”Titta inte bort”, så löd Aftonbladets topprubrik den 20 maj och när jag inte trodde att jag kunde bli mer förbannad så blev jag just det. För vilka är det som tittar bort, egentligen?
I ett och ett halvt år har vi skrikit oss hesa. Vi har demonstrerat, anmält, bojkottat, donerat pengar, skrivit under upprop och delat vidare det grymmaste den moderna mänskligheten bevittnat på våra sociala medier. Vi har tagit över olika campus, protesterat, blivit misshandlade av poliser och kallade för antisemiter. Media, regering och polisväsende har försökt tysta oss, men vi har inte vikt en tum. Ändå är det vi som inte ska ”titta bort“.
Vi har under de senaste ett och ett halvt åren sett bilder på små barn utan huvuden. Barn brända till oigenkännlighet, barn som får kroppsdelar amputerade utan bedövning. Vi har sett människor bli levande brända i elden efter bombningar, människor som dras ur rasmassorna, människor i vita sveptyg. Vi har sett barnen som i påsar skrapat ihop det som fanns kvar av deras mamma, pappa och syskon. Barn som burit sina närmaste i ryggsäckar. Vi har sett hela familjer utplånas.
Vi har sett när IOF kört över levande människor med sina bulldozers, vi har sett massgravar där människor, också barn, varit nedgrävda med händerna bakbundna. Vi har sett, via IOF*-soldaternas egna inspelningar, hur de hånat, plågat och skrattat åt sina offer. Vi har vid gränsen sett alla lastbilar med förnödenheter och medicin som ockupationsmakten vägrar släppa in.
Vi har sett barn som hänger som slamsor ur sönderbombade hus. Barn med sår i ansiktet som gapar så hela tandraderna syns, barn som är så gravt undernärda att de ser ut som skelett. Vi har sett när IOF:s krypskyttar skjutit barn i huvudet.
Vi har sett människor luras till matleveranser enkom för att bli mördade. Vi har sett på när journalister blir måltavlor, likaså sjukhus och skolor. Sett när platser Israel påstått vara ”safe zones” blir jämnade med marken, tillsammans med de människor som sökt skydd där.
Vi har sett palestinska fångar bli våldtagna till den grad att de avlider av skadorna. Vi har sett när hundar äter kött från liken på gatorna, från kropparna som ingen kan hämta för att de då blir beskjutna av IOF. Vi såg när en israelisk soldat stolt filmade när hans hund åt av en kroppsdel han tagit med hem till den.
Vi har sett och hört Palestinierna när de skrikit efter omvärldens hjälp; den hjälp som aldrig kom.
Tro mig när jag säger att vi inte har tittat bort. Vi har bevittnat allt. Vi såg Hind och alla andra barn som likt henne aldrig fick se en morgondag på grund av omvärldens svek. Vi har i nära 600 dagar bevittnat ett folkmord.
Aftonbladet ber oss nu, ett och ett halvt år senare, att ”inte titta bort”. De som själva tittat bort, de som fört vidare Israels version av händelserna, de som inte gett protesterna utrymme.
Hyckleriet går inte ens att beskriva.
Detta är enbart ett genomskinligt försök att tvätta blodet från sina händer. Ett försök övertyga framtidens läsare att de och alla de andra stora nyhetsredaktionerna tog ställning för mänskligheten.
Men vi som protesterat glömmer inte. Låt historien döma dem och alla deras likar som sig bör.
Emilie Sjöberg,
Sjukskriven mamma
*IOF (Israeli Occupation Forces), vedertaget öknamn för IDF (Israel Defense Forces), Israels krigsmakt.
