Det är tuffa tider för hyresgäster och de som är i behov av en bostad. Bostadspolitiken i Sverige har under lång tid varit ett fullständigt haveri och sedan länge har riksdagspartierna, inklusive Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, i princip släppt de sociala ambitionerna om en bostad för alla till rimliga kostnader.

I Sverige beräknas 127 av 290 kommuner ha brist på bostäder. Boverket uppskattar att det behövs byggas cirka 50.000 lägenheter per år fram till 2033 för att råda bot på bostadsbristen. Ett byggande som vi inte är i närheten av. Detta samtidigt som över 16.000 byggnadsarbetare går arbetslösa i Sverige, den högsta siffran sedan sviterna av finanskrisen 2008 då bostadsbyggandet tvärnitade.

Konsekvenserna av att det byggs för lite är inte bara arbetslösa byggnadsarbetare. Så bor till exempel nästan 200.000 unga vuxna kvar hos sina föräldrar mot sin vilja på grund av bostadsbristen. Det förhindrar både familjebildning och möjligheten att söka egen försörjning. Med minskade födslotal – en fråga politiker gärna tar upp – som naturlig följd.

Trångboddheten har samtidigt blivit ett växande problem och ligger snart på nästan 20 procent. Det tär på familjerelationer och barns möjligheter till lek, vila och studiero.

Bostadsbristen uppstod inte ur tomma intet. Grunden lades när den svenska bostadsmodellen systematiskt monterades ner. Under 1990-talet och tidigt 2000-tal tvingades kommunala bostadsbolag in i marknadsanpassningar, och ombildningar till bostadsrätter accelererade. Det statliga bostadsfinansieringssystemet avvecklades successivt. 

Våra bostäder, som en gång var en del av välfärdsstaten och sågs som en social rättighet, omvandlades bit för bit till att bli änu en vara på marknaden. En marknad som sedan visade sig fungera precis som alla andra marknader: den gynnar de som redan äger och slår mot de som inte gör det.

När det väl byggs idag, byggs det i huvudsak bostadsrätter och dyra hyresrätter – alltså det som ger störst vinst  – och inte bostäder som alla har råd med. De kommunala bostadsbolagen beter sig som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst, där vinsterna plockas ut för att täppa till hål i kommunbudgeten. Hyresgästerna får agera mjölkko till kommunkassan. 

Allt fler bostäder blir investeringsobjekt snarare än hem. I storstädernas citykärnor säljs lägenheter för priser som vida överstiger vad vanliga arbetare kan belåna sig till, och priserna pressas upp av en spekulation som gynnas av just de regler politiker beslutat om. 

Göteborgspostens ledarskribent Håkan Boström går så långt att han argumenterar för fler bostadsrätter och dyrare bostäder för att tränga ut Göteborgs kommuns låginkomsttagare. Han anser att de inte bidrar tillräckligt till skatteunderlaget!

Den nuvarande politiken får också varje år konsekvenser för landets tre miljoner hyresgäster. I början av mars i år var merparten av hyresförhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna klara. Resultatet är att hyran i snitt höjs med 3,4 procent för landets hyresgäster. 

Höjningen är visserligen lägre än tidigare års rekordhöjningar av hyran, där snittet legat på över fyra procent åren 2023-2025. Men höjningen är fortfarande långt över den förväntade inflationstakten. 

Det spelar mindre roll från vilket parti ledamöterna i landets kommunala bostadsbolags styrelser kommer. Så får till exempel de boende i Gävles kommunala bostadsbolag, Gavlegårdarna, se en av de högsta höjningarna i år. Där är ordföranden socialdemokrat.

Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av 2026 års stora valfrågor, men de lyser helt med sin frånvaro i den politiska debatten. 

De ”åtgärder” som tas fram är bara mer av samma, och förvärrar snarare situationen istället för att göra det bättre. Mats Odell, kristdemokratisk bostadsminister i regeringen Reinfeldt, sade på en presskonferens att föräldrar helt enkelt får köpa bostadsrätter åt sina barn för att råda bot på bostadsbristen bland ungdomar. Det var 2012, och över ett decennium senare är det fortfarande den rådande politiken. 

Nu har riksdagen beslutat att lätta på reglerna kring bostadslån, med sänkta amorteringskrav och höjt bolånetak, från 85 till 90 procent. Åtgärder som enbart kommer att höja belåningsgraden för de redan högt belånade svenskarna. 

Hushållens skulder har ökat ända sedan 1990-talet och är idag bland de högsta i västvärlden i förhållande till inkomst. Storbankernas ägare har däremot glada dagar när räntorna på bolånen förvandlas till vinster på finanskapitalisternas konton.

Bostaden borde vara en social rättighet, inte en vara. Det kräver en politik som bryter med marknadslogiken på riktigt. Stat och kommun måste ta tillbaka ansvaret för hela bostadsförsörjningen – från finansiering och byggande till uthyrning och hyressättning – i syfte att garantera ett tryggt och prisvärt boende åt alla. 

Offentliga bostadsbolag ska styras av sociala behov, inte av vinstmaximering. Hyrorna ska inte tas ut som skatteintäkter av kommunerna. 

All privatisering av kommunala bostadsbestånd måste stoppas. Spekulationen måste brytas och bostadsbyggandet riktas mot det som behövs mest. 

Det som saknas är inte kunskap eller resurser för en värdig bostadspolitik. Det som saknas är viljan att föra fram en bostadspolitik som bryter med marknadslogiken istället för att förstärka den. 

Den politiken kommer vi inte få gratis, vare sig av Tidöregeringen eller en socialdemokrati som sedan länge kapitulerat inför marknadskrafterna. Den kan bara vinnas genom att vi hyresgäster och vanliga arbetare organiserar sig oss för att ta tillbaka makten över vårt boende.