Vittnesmål från Gaza: ”Kriget stal glädjen från oss”

Den första dagen av kriget, den 7 oktober 2023, var en märklig dag som vi aldrig tidigare upplevt. Från de tidiga morgontimmarna regnade missiler från alla håll. Två timmar senare började nyheterna rapportera om en attack och en infiltration i våra ockuperade områden, och då förstod vi att kriget hade börjat.

Dagen därpå träffades mitt hus av en missil och jämnades med marken. Jag hade inget annat val än att fly med min familj till min brors hus i hamnområdet vid Gazas kust. Där var vi instängda i fyra dagar under intensiv bombning från havet och luften, innan vi tvingades fly igen till min systers hus den 11 oktober. 

Två dagar senare var vi tvungna att fly en tredje gång, söderut, under obeskrivlig bombardering. Blod, kroppsdelar och kroppar låg överallt, och de humanitära förhållandena blev värre för varje dag.

Vi kom fram till Deir al-Balah, men på grund av trängseln i huset var jag tvungen att flytta med en del av familjen till Rafah. Flykten var fylld av kaos och hjälplöshet, och att se alla dessa hemlösa familjer var hjärtskärande. 

Vi bodde i Rafah i sju månader, i ständig rädsla och med extrem brist på mat och förnödenheter. Vissa dagar hade vi inget annat än konserver att äta. När vissa grundläggande varor började komma in förbättrades situationen något, men livet förblev tufft.

Mitt i denna svåra situation bestämde jag mig för att inte låta kriget ta ifrån mig min dröm. Jag hade redan kommit långt i mina magisterstudier, så jag kontaktade mina professorer på universitetet för att få tillåtelse att genomföra min disputation. 

Efter mycket ansträngning fick jag godkännande och började förbereda mig. Men vi tvingades ännu en gång fly, denna gång från Rafah till området Al-Zawaida i centrala Gaza, där vi bodde i ett skjul med sex andra familjer som vi inte kände. Med varje ny flykt blev situationen allt svårare, och utmattningen och förlusterna var överväldigande.

Gazas universitet förstördes och brändes ner helt, men jag fullföljde mina studier i pr och kommunikation, och trotsade ockupationen och kriget genom att försvara min magisteruppsats i ett flyktingläger.

Den 25 juli 2024 blev jag den bästa studenten i hela Gaza. Jag hade velat fira denna dag med mina kollegor och min familj på universitetet, men kriget stal glädjen precis som det stal allt annat från oss.

Kriget stal inte bara våra hem och drömmar, utan även tusentals liv. Vi bevittnade hela familjer utplånas, och jag letade alltid efter ett överlevande barn. Jag har varit gift i många år men har aldrig fått egna barn, så jag kände att jag var tvungen att hjälpa någon som förlorat allt.

Jag försökte flera gånger, men oftast fanns det släktingar kvar som tog hand om barnen. Därför skickade jag in en officiell ansökan om att ta hand om ett barn som förlorat hela sin familj.

Så kom lilla Janna in i mitt liv. Hela hennes familj hade dödats och hon var ensam kvar. Jag adopterade henne och tog henne under mitt beskydd – hon blev min nya familj. Från det ögonblick hon kom in i mitt liv kände jag att ödet ritade upp en ny väg för mig – efter alla dessa år blev jag äntligen en far.

Trots de svåra omständigheterna var Jannas närvaro i vårt hem ett ljus i mörkret. Adoptionsprocessen tog tre månader, och under den tiden tvingades vi fly för sjunde gången till Nuseirat, där vi till slut hyrde ett hus och kunde slå oss ner.

Efter att vapenvilan trätt i kraft var det dags för den sista flytten – vi återvände till Gaza. Men staden vi kom tillbaka till var inte längre densamma som vi lämnat. Förödelsen var överallt, och tragedin var större än vad ord kan beskriva.

Ockupationen vill bryta ner oss, driva oss till förtvivlan och tvinga oss att lämna, men de kommer aldrig att lyckas.

Vi saknar alla vi har förlorat – familj, vänner, grannar. Vi saknar de människor och platser som nu är begravda under rasmassorna, som vi inte ens fick en chans att begrava ordentligt. Att vara flykting i Gaza betyder inte bara att flytta från en plats till en annan, utan att genomgå en outsäglig prövning. 

De som stannade kvar i Gaza tvingades äta djurfoder, medan de som flydde levde under förhållanden som är ovärdiga människor. Ockupationen vill förnedra oss, men de vet inte att detta folk aldrig kommer att brytas.

Privat

Rami och hans fru adopterade lilla Janna, vars hela familj dödats.

18 mars 2025: Kriget återvänder i sin värsta form

Idag, tisdagen den 18 mars, mitt under Ramadan, bröt ockupationsmakten återigen mot alla löften och avtal – som de alltid gör – och ignorerade alla överenskommelser. Vi är vana vid detta, ockupationsmakten håller aldrig sitt ord.

Varje gång de har brutit ett avtal har de agerat med total arrogans, utan rädsla eller hänsyn till någon rättslig instans. Men denna gång har de återvänt på ett ännu grymmare och brutalare sätt.

Under de första tio minuterna dödades omkring 500 personer. De har tappat all kontroll – de bombar överallt utan förvarning, utan att ge människor en chans att fly. Tidigare brukade de ibland varna innan en attack, men nu är det rena slakten.

Hjälpsändningarna har stoppats, mat och vatten håller på att ta slut, och varorna blir allt färre. Ockupationen försöker knäcka oss med höga priser och stängda gränser, i hopp om att vi ska ge upp och fly. Men de förstår inte att vi kommer att stanna här. Vi har inga vapen, men vi har vår vilja och beslutsamhet. 

Folket i Gaza är skräckslaget, hungrigt, törstigt och utmattat. Bombningarna tar aldrig slut, och våra barn kan nu skilja på ljudet av en F-16 och en F-35. De vet när en missil är i luften och när den är på väg att träffa.

Detta är vår verklighet, med en fiende som inte känner någon medmänsklighet och inte respekterar internationella lagar, skyddad av USA:s vapen och politiska stöd.

Ockupationsmakten har gått längre än någonsin i sina brott, eftersom de vet att världen bara tittar på. Och även om andra inte deltar aktivt i angreppet, är deras tystnad ett brott.

Folket i Gaza har bara Gud att förlita sig på – världen har svikit oss. Vi trodde på de vackra orden om mänskliga rättigheter och frihet, men världen visade sitt sanna ansikte när detta krig började. De kanske inte bombar oss själva, men deras tystnad dödar oss.

Men vi är fortfarande här. Så länge timjan och olivträd finns kvar, kommer vi att finnas kvar.