”S måste hjälpa fler att göra klassresor”, ropar Carin Jämtin och Annelie Hulthén på Aftonbladets debattsida (21/2).

Enligt sossetopparna Jämtin och Hulthén handlar numera kampen för jämlikhet om att öka den sociala rörligheten.

”Det handlar om möjligheterna att ta sig till en annan social position än föräldrarna, att inte vara fastlåst av ett socialt arv”, skriver de.

Jämlikhet är möjligheten för arbetarbarn att komma upp sig i den sociala hierarkin, inte att minska klasskillnaderna och då rakt inte att avskaffa dem.

Man skall alls inte vara förvånad. Det individualiserade jämlikhetsbegreppet har varit liberalernas ända sedan franska revolutionens dagar och det företräds närmast lustfyllt av Mona Sahlin i programskriften ”Möjligheternas land”, som utkom mitt i valrörelsen. I ideologisk mening är sossarna numera liberaler.

Vi förnekar givetvis ingen att göra klassresor. Arbetarbarn skall ha lika goda möjligheter till utbildning som andra barn och därmed möjlighet att göra andra yrkesval än föräldrarna. Men när kampen för jämlikhet reduceras till individens rätt att komma upp sig är det illa ställt.

Sossarna talar numera varmt om det sk kunskapssamhället, som skall frälsa arbetarbarnen för föräldrarnas lågavlönade slit. Men även i detta så löftesrika samhälle måste ända några bryta malmen och bygga husen, några måste sopa gatorna och tömma soporna, byta blöjorna på demensboendena, köra bussarna och tågen, bädda sängarna på hotellen, servera på krogarna och städa på kontoren och för delen i överklasshemmen, där invånarna numera lämnar så hämmande sysslor åt pigorna.

Det sk kunskapssamhället är ett klasssamhälle, är rentav ett värre klassamhälle, för i potten ligger att de där som inte klarar av klassresan skall ha ännu lägre betalt och sämre villkor. Den individuella jämlikheten har sin pendang i social ojämlikhet.

Så har förhållandet mellan individuell och social jämlikhet varit en politisk stridsfråga alltsedan franska revolutionen 1789.

Dåtidens borgerskap menade aldrig något mer med jämlikhet än deras egen rätt att göra karriär på samma villkor som aristokratin. Medan småfolket menade något mycket större.

”Jättarna måste kapas, de små göras större, alla lika långa, det är den sanna lyckan”, sjöng småfolket i en känd revolutionssång. Arbetarrörelsen förde detta jämlikhetsideal vidare med ambitionen att helt avskaffa klasskillnaderna: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Ingen gren av arbetarrörelsen har ännu lyckats upprätta något klasslöst samhälle, men under en period på 1900-talet, präglad av kampen mellan kapitalism och socialism, lyckades också den reformistiska delen minska klasskillnaderna. Genom målmedveten politik.

Nu är det dock slut med sådan ambition. För sossarna är det individuella klassresor som gäller, inte social rättvisa.

Det är tragiskt, men framförallt utmanande. För att de sociala orättvisorna finns kvar och därmed behovet av en politik som för småfolkets revolutionära tradition vidare: Alla lika långa, det är den sanna lyckan.