Andra världskriget: 75 år sedan segern över nazismen

Den 15 april 1945 talade Hitler till soldaterna i den tyska armén och till sina anhängare i den nazistiska rörelsen: ”Soldaten, Berlin bleibt Deutsch”, sade Hitler. Berlin förblir tyskt. Fanatiska ungdomar i Hitler-Jugend målade slagordet på husväggar och murar.

Svaret kom direkt i ett tal av Georgij Zjukov, marskalk av Sovjetunionen och befälhavare för den 1:a Vitryska frontarmén: ”Våra enheter har marscherat en lång och ärorik väg. Våra fanor har sett segrar vid Stalingrad och Kursk och i Warszawa… Den ära vi vunnit genom våra segrar, allt svett och blod vi offrat, ger oss rätten att storma Berlin. Framåt, mot Berlin”.

Klockan 03.00 på morgonen den 16 april 1945 inleddes anfallet mot Berlin. 6.500 grovkalibriga kanoner och 1.100 Katjusjaramper sköt salva efter salva mot de tyska försvarsställningarna utanför staden. Det sovjetiska artilleriet avlossade 358 ton ammunition per kilometer av den tyska försvarslinjen.

Den 20 april nådde Zjukov och hans stridsvagnsgeneral Semjon Bogdanov fram till Berlins utkanter. Samtidigt närmade sig den 1:a Ukrainska frontarmén under marskalk Ivan Konev Berlin från söder. Stalin hade uppmuntrat de två befälhavarna att konkurrera om det stora bytet: fascisternas huvudstad, det Tredje Rikets centrum. Men Konevs styrkor fastnade i oländig terräng och svåra marschförhållanden, och ganska snart stod det klart att Zjukov skulle bli först till Berlin.

I knappt två veckor förde de sista resterna av den tyska armén, och tvångsrekryterade barn och gamla under befäl av fanatiska nazister, en envis men hopplös kamp. Berlin försvarades av totalt 120.000 man. Röda Armé-enheterna bestod av 400.000 stridsvana soldater. De erövrade gata för gata, hus för hus och ibland våningsplan för våningsplan.

Soldater ur Röda Armén visar upp de besegrade nazityskarnas trupp- och regementsfanor under segerparaden i Moskva 1945.

Riksdagshuset i centrala Berlin hade ingen politisk signifikans, men däremot stor symbolisk betydelse. Branden i riksdagshuset dagarna efter Hitlers maktövertagande gav den nazistiska statsledningen klartecken att slå hårt mot kommunister och andra motståndare till Hitler. Partimedlemmarna arresterades, torterades och mördades i fängelser och koncentrationsläger. Partiledaren Ernst Thälmann hölls i isoleringscell i elva år innan han avrättades i Buchenwald-lägret den 18 augusti 1944.

Redan den 29 april hade sovjetstyrkor försökt erövra riksdagshuset, men slagits tillbaka. Den 30 april började sovjetiskt artilleri beskjuta det som var ”Mål 21” på de sovjetiska militära kartorna: Riksdagshuset. Eldgivningen, bland annat från kanoner vid flygplatsen Tempelhof fem kilometer bort, riktades in av sergeant Pavel Larin. Han gjorde ett bra jobb: elden var så precis att den inte träffade de sovjetiska soldater som tagit skydd bara några hundra meter från riksdagshuset.

Larin fick beröm av sina överordnade för sin insats. Han svarade som alla sovjetsoldater:

– Jag tjänar Sovjetunionen.

Klockan 11.30 på förmiddagen den 30 april inleddes stormningen av riksdagshuset. Mitt under stormningen, och med sovjetsoldater bara ett kvarter bort, hade Hitler och hans nyblivna hustru Eva Braun tagit sina liv i bunkern under rikskansliet på Wilhemstrasse 77 i centrala Berlin.

Det råder än idag delade meningar om vem och vilka i den mångnationella Röda Armén som egentligen hissade sovjetfanan, sydd av tre röda bordsdukar, över riksdagshuset. Den mest berömda bilden är från den 2 maj och sägs föreställa georgiern Melliton Kantaria, ryssen Michail Jegorov och den ukrainske politiske officeren Olexej Berest. Men i själva verket, har fotografen Jevgenij Chaldej berättat, var det menige ukrainaren Alexej Kovalev, den mongolättade kumyken och dagestaniern Abdulhakim Ismailov och vitryssen Leonid Goritjev som hissade fanan och som är soldaterna på bilden.

Den första röda fanan över Berlin hissades dock redan den 30 april, klockan 22.40. Då klättrade den kirgissovjetiske soldaten Raqymjan Qoshqarbaev upp och gjorde fast en fana i statyn Germania på riksdagshusets tak. Den sköts dock ned av tyska krypskyttar.

När fanan hissades den 2 maj var sex års krig i Europa i praktiken över. Det rike som Hitler trodde skulle leva i 1000 år, hade störtats i grus, ruiner och död.

Den 8 maj, klockan 22.43 centraleuropeisk tid (i Sovjet klockan 00.43 den 9 maj) undertecknade representanterna för den tyska militära ledningen den villkorslösa kapitulationen. I ett rum hos det sovjetiska överkommandot skrev fältmarskalk Wilhelm Keitel, överstelöjtnant Hans Jürgen Stumpf och konteramiralen Hans Georg von Friedeburg på för det besegrade Tyskland. För de allierade segrarmakterna signerades dokumentet av USA-generalen Carl Spaatz, den franske brigadgeneralen Jean de Lattre de Tassigny och britten Arthur Tedder, general i flygvapnet och chef för den allierade expeditionsstyrkan. Samt av Georgij Zjukov, krigets verklige segerherre.

Efter sex år var kriget i Europa slut. Det hade kostat uppemot 85 miljoner människoliv i Europa, Asien och Afrika. Den tyngsta bördan bar Sovjetunionen: 26,6 miljoner döda. 60 procent av familjerna i Sovjet förlorade minst en familjemedlem i kriget. Den tyska ockupationen lämnade också efter sig 1.700 förstörda städer och byar. 40.000 sjukhus och 84.000 skolor hade jämnats med marken, liksom närmare 32.000 industrier, 36.000 post- och telefonstationer samt otaliga oljekällor och gruvor. 8.900 mil vägar var obrukbara liksom 6.500 mil järnväg.

Sovjetunionen hade lidit enorma förluster.

Det var Röda Armén som kämpade ner merparten av de nazistiska styrkorna. Den tyske militärhistorikern Rüdiger Overmans har gått igenom det tyska överkommandots (OKW) noggrant förda förluststatistik under kriget. Enligt Overmans förlorade Wehrmacht totalt 5.318.531 militär personal på de olika slagfälten i Europa och Afrika, på land, till sjöss, i luften och i fångenskap under och efter kriget. Fram till den 31 december 1944 stupade 2.742.909 av dem i kamp mot Röda Armén. 339.957 dog i strid mot amerikansk och engelsk trupp.

Från och med den 1 januari 1945 stupade 1.230.045 tyska soldater sedan striderna nått deras eget land. Här är fördelningsstatistiken mer osäker, men flera källor talar om att runt 85 procent av de stupade tyskarna dog i kamp med Röda Armén.

Det innebär att av 5,3 miljoner döda i naziarmén, stupade cirka 3,8 miljoner i strider mot Röda Armén.

Det har gått 75 år. Idag görs allt för att sudda ut sanningen om kriget och om krigsslutet. Rapport efter rapport, dokumentär efter dokumentär och artikel efter artikel, förringar Sovjetunionens roll i kriget och i befrielsen från Hitlerväldet.

Motrösterna är få. Men de finns. I sin bok ”Inferno: The World at War 1939-45” skriver brittiske historikern, militärexperten och förre BBC-journalisten Max Hastings att ”Sovjetunionen betalade det dyraste priset. Även om siffran inte är exakt, så dog uppskattningsvis 26 miljoner sovjetmedborgare under andra världskriget, däribland så många som elva miljoner soldater. […] De västliga allierade hade turen att det var ryssarna, och inte de själva, som betalade nästan hela priset för slakten och tog 95 procent av de förluster som de tre allierade makterna led.”

Och Washington Posts reporter Ishaan Tharoor skrev så här vid 70-årsminnet av krigsslutet:

”Den populära uppfattningen i väst – särskilt i USA – är att vi vann andra världskriget. Vi stred på stränderna i Normandie och Iwo Jima och i ruinerna av återerövrade franska städer, allt ackompanjerat av sepiafärgade scener av ung kärlek i New York. Det var en seger skapad av den stålhårde generalen Dwight D. Eisenhower, den moraliskt högstående brittiske premiärministern Winston Churchill och den mäktiga kraften i atombomben”.

Efter ett angrepp på Putin och dagens Ryssland, avslutade Ishaan Tharoor:

”Men vi ska inte glömma att Sovjet vann andra världskriget i Europa.”

Proletären

Tidslinje

1939

1 sep: Tyskland invaderar Polen. Tre dagar senare förklarar England och Frankrike krig mot Tyskland. Efter två veckor upphör Polen att existera som stat. Röda Armén träder då in i östra Polen.

1940

9 april: Tyskland invaderar Danmark och Norge. Frankrike, Holland, Belgien kapitulerar i maj. Norge håller ut längst. Kommunister organiserar motståndet. I juli riktas de första tyska luftangreppen mot Storbritannien. I augusti bombas London.

1941

22 juni: Tyskland angriper Sovjetunionen. Röda Armén trängs tillbaka. Minsk, Kiev och andra stora städer faller, men tyskarna når aldrig Moskva.

7 dec: Japan anfaller USA:s flottbas Pearl Harbor på Hawaii. USA förklarar krig. Hitler förklarar krig mot USA.

1942

13 sep: Slaget om Stalingrad inleds. Det är i praktiken krigets vändpunkt. Röda Armén inleder motoffensiven den 10 januari 1943. Den 2 februari kapitulerar den tyske befälhavaren general Guderian.

1943

8 feb: Röda Armén segrar i historiens största pansarslag i Kursk. 5.128 sovjetiska stridsvagnar mot 2.928 tyska.

9 juli: Allierade trupper landstiger på Sicilien. Italien kapitulerar 8 september. Mussolini upprättar ny fascistisk regering, den så kallade Salò-republiken.

1944

27 jan: Leningrad befrias efter den 900 dagar långa belägring som krävde minst 1,5 miljoner människoliv.

6 juni: Allierade styrkor, främst amerikaner, engelsmän och kanadensare, landstiger i Normandie. Med D-dagen öppnas den andra front i Europa som Stalin krävt länge.

1945

26 jan: Röda Armén når fram till det nazistiska utrotningslägret Auschwitz och befriar de kvarvarande fångarna.

4 feb: Stalin, Roosevelt och Churchill möts i Jalta och delar upp Tyskland. Stalin får grönt ljus att gå mot Berlin. Han ger uppdraget till marskalkarna Zjukov och Konev.

28 april: Mussolini avrättas av den kommunistiske partisanen Walter Audisio. Liket hängs upp och ner på en bensinstation i Milano.

7 maj: Tysklands stridskrafter, som det heter ”på land, till sjöss och i luften” kapitulerar villkorslöst i Reims.

8 maj: Kapitulationen undertecknas också i Berlin.