Det är en frisk dag i Tyros – 18 grader. Jag anlände dagen innan, men det är först nu när jag möts av Medelhavets doft, som jag känner att jag är hemma. Jag går genom ruinerna, som jag alltid gör när jag återvänt till Libanon. Fotsulorna trycker sig mot forntida stenar – feniciska, grekiska, romerska och bysantinska – som har sett imperier kollapsa, krig komma och gå, men ändå står kvar.
Vid vattnet är det under en kort stund väldigt fridfullt. Par ristar in sina initialer i träden. Tonåringar lutar sig mot de uråldriga väggarna, delar cigaretter, sina första kyssar, vilka distraktioner de än må hitta, i vetskap om att tystnaden aldrig varar länge. I Libanon finns alltid en känsla av att något är på väg. Kanske kriget, kanske bara den långsamma kvävningen av ett land som går i bitar. Oavsett, så finns känslan alltid där.
Efter veckor av rastlös väntan, varje ögonblick fyllt av längtan efter att komma tillbaka, steg jag äntligen på planet. I Sverige hade jag varit trygg, men efter att ha släpat mig igenom oräkneliga dagar hade avståndet blivit som ett öppet sår. Jag hade inte bara väntat på att kriget skulle ta slut, utan också på ett slut för den outhärdliga längtan efter att få återförenas med mitt land och mitt folk.
Jag vaknade en morgon för att se mitt Tyros, min stad, markerat i rött på en karta som twittrats av den israeliska militärens talesperson Avichay Adraee. En evakueringsvarning? Mer som en dödsdom för en hel stad. Och inte vilken stad som helst, utan en av de äldsta, kontinuerligt bebodda platserna i världen.
Föreställ dig att du kollar din telefon och ser ditt hem markerat för förstörelse. Inte någon militärbas, inte någon byggnad, utan en hel stad. Föreställ er någon göra samma sak med Paris, Milan eller Rom. Föreställ er hur det känns att se din stad bli reducerad till ett rödmarkerat område med text som varnar om att du har en kvart på dig att evakuera eller dö. En liten tweet, ett klick, och århundraden av historia hotas att suddas ut.
Så ser livet ut i Libanon, där sex miljoner människor kollar sociala medier för att se ifall deras stad står på tur. Den dagen stod min hemstad på tur. Jag såg det ske: gator jag kunde, platser som jag älskade, bortblåsta. Eld, damm, tystnad. Och sedan ingenting. Inget ramaskri. Ingen global respons. Bara ännu en krigszon, en till plats som ingen orkar tänka på.
Det vi bevittnade var inte bara ett angrepp på en stad, utan ett angrepp på en del av mänsklighetens gemensamma historia. Vi såg det internationella samfundets misslyckande med att skydda Libanons kulturarv och tystnaden från världens kulturorganisationer, medan Libanons städer uthärdade sådan aggression.
Jag tänker på Notre-Dame. När den brann 2019 sörjde hela världen. Global mediebevakning, viral internetspridning, miljardärer som lättade på plånböckerna över en natt. För några månader sedan träffades världens ledare i Paris för att fira den återställda katedralen medan bomber regnade ner över historiska platser i Libanon och Gaza.
Notre-Dame överlevde för att folk valde att komma till undsättning. Men när det gällde Tyros, som huserar den romerska hippodromen, en av de största och bäst bevarade i hela världen, och Baalbek, som har ett av de största romerska templen som någonsin byggts – historiska platser som stått i tusentals år – startades inga brådskande kampanjer. Det hölls inga presskonferenser. Det gavs inga löften om skydd. Det var en stark påminnelse om internationella prioriteringar.
Det är egentligen inget nytt. Vi har stått emot utplåningen många gånger förr. Jag kommer att tänka på berättelsen om Alexander den store, som belägrade Tyros år 332 före Kristus. För honom brukade sådana åtaganden bara ta några dagar, vilket han trodde skulle vara fallet även med Tyros. Men det tog honom sju månader.
Historiker skriver att Alexander ansåg motståndet vid belägringen av Tyros vara det svåraste han någonsin mött – ett bevis på det tyriska folkets orubbliga vilja. Ingen annan stad höll fortet lika länge. Och samma anda av motstånd och trots har levt vidare i generationer i sydlibanesernas hjärtan.
Jag låter handen vila mot en av stenarna som värmts upp av solen. Dessa ruiner har överlevt jordbävningar, krig, ockupationer. Libanon har aldrig känt en långvarig fred, men vi har alltid överlevt. Romare, korsfarare, ottomaner, israeler – cykeln upprepas. Men vi finns fortfarande kvar.
Nära mig, svävandes genom ruinerna, hör jag ljudet av en melodisk Koranrecitation från en begravningsplats strax bortom stenarna. Det ekar genom kolonnerna och valvgångarna, en högtidlig hyllning till krigets martyrer, som når förfäder från årtusendena före.
Utplåningen kommer inte bara från bomberna. Utan även ur tystnaden. Regeringars tystnad. Tystnad från de institutioner som påstår sig skydda kulturarven. Tystnaden från de människor som bara sörjer det förflutna när det passar dem.
Jag drar mina fingrar längst en spricka i en av stenarna. Ett ärr, efterlämnat av tiden, av krigen, av allt som denna plats har behövt utstå. Men stenen är kvar, precis som vi. Än har inget imperium utplånat oss. Och inget imperium kommer att göra det.
Layal Urjuen
Serietecknare
