De senaste tjugo åren har studenter fått allt mindre pengar att leva för. Studiemedlet har inte hängt med i löneökningstakten, samtidigt som boendekostnaderna ökat markant de senaste åren.
I dagsläget får heltidsstudenter ca 7300 kronor i månaden, under de månader som studierna pågår. Under sommarmånaderna utgår alltså inget studiemedel alls, och kring julen halveras det. Av de 7300 kronorna är ungefär 2500 kronor bidrag och resten lån. Sveriges Förenade Studentkårer har beräknat att den inkomsten ger ett minus på över tusen kronor varje månad när de nödvändigaste kostnaderna är betalda.
Men regeringen vill inte höja studiemedlet. Istället menar både centerpartiet och moderaterna att det största hindret för att studenter ska kunna förbättra sin ekonomi är det så kallade inkomsttaket. Inkomsttaket innebär att studenter får tjäna cirka 100000 kronor om året utan att studiemedlet påverkas. Hur högt detta tak bör vara, eller om det ens är nödvändigt, kan givetvis diskuteras. Men i dagsläget är det en sidodiskussion. För vad högern egentligen försöker åstadkomma med sitt förslag är att ersätta studiemedlet med arbete.
Fredrik Reinfeldt tillkännagav nyligen i en stor intervju i Svenska Dagbladet att ”studenter ska kunna jobba betydligt mer vid sidan av studierna”. Liknande uttalanden har framförts av flera andra högerpolitiker sedan alliansens valseger.
Att studenter ”ska kunna jobba” är en fin omskrivning av att de ska tvingas arbeta vid sidan om sina heltidsstudier för att klara av sin försörjning. På så vis försöker regeringen undkomma det självklara kravet att höja studiemedlet.
Drabbar olika
Den hårda högerpolitik som drabbat arbetslösa och sjuka ska alltså numer även appliceras på landets studenter, och den så ofta åberopade ”arbetslinjen” återkommer även här. Men alla studenter kommer inte att drabbas lika hårt om moderaternas och centerpartiets vilja blir verklighet. Studenter som kommer från hem med mindre studievana får det generellt sett betydligt svårare att hinna med både studier och jobb, eftersom de behöver ägna mer tid åt att läsa för att klara av att nå upp till målen. Studenter från välbeställda hem kan dessutom få ekonomisk kompensation från sina föräldrar, och slipper på så vis kanske till och med att ta extrajobb. Därmed kan ett a- och ett b-lag bland studenterna bildas, där de som har föräldrar med knappa ekonomiska tillgångar och låg utbildning snabbt slås ut.
Dessutom fungerar ett hårt studiemedelssystem avskräckande i sig, och Sveriges högskolor och universitet lär få det ännu svårare att rekrytera studenter med arbetarbakgrund.
Ingen ny politik
Men oviljan att höja studiemedlet och förbättra lånesystemet är inte ny. Även socialdemokraterna och deras samarbetspartier försämrade studenternas situation under sin tid vid makten, även om de lovade att höja studiemedlet med några hundralappar om de återvaldes. Konsekvenserna av den åtstramning av studiemedelspolitiken som de genomförde syns tydligt i dag.
2001 införde s, v och mp ett nytt avbetalningssystem som innebär att hela studielånet måste betalas tillbaka inom 25 år. Tidigare betalade man tillbaka en viss procent av sin inkomst varje månad oavsett lånets storlek, och om studielånet inte var betalt så fanns det en möjlighet att få det avskrivet vid 65 års ålder.
Försämringen av avbetalningssystemet har inneburit att allt färre vågar ta studielån.
Många väljer istället att bara ta bidragsdelen och arbeta extra för att klara av sin försörjning. Studentkårerna vittnar om att detta innebär att många studenter har svårt att klara av sina studier, och att det framförallt är ungdomar som inte har en ekonomisk säkerhet som drabbas.
Än så länge har inte de övriga allianspartierna tagit ställning till moderaternas och centerpartiets förslag om slopat inkomsttak. Inget av allianspartierna har ens diskuterat kravet om höjt studiemedel.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nnr 26, 2007
