Den 21 maj klubbade riksdagen med knapp majoritet igenom lagen om hur ny kärnkraft ska finansieras.
– Det blir som att köpa grisen i säcken, kommenterade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Fredrik Olovsson, energipolitisk talesperson för S.
Lagen sätter ramarna för hur staten ska dela riskerna för ny kärnkraft, bland annat genom fördelaktiga lån. Kärnkraft är inte kommersiellt gångbar, utan statliga lån vill ingen bygga.
Kritiken har varit omfattande. Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) försvarade det statliga stödet med påståendet att huvuddelen är lån som ska betalas tillbaka.
Det ska sägas att kärnkraften inte är något gångbart alternativ till förnyelsebar energi. Varken säkerhets- eller avfallsfrågan är löst. Kärnkraft är inte fossilfri utan kräver råvara som innebär omfattande miljöförstörande gruvdrift och långa transporter. Den nya lagen är det slutliga sveket mot folkomröstningen 1980 som inbegrep en avveckling av kärnkraften.
Att bygga kärnkraft är dyrt. En ny reaktor innebär kapitalkostnader på cirka 25 procent, att jämföra med förnyelsebar elkraft som procentuellt ligger på entalsnivå.
För att gå i lås med den planerade kärnkraftsutbyggnaden är regeringen beredd att kasta in ett av de största statliga lånen i svensk historia.
Organisationen Klimatgranskarna har kommit över en hemlig konsultrapport av revisions- och rådgivningsföretaget PwC om den statliga finansieringen på regeringens uppdrag. Det råder inga tvivel om att projektet innefattar enorma risker och helt saknar affärsmässighet, är rapportens facit.
Den nya lagen innebär att företag erbjuds 70 procent av byggkostnaden i lån till garanterad låg ränta. Trots minskade kapitalkostnader vid bygget av enstaka reaktorer skulle Vattenfall eller Fortum enligt rapporten få så dålig kreditvärdighet att de riskerar uteslutas från lån till framtida projekt. Regeringen vill gå ”all in” med storskaligt bygge på minst fyra reaktorer, vilket skulle medföra en kreditvärdighet i klass med så kallade skräpobligationer.
En kraftig sänkt kreditvärdighet får långsiktiga effekter på flera plan. Förutom högre upplåningskostnader och högre kapitalkostnader överlag minskar antalet möjliga investerare, vilket kan tvinga aktuellt kraftföretag att avyttra delar av sin verksamhet i attraktionsyfte
Sämre kreditvärdighet innebär därtill undanträngningseffekter som drabbar alternativa fossilfria satsningar, eftersom kärnkraftsföretag generellt dras med höga upplåningskostnader Detta sätter press på regeringen att tillsätta mer pengar för att stärka projektets trovärdighet.
Regeringen har därför valt att komplettera de statliga lånen med frikostig prisgaranti, till den grad att kostnaderna för detta vida kommer att överstiga kostnaderna för lånen.
Förutom lån upp till 600 miljarder kronor erbjuds presumtivt bolag en låg ränta enligt konstruerad mall. Detta ska täcka 75 procent av investeringarna. Dessutom tillkommer en prisgaranti på 80 öre per kilowattimme (kWh) vilket gäller i 40 år samt en garanterad avkastning. Vid fördyring träder en särskilt mekanism in som gör stödet än mer generöst
Hög ränta fördyrar bygget och gör det svårt att konkurrera med billig vind och solenergi. Finansmarknadsministern hävdar att statens lån inte medför särskild kostnad, det rör sig om erbjuden låg ränta. Enligt rapporten innebär lånen ett försämrat finansiellt sparande med 60 miljarder kronor, vid fördyrad drift 87 miljarder kronor. Pengar som måste tas ur existerande budget vilket drabbar andra utgiftsposter. 87 miljarder kronor är fem gånger mer än hela klimat- och miljöbudgeten.
Ett garanterat kärnkraftspris på 80 öre per kWh är nästan dubbelt jämfört med marknadspriset. Priset bygger på kraftigt överskattat framtida elbehov. Effektivisering och ny teknik har pressat ner priset. De senaste sju åren har elkonsumtionen gått ner med motsvarande en Ringhalsreaktor.
Givet den enorma kostnaden för bygget av en kärnkraftsanläggning beräknar SNS konjunkturråd ett troligt pris på 132 öre per kWh. Glappet mellan reellt kärnkraftpris och marknadspris rakar i höjden. Ett glapp som ska fyllas med skattepengar. Ett stöd på 40 öre per kWh för de tio reaktorerna som regeringen vill bygga hamnar totalt sett i biljonklassen.
Så är notan för Storbritanniens senaste kraftverksbygge Hinkley Point C uppe i 600 miljarder kronor och 13 år försenad. Det nuvarande planerade projektet Sizewell C, som ursprungligen startade upp 2010, har trots 15 års lång process för att hitta investeringar inte realiserats. Nu har den brittiska regeringen avsatt 180 miljarder kronor för att få igång projektet, dock utan uppgift om totalkostnad och färdigställning. Det blir staten som får stå för kalaset.
Det finns en stark lobby som pushar på för ny kärnkraft, med det multinationella bolaget Uniper i spetsen. Uniper är delägare i samtliga svenska kärnkraftsanläggningar.
I november förra året höll företrädare för bolaget inledningar inför en bred samling politiska företrädare på initiativ av kärnkraftskommunen Oskarshamns kommunstyre, representerade av Anders Erlandsson (S) och Lucas Lodge (M). Syftet var att få till stånd en långsiktig överenskommelse över partigränserna om kärnkraftstödet.
Det återstår att se om Magdalena Andersson och de andra socialdemokraterna låter sig övertalas med industrins locktoner likväl som de gjorde i Natofrågan.
