätt hänt att diskussionen blir lite grinig, negativ och rentav uppgiven. Men av sådant syntes inte ett spår på femtonde kongressen. Tvärtom var diskussionen konstruktiv och framtidsinriktad, utan att för den sakens skull lämna verklighetens fasta mark. Vilket lägger en bra grund för att bygga partiet starkare.

Speciellt glädjande var att den yngre generationen tog sig så stor plats på kongressen och inte minst i kongressens talarstol. I den meningen var femtonde kongressen en framtidskongress. Det var en ny generation kommunister som trädde fram och förklarade sig beredd att ta över ansvaret för partiet och partiarbetet. Men det tålamod, den envishet och den målmedvetenhet som präglat och fortsatt präglar den äldre generationen, och om allt faller ut efter kongressens intentioner, kompletterat med ett mått av ungdomlig djärvhet.

Den äldre generationen partimedlemmar skall inte ta detta som en anledning att träda tillbaka. Utan som en inspirationskälla. Partiet har goda framtidsutsikter. Om vi jobbar på tillsammans och lär och låter oss inspireras av varandra.

Som alltid på Kommunistiska Partiets kongresser fanns gäster från när och fjärran. Vilket också var inspirerande. Vi är inte ensamma, absolut inte internationellt och inte i Sverige, utan vi ingår i en internationell rörelse mot imperialism och högerpolitik, där uteblivna framgångar i Sverige kompenseras av framgångar på andra håll, som för motståndskampen i Irak och i vänsterutvecklingen i Latinamerika, anförd av det socialistiska Kuba och av den bolivarianska revolutionen i Venezuela. Sådant värmer i en i övrigt mörk tid.

Som helhet en bra och stärkande kongress. Med stor enighet om tagen och med tydlig vilja att målmedvetet ta itu med både uppgifter och problem. Där partiarbetet på arbetsplatserna och arbetet med Proletären ställdes i tydlig fokus. Vilket är viktigt. För ett parti som ställer sig uppgiften att förena arbetarrörelsen med socialismen är det just dessa arbetsfält som måste prioriteras.

Man kan inte vara annat än nöjd. Om den konstruktiva andan och den goda stämningen på femtonde kongressen slår igenom i hela partiet, vilket alla kongressdeltagare måste medverka till, så finns en utmärkt grund för kommunistisk offensiv.

Det är hög tid. För om inte vi ställer upp ett alternativ till en alltmer barbarisk och destruktiv kapitalism – vem skall då göra det?

Med detta sagt vill vi inbjuda alla som tycker som oss att snarast komma med i Kommunistiska Partiet. Vi kan inte erbjuda några gräddfiler, som riksdagspartierna. Men vi kan erbjuda samhörigheten med likasinnade och tillfredställelsen av göra något mot denna eländiga kapitalism, innan det är för sent. Vilket inte är så lite.

Gör slag i saken! Kom med i Kommunistiska Partiet.

8 januari 2008
Proletären 1-2, 2008