Varför? Ja, varför? Frågan flämtar till som en lampett med levande låga mot en stenvägg i en gammal borg. Hur kom vi hit, hur blev det så?
Det är ett skarpt sken i frågan som får ljusdunklet att vika, men det varar inte länge. Skymningen återtar sin dominans. Föremålen ligger där de ligger utan att ha blivit klart belysta.
Varför? Varför, säger vi igen, och det ser nästan ut som om det fladdrande eldskenet i den öppna spisen skrattar. Vattenkaraffen är full med vätska, troligen vatten. Varför är det så här?
Gick vi verkligen hit? Har vi flugit? Nej, vi har färdats som vanligt. Vi tog den vanliga vägen. Det gör vi alltid. Vi kommer alltid till dom vanliga platserna. Men hur kom vi hit?
Nu frågar vi i en cirkel. Ett skrivbord. Med papper och penna. Bokhylla. Med böcker. Det klarnar lite. Men inte tillräckligt.
Bor någon här? Det är väl inte möjligt? Nej nej, man kan inte få svar på allt.
Men säg oss, varför inte?
En gammal rustning. ”Skurk på burk” sa Carl-Gustaf Lindstedt i ett humorprogram när boven hade gömt sig i en sådan. Ja, en bov. Boven i dramat. En bov, en förbrytare, brottsling, kriminell, någon som stulit eller mördat eller både och och som vi borde få fatt på!
Är det därför vi är här? Kanske det finns flera? Kanske vi är omgivna av skummisar och gangsters?
Nej, nu löper fantasin iväg. Det är därför att vi inte får svar som vi tänker oss vad som helst. Ja då kan man ju faktiskt tänka sig vafan som helst. Ha!
Nej, nu tar vi det lite lugnt. Vi väntar på bussen. Men varför det? När vi kan gå? Jo, vi måste komma snabbt iväg, därför väntar vi på bussen. Bussen tar oss till jobbet. Vi är några som har jobbet kvar. Det är bråttom.
Varför det? Ja, om chefen hörde oss nu, skulle han garva ihjäl sig. En så asdum fråga, det är klart att det är bråttom i konkurrensen. Så vi får skynda oss. Eller hur?
Men varför är det bråttom för oss? Chefen har säkert bråttom, men han är ju redan framme. Såvida han inte just nu checkar in på hotellet i Bukarest, där låglönefilialen håller till. Han har alltid bråttom.
Men varför ska vi ha det? Konkurrerar vi med chefen? Varför kommer inte bussen? Är turen inställd? Har dom lagt ner busslinjen? Varför är det ingen som säger något? Det här är ju rena stumfilmen, som min historielärare sa.
Det måste finnas massor att tala om. Jag till exempel har inte köpt busskort. Jag har glömt, alltså inte riktigt haft råd. Jag har inte råd att ha bråttom till jobbet. Tänk om jag hade. Hur skulle det bli. Här har vi aldrig varit. Varför inte?
Därför att vi alltid har varit här. Vad säger jag? Har vi varit här förut? I den här gamla borgen? Vem äger den? Varför är det viktigt plötsligt?
Åh, vi sover. Drömmer. Alltså, jag drömmer. Dom andra är inte med. Jag drömde om dom.
Om vilka då? Nu har jag glömt vad jag drömde om. Så är det alltid. Jag får somna om.
Klockan är bara fyra. Det är två timmar till morgonprogrammet på klockradion som ska väcka mig. Men jag sover ju redan. Vad säger jag. Åh, jag drömmer igen.
Nedanför rinner en å. Den kan vi ta. Det måste gå båtar. Varför är det så glest med trafik?
Nu är jag på jobbet. Det gick fort. Varför är det så tomt? Solen skiner. Bokhyllan är tom! Det finns inget vatten! Elden har slocknat!
Men vad gör det. Jag har elspis. Fast jag saknar böckerna. Jag känner mig tom i bröstet. Och brasan som flammade så muntert! Den berättade goda sagor. Den fick mig att känna mig glad och trygg och jobb och pengar på banken och framtid och bil och gillestuga, bibliotek och kulturella meningsfulla sysselsättningar i kläder som impade på alla!
Men nu står jag här och har inte betalt elräkningen. Då kan jag ju inte räkna med morgonkaffe.
Varför är det så här? Varför lades ena dagen till den andra så att jag kom precis fram till i dag och alla bekymmer?
Varför har jag fått bekymren när det finns andra som har fått pengarna?
Varför? Farliga frågor! Farliga för dig, din familj, dina barn, dina vänner, hela folket! Fråga ska du göra, det är bra. Det visar att du kan tänka. Men fråga med omdöme! Bara vissa utvalda frågor!
Fråga kungen varför han inte lägger ner kungahuset och ger pengarna till offentlig sektor! Varför gör han inte det? Jag satsar en tjuga på att han inte har nåt svar.
Varför bekämpar inte Socialdemokraterna högern? Det finns en frälsare. Han svävar över vattnet, nej, över bankerna. Han talar så varmt och engagerande om finanserna. Hans ögon lyser bakom runda glasögon. Han vänder sitt ansikte till oss och giver oss nöd.
Varför har han så lång hästsvans? Varför är den inte lite kortare? Varför måste vi döda? Jag säger ”vi”, eftersom alla kan. Alla kan döda en människa.
Det är väl ingen konst. Det är ingenting att skryta med. Saknar man kroppskrafter, finns det gift. Man behöver inte ens vara ett däggdjur för att döda en människa.
Vad är det som tittar på mig därnere i dammen? På bottnen, djupt nere i dyn, ligger flera generationer. Feta pensionärer har iakttagit oss när vi gått omkring i slottsparken.
Här skall de unga bo. Varför får dom inte bo var dom vill? Varför får Daniel inte jobba? Varför är kungen så hård mot honom? Åh, det är krisen.
Men varför får Vickan jobba? Nja, hon går väl på utbildning.
Varför i all världen slutar inte kungaparet så att dom som är yngre kan ta deras jobb? Sänk pensionsåldern! Nu skjuter dom.
Varför skjuta på pappfigurer när dom kan skjuta på människor?
Varför åka till Afghanistan och skjuta när man har villebrådet här hemma?
Varför detta slöseri med kunskap?
Varför river dom slottet? Kolla, här är det kranar och dynamit och signaler och skyltar, avspärrningar och varning för höga decibel pang krasch tjoff dump domp och ett katastrofalt svart moln av kajor förmörkar himlen i en hel minut, men det var inte slottet, väl?
Varför har dom rivit fabriken?
Varför är vi kvar?
Varför är det krig?
Vi förstår piken. Jodå, vinken är ganska tydlig, faktiskt. Dom vill att vi ger oss av. Vi har varit här för länge. Nu ska vi gå. Det är det svar vi fick.
Nej, det var inte alls meningslöst det här livet inte. Faktum är att vi blev insprängda i väggarna på slottet. Alla gäster på konferenshotellet kommer att höra våra andetag.
Vi kommer in i Hemmets Veckotidning som har en serie om slott och borgar med spöken.
Vi ser hästsvansen vinka i takt, när vi färdas mot soluppgången längst bak i kärran. Ur våra bröst stiger en sång: Alla ska med!
BRUNO BRAN
Proletären nr 30, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
