I ett gammalt avsnitt av The Simpsons spelar den bittre sellout-clownen Krusty in en reklamsnutt för sin snabbmatskedja. Han tar ett bett av sin signaturburgare, ler brett och smaskar. Så fort regissören ropat ”klart!” spottar Krusty ut tuggan, kämpar mot kväljningarna, sköljer munnen med fickplunta och jämrar sig över att han nästan råkade svälja lite av köttsaften.
Lite så kändes det att se McDonalds-vd:n Chris Kempczinski prova den nya Big Arch-burgaren i en video som körts ut i snabbmatsjättens sociala medier. Videon har fått enorm spridning – och blivit rejält roastad. För det ser verkligen ut som att det är första gången Kempczinski äter (läs: tar en mikroskopisk tugga av) en av sina burgare.
Den amerikanske fitnessbloggaren och fotografen Golden Czermak uttryckte det träffsäkert:
”Hela grejen har en slags utstuderad företagsaura kring sig. Han beskriver inte hamburgaren som mat, eller ens en burgare, utan en ’produkt’, vilket förmodligen är vad juristerna viskat till honom bakom kameran så att de inte skulle bli stämda om han kallade det för ’kött’. Han öppnar sedan lådan, studerar innehållet som om han utvärderade en besvikelse till kvartalsrapport och sedan tar han tuggan […].
Det var en tugga som togs av någon som tvingas delta i en aktivitet, men inte har hjärtat med sig och i det korta ögonblicket efter tuggan säger hans ansiktsuttryck mer än tusen ord, precis innan professionalismen tar över igen.
Han antydde att det här var hans lunch, men jag misstänker att så fort kameran slutat rulla ersattes Big Arch-boxen av en tallrik med något som kostar ett tresiffrigt dollarbelopp”.
Man kan tycka vad man vill om McDonald’s. Man kan tycka att kedjan kan dra åt helvete för att den fortfarande bedriver verksamhet i det folkmordskåta Israel. Att det är en symbol för den amerikanska kulturimperialismen. Att det utnyttjar unga arbetare, stävjar facklig organisering, är en av de ledande krafterna mot löneförhöjningar i servicesektorn. Att maten de säljer knappt kan kallas mat. Att skräpmatsberoendet är en folkhälsofara helt jämförbar med rökning. Att det är en miljöbov av rang. Och så vidare, och så vidare.
Men det går inte att förneka att ”Donken” har en makalöst folklig förankring i hemlandet. Trump, som sägs älska skräpmat, vann nog många knegarröster på att vifta med Big Macs i valrörelsen. Det gav honom ett folkligt sken: ”Visst, han är miljardär – men han käkar ju samma mat som vi!”
I dessa tider, när livsmedelspriserna, trots Trumps alla vallöften, bara stiger och stiger – och lär stiga än mer efter USA:s sinnessjuka angrepp mot Iran – är Bic Mac-menyer och varsin Happy Meal till ungarna det enda ”extranöjet” många människor har råd med. Det är med andra ord lätt att förstå att det svider i ögonen på hårt arbetande människor i USA när de ser burgar-vd:ar som motvilligt tar en pyttetugga av sin produkt medan de astralprojicerar sin själ ut i rymden. Det är som att spotta folk i plytet.
Men det är också förbannat kul när rika, medietränade vd:ar och kapitalister försöker vara som folk, men avslöjas för vad de är.
