Krönika: Gubbarna på tvivlarnas kulle fick rätt om Northvolt

Redan under de inledande markarbetena till det blivande gigantiska område som skulle bli batterifabriken Northvolts industriområde samlades skeptiker på vad som i folkmun kom att kallas tvivlarnas kulle. Jag kan föreställa mig hur de äldre herrar som samlats där, med händerna karaktäristiskt bakom ryggen, presenterade åtskilliga teorier om varför detta projekt skulle gå åt pipsvängen, som Liberalernas partiledare Johan Pehrson skulle ha sagt.

Gubbarna tvivlade, detta till skillnad från ortens politiker och de marknadskrafter som vädrade morgonluft – och profiter. Ja, man kan nog säga att det närmast rådde en hallelujastämning i dessa kretsar.

I och med Northvolts konkurs kan vi konstatera att gubbarna på tvivlarnas kulle fick mer rätt än det optimistiska slipsklädda politiker- och marknadsgänget.

Hur kunde denna satsning på en i grunden vettig inriktning med batteritillverkning som en del i den gröna omställningen av samhället sluta i en rekordstor konkurs? Det korta svaret är rövarkapitalisters profitjakt. Men låt oss granska det hela lite mer detaljerat.

När Skellefteå utsågs som platsen för batteritillverkningen var det framför allt två saker som bidrog till det. Marktillgången och billig fossilfri energi.

Det finns förståsigpåare, som ekonomen Magnus Henrekson, som hävdar att Skellefteå inte hade resurserna och kunskaperna för detta stora projekt. Men var i Sverige fanns isåfall dessa kunskaper? Inte någonstans.

Tillsammans med Skellefteå utsågs Västerås som platsen där Northvolt skulle få processen att fungera i laboratorieskala. Marken förbereddes för en industriell batteriproduktion i Skellefteå.

Men Peter Carlsson och övriga i Northvolts ledning verkar ha haft mer eld i baken än is imagen och drog i gång med att bygga flera produktionslinjer på industriområdet i Skellefteå innan man behärskade processen.

När de så småningom kom i gång med produktion, dock i betydligt lägre takt än planen, visade det sig att de inte lyckats producera ett enda batteri som var helt svensktillverkat. Northvolt hade inte lyckats med att själva producera den katodmassa som är en högst vital del i batteritillverkningen. 

Denna del tvingades bolaget importera från Kina för att överhuvudtaget kunna leverera batterier till sina kunder. Förra hösten gav man upp försöken att få fram egen katodmassa i fabriken kallad Upstream. Frågan är om Northvolt ens lyckats med detta i” laboratorieskala” i Västerås?

En grundläggande orsak till att Northvolt försatte sig i en situation med enorma miljardskulder är hetsjakten på marknadsandelar och profiter. Kapitalisterna gapade efter för mycket i stället för att successivt säkerställa en fungerande produktion. Som beskrivits tidigare drog Northvolt på sig gigantiska miljardskulder och om inte förr stod det åtminstone hösten 2024 ganska klart att det var en tidsfråga innan ballongen skulle spricka.

Northvolts fall är en konkurs med många förlorare och ett fåtal vinnare. Medan Peter Carlsson och kretsen kring honom på ett skamlöst sätt skott sig, vilket Proletären och andra skrivit om, drabbas nu framför allt de anställda vars framtid ter sig mörk.

Även för Skellefteå kommun innebär konkursen stora bekymmer. Många har i efterhand kritiserat Skellefteå kommun för att ha varit alltför godtrogna och satsat allt för mycket på detta kort. Men kritiken bör i första hand riktas mot regeringen som lovordat projektet – men inte på något sätt ställt resurser till förfogande vare sig med att bidra till kringåtgärder som kommunen ensamt få stå för. 

Inte heller har regeringen, i motsats till flera andra länder, försökt att aktivt bidra till den gröna omställningen genom att söka EU-stöd eller genom egna resurser. Det som tycks vara en självklar sak när det gäller stödet till en satsning på den omhuldade kärnkraften med hundratals miljarder fanns alltså inte här.

Den nödvändiga gröna omställningen för viktig för att läggas i händerna på rövarkapitalister. Det bästa vore att staten tar över verksamheten och anläggningarna för en symbolisk summa.

Men i den kapitalistiska världen jobbar konkursförvaltaren Mikael Kubu för att hitta köpare till hela eller delar av Northvolts verksamhet. Efter konkursen är de ekonomiska förutsättningarna betydligt gynnsammare än innan. Men risken är att nya lycksökare dyker upp.

I dagsläget är alltså försöken att få fram en egen katodmassa lagd i malpåse. Även återvinningsfabriken Revolt har bommat igen. Kvar är produktionen av battericeller.

Enligt batteriexperten Bo Normark är det inga andra europeiska tillverkare av battericeller  som har egen katodtillverkning. Men det finns både asiatiska och europeiska tillverkare av katodmassa, i Europa nämner Normark BASF och Umicore. 

Så möjligheterna till att producera batterier, om inte helt egna så med hjälp av import, finns enligt Normark alltså fortfarande. Men säkert är att det lär bli i en mindre omfattning än Northvolts svulstiga planer.

Sune Marklund
Pensionerad smältverksarbetare, K Skellefteå