Den svenska välfärden läcker som ett såll. Samtidigt som politikerna inte klarar av att leverera de resurser som behövs på golvet, strösslas pengar på privata företag. Genom upphandlingar och avregleringar har välfärden blivit hett villebråd för privata aktörer. Det har öppnat upp för lönedumpning, fusk och kriminalitet.

Ett av skälen till utvecklingen är lagen om valfrihetssystem (LOV), som infördes som en borgerlig frihetsreform 2008. På ett liknande sätt som friskolereformen har privata vårdaktörer med LOV i ryggen kunnat etablera sig när och var de vill. När sedan kriminella lagt vantarna på välfärdsföretagen står det offentliga handfallna. 

Att starta en skola eller bedriva primärvård har länge varit lättare än att beviljas utskänkningstillstånd. För att starta en vårdcentral krävs rentav inget tillstånd alls. Det räcker med att anmäla verksamheten till Inspektionen för vård och omsorg. Företag och ägare som missköter sig i en region kan därför utan problem öppna en ny verksamhet någon annanstans. 

Förra året gick den offentliga ekonomin i en tredjedel av landets kommuner och samtliga regioner inte ihop. 2024 saknades tio miljarder för att upprätthålla den redan hårt ansatta verksamheten. 

Att den svenska välfärden är underfinansierad är ingen nyhet. Det offentligas andel av BNP har minskat allt sedan 90-talskrisens nyliberala chockdoktrin drog fram. 1986 var de offentliga utgifterna 64 procent. Skulle andelen vara densamma idag hade det inneburit 870 miljarder mer till socialförsäkringar och välfärd. Men sedan länge har de offentliga utgifterna, oavsett färg på regering, legat ganska stabilt runt 50 procent av BNP. 

Det är inte heller bara politikernas besparingar som håller välfärden anemisk. Idag har den nyliberala lagstiftningen vingklippt det offentliga och allt fler verksamhetsområden ska avregleras och konkurrensutsättas. I den mån borgerligheten accepterat det offentliga handlar det inte om att bedriva samhällsnyttig verksamhet i egen regi, utan i egenskap av upphandlare av privata företags tjänster. 

Att en del av resurserna till välfärden ska bli vinst hos privata bolag gör inte bara verksamheten dyrare. Det skapar incitament för fusk, korruption och kriminalitet. 

Och det är inte bara ljuskygga personer och “oseriösa aktörer” som skor sig på det offentliga. Ett aktuellt exempel är det privata service- och installationsföretaget Bravida, med ett samlat börsvärde på strax under tjugo miljarder kronor. 

För drygt ett år sedan läckte en visselblåsare uppgifter som visar att Bravida fuskat till sig högre ersättning av Region Skåne än vad de hade rätt till. Det handlar både om att företaget fakturerat fler timmar än vad som faktiskt utförts och att man saltat materialkostnaderna. Enligt Region Skånes egen utredning har påslagen varit så höga som 750 procent.

Nu kan Proletären visa att Bravida inte bara försökt blåsa Region Skåne, som nu försöker kräva tillbaka över 10 miljoner kronor från företaget. I dagsläget är det ett 40-tal offentliga upphandlare som nu granskar Bravidas fakturor i jakt på misstänkt fusk som visat sig vara både medvetet och omfattande.

Ett år efter att visselblåsaren på Bravida larmade om företagets fusk beslutade regionstyrelsen i Skåne om ett omfattande sparpaket för regionens sjukvård. Personalkostnaderna ska minska med över en miljard för att få regionens budget i balans. 

Bravida har alltså skott sig på det offentliga och gjort kriminella övervinster på pengar som hade kunnat gå till regionens sjukvård. Att bolagets agerande ska ses som en del av en allt mer utbredd välfärdskriminalitet är solklart.

Välfärdskriminaliteten är ett resultat av den EU-dikterade nyliberalismens krav på upphandling och avreglering. Lagen om offentlig upphandling (LOU) kräver att det offentliga ska acceptera det anbud som är “ekonomiskt mest fördelaktigt”. I nio fall av tio, om inte fler, innebär det att den utförare som lägger det billigaste anbudet som vinner en upphandling.

Detta förfarande ger en tävling mot botten. Det sätter press på löner och villkor för de anställda, eftersom personalkostnaderna ofta är det enda sättet att vinna kontrakt, men det ger också ett utrymme för både kapitalistiska charlataner och organiserad brottslighet att kapa upphandlingar för att tjäna grova pengar på välfärden.

Den upphandlade verksamheten står för ungefär en tredjedel av det offentligas utgifter, runt 900 miljarder kronor.

Enligt Tom Madell, docent vid institutionen för handelsrätt på Lunds universitet, handlar det om mellan 45 och 90 miljarder kronor som årligen försvinner genom korruption inom den offentliga upphandlingen. Ytterligare 90 miljarder antas försvinna på grund av dåliga kontrollsystem och felaktig fakturering från företagen som vunnit upphandlingarna. 

Det är inga småsummor vi har att göra med, utan en utstuderad ekonomisk brottslighet där både “seriösa” och “oseriösa” aktörer försöker göra så mycket vinst de bara kan på vår gemensamma välfärd. 

Det är numera öppna spjäll mellan politiken och näringslivets lobbyorganisationer. Men också mellan höga tjänstemän på beslutsfattande och kontrollerande myndigheter som går rätt in i de företagsledningar de nyss haft till uppdrag att granska.

Korruptionen, kriminaliteten och den nyliberala politiken går hand i hand och har gemensamma intressen – att sko sig så mycket de bara kan på vår gemensamma välfärd. Blodsugarna måste stoppas!