De hårda ord som hördes från Lövfen & Co i avtalsrörelsens
inledningsfas var tomma ord. Utan att ens hota med strejkvapnet lade
sig IF Metall platt. Ett bättre läge att ta igen den enorma
omfördelning som skett till kapitalets fördel finns inte. Med kraftig
högkonjunktur, rekordvinster och fulltecknade orderböcker sitter facket
med alla trumf på hand.
– Här har vi ett starkt förbund med stor strejkkassa som inte vill gå
ut i konflikt, sa Rolf Hägglund från ABB i Ludvika i avtalsrådet till
Dagens Arbete.
Han hade såväl sin klubb, ABB-facken som avdelningen Västra Dalarna med
sig på ett nej till avtalet. Det var inget enigt avtalsråd som tog
ställning till avtalsförslaget. Det fanns starka krafter som var emot
avtalet. Tillsammans med ABB-facket stod bla representanter från
gruvorna i norr och Volvo Lastvagnar i Umeå.
– Med tanke på konjunkturläget och vinsterna borde vi kunna träffa ett
avtal där facket får större makt och inflytande. Nu är det istället
arbetsgivarna som tenderar att få mer av det. Detta utan att vi ens
hotat med konflikt, förklarade Jan-Olov Carlsson från Volvo Umeå.
Missad möjlighet
– En fackförening är en kamporganisation och vi är beredda på konflikt.
Det finns ingen anledning att lägga sig platt. Nu har förbundet chans
att ta strid för sina medlemmar, förklarade Harry Rantakyrö,
gruvarbetarnas ordförande i Kiruna.
Den chansen tog man alltså inte. Trots dessa höga röster mot
svekavtalet röstade en klar majoritet för det, ivrigt uppbackade av
förbundsstyrelsen.
IF Metall har gjort en tröja med texten ”utan oss inga vinster”. Det är
helt sant. Det finns ingen bättre garant för företagens rekordvinster
än dagens fack. Trots de senaste årens världsrekord i
produktivitetsökningar och rekordutdelningar till aktieägarna lyckas de
få igenom ett avtal som innebär kraftiga försämringar, små
lönehöjningar och fredsplikt de kommande tre åren. Innanför de stängda
dörrarna bockar och bugar säkert Svenskt Näringsliv.
Nu återstår de lokala löneförhandlingarna runt om i landet. Här finns
läget att ta igen det som IF Metalls ledning inte tog. Visst råder
fredsplikt enligt lagar och avtal. Ingen kommer att förkunna detta med
större frenesi än de fackliga som hårdast försvarar avtalet. Men
verkligheten låter sig inte låsas in i lagar och avtal. I en
högkonjunktur som denna har inget företag råd att riskera
maskningsaktioner, övertidsvägran eller strejker. Oavsett vad det står
i lagarnas och avtalens paragrafer kan ingen ta ifrån arbetarna
möjligheten.
Den fackliga grundbulten är att enighet är den enda styrkan. Om
arbetarna ska gå med på att sälja sin arbetskraft så måste
arbetsköparna bjuda till. Styrkan finns nere på golvet och IF Metalls
ledning har tydligt visat att de inte är att lita på.
ROBERT MATHIASSON
Proletären 13, 2007
