Förra veckans toppmöte inom Shanghai Cooperation Organsiation, SCO, möttes av förskräckelse i borgerlig press och bland borgerliga politiker. Av naturliga skäl. Den unipolära världsordning som USA upprätthållit sedan Sovjetunionens upplösning 1991, och som EU-Europa åkt snålskjuts på, utmanas nu på allvar.
Längst gick som alltid Patrik Oksanen, som i en ledartext i Norra Skåne (7/9) talade om ”diktaturernas skräckkabinett” och om att ”Xi Jingping och hans lakejer försöker dominera världen”. Liknande tongångar hördes också i annan media.
SCO-mötet i kinesiska Tianjin samlade 20 länder, flertalet från det globala syd, som tillsammans samlar nästan hälften av jordens befolkning och som svarar för nästan en fjärdedel av världsekonomin.
Mest hotfullt för de som vill bevara USA:s och västvärldens totala dominans var att Indiens premiärminister Narendra Modi fanns på plats och han så hjärtligt umgicks med Kinas Xi Jingping och Rysslands Vladimir Putin. Detta tilltag fick SR:s korrespondent att utropa Modi till ”envåldshärskare” över ett Indien som fram till nu betecknats som ”världens största demokrati”. Det svänger snabbt när någon inte längre dansar efter västvärldens pipa.
Indien har traditionellt intagit en mellanställning mellan öst och väst, inte minst under sovjettiden. Men de goda relationerna till USA har fått sig en rejäl törn genom Donalds Trumps strafftullar, som sedan i augusti uppgår till 50 procent, detta som straff för att Indien vägrar sluta importera rysk olja. Trumps politik tvingar Indien att söka alternativa partners.
Här är det nödvändigt med en brasklapp. Var Indien slutgiltigt hamnar återstår att se. Belysande är dock att Modi inte stannade över den stora militärparaden i Beijing, som firade Kinas seger över den japanska imperialismen i andra världskriget. Istället for han till Japan. Av alla ställen.
Shanghai Cooperation Organisation bildades 2001, då med Kina, Ryssland, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan som medlemmar. Syftet var att upprätthålla fred och stabilitet i Centralasien och att bekämpa terrorism. Sedan dess har såväl antalet medlemmar som syftet utvidgats. SCO består idag av tio medlemmar, 17 partners och en observatörsstat.
Medlemsskaran är brokig. Som medlemmar finns Indien och Pakistan, som har en mångårig och ännu olöst konflikt om Kashmir. Bland partnerländerna finns Saudiarabien och en rad kungadömen kring gulfen, som inte är såta vänner med medlemsstaten Iran.
Det finns dock en gemensam nämnare. Flertalet inom SCO tillhör det globala syd och alla vill få till stånd en ny världsordning, där USA och väst inte tillåts diktera villkoren för global handel och relationer mellan länder. Den unipolära världen, med USA som hegemon, ska ersättas av en multipolär värld.
Här måste några påpekanden göras. Vi kommunister är för en unipolär, socialistisk värld. Endast en sådan utgör en garant för fred och solidaritet mellan alla länder. Dessvärre finna en sådan värld för närvarande inte inom möjligheternas ramar.
Det som SCO eftersträvar är en multipolär kapitalistisk värld. En sådan värld, med flera kapitalistiska centra, har funnits tidigare och den är inte utan faror. Vilket första och andra världskriget visar.
Efter andra världskriget hade vi en bipolär värld, där det imperialistiska USA och det socialistiska Sovjetunionen stod mot varandra. Denna konflikt var till fördel för länderna i det som då kallades i tredje världen, som i utrymmet mellan supermakterna kunde tillämpa sig åtminstone politisk självständighet.
Vad en ny multipolär kapitalistisk värld bär i sitt sköte återstår att se. Vägen dit är ännu lång. Men den kommer knappast att vara till fördel för den globala arbetarklassen, som kommer att utsättas för samma kapitalistiska utsugning, om än av delvis andra kapitalister.
I det korta perspektivet ser vi ändå multipolaritet, inkluderande en demokratisering av förhållandet mellan världens länder, som bättre för arbetarklassens kamp än dagens imperialistiska diktatur. Multipolaritet ger dessutom ökat utrymme för frihetskampen i Afrika, som i Sahel, och för socialistiska länder som Kuba och Nordkorea.
Här ska tillfogas att den nya världsordningen inte är särskilt ny, åtminstone inte enligt Kinas president Xi Jingping, som var värd för mötet i Tianjin och som är SCO:s obestridliga ledare. I Tianjin framträdde Xi som en ivrig förespråkare för WTO och det tidigare frihandelssystemet, i hans version döpt till ”alternativ globalisering”.
Detta sker givetvis av egenintresse. Som världens största exportnation är frihandel existentiellt för Kina och för den kinesiska kapitalismen.
Xi talade sig också varm för gällande folkrätt och för ett återupprättande av FN-systemets auktoritet, som idag sidsteppas av västimperialismens så kallade regelbaserade världsordning. Där håller vi med honom. Försvaret av FN-stadgan och folkrätten, som vid instiftandet hade Sovjetunionen som en signatärmakt, är en nödvändig del av kampen mot imperialistiskt godtycke.
En del kommentatorer tar mötet i Tianjing till intäkt för att den multipolära världsordningen redan är här och att USA redan är kastad från tronen som den kapitalistiska världens härskare. Så är det inte. SCO är ännu mest ett forum för utbyte av åsikter.
Det talas visserligen om att SCO ska instifta en utvecklingsbank, som alternativ till Världsbanken, och ett alternativt system för energihandel, döpt till electro-yuan. Men dess institutioner är bara i sin linda.
USA må vara på tillbakagång, men USA är ännu världens största ekonomi och väldens i särklass starkaste militärmakt.
Vi nöjer oss med att säga att mötet i Tianjin, ihop med Brics, öppnat dörren på glänt för en multipolär värld. Det är gott så.
