Tolk åt sin generation: Till minne av Tapani Kansa
Den finske sångaren skydde aldrig från att lyfta fram tidens ödesfrågor.
Det är få sångare som lämnat ett så stort avtryck på den finska musikkulturen som Tapani Kansa. Under sin över femtioåriga karriär, som började vid 19 års ålder med genomslagsdängan Delilah (1969), hann Kansa spela in över 600 låtar, varav många tidlösa klassiker. Hans plötsliga bortgång den 25 mars lämnar ett tomrum utan dess like.
Kansa föddes i ett arbetarhem i Hamina år 1949, som den äldste av sju syskon. Hans uppväxt var tidstypisk; familjen levde på fadern Ahtis knappa industrilön i ett hus där tre generationer tvingats tränga ihop sig, sedan farföräldrarnas familjegård hamnat på fel sida Moskvafredsgränsen. Trots den ångest som Kansa sade sig ha fått av sin uppväxt, hade han alltid musiken. Modern Aili, som regelbundet uppträdde med sång på hemstadens offentliga tillställningar, sjöng med sin son från barnsben och lärde honom att förfina sin konst.
Till skillnad från flertalet dåtida schlagersångare, skyggade Tapani Kansa aldrig från att lyfta fram tidens ödesfrågor. Vare sig han sjöng om den unge arbetslöse och bostadslöse Veikko Nieminen, som stötts ut av samhället, om savolaxaren som tvingats lämna landsbygden i sökan efter jobb i industrin (Pitkät päivät pakerretaan) eller om hur reklamen och skönhetsidealen tvingade kvinnor att anpassa sig efter tidens ande (Tulkaa tytöt takaisin), visste han alltid hur ett budskap skulle förmedlas inte bara till åhörarens hjärna, utan även dennes hjärta.
Dessa var definierande teman för inte bara Kansas, utan hundratusentals av hans jämnårigas uppväxt och ungdom – de stora barnkullarnas uppväxt och alienering från samhället, industrins framfart, de ekonomiska kriserna, urbaniseringen och landsbygdens långsamma, plågsamma död. Genom sin musik gav han röst åt förlorarna i efterkrigstidens Finland.
När Tapani Kansa nu lämnat detta liv, lever hans musik vidare, och hans budskap är lika relevant som för 50 år sedan. Som i Veikko Nieminen, där sångaren avslutar med: “Jag skulle vilja älska det här landet och världen. Men idag vill det bara vara så jävla svårt.” Många ungdomar känner nog igen sig även idag.