Amazon: Bakom framgången

Den liberala ”kumbaya”-beskrivningen av samhället får sig alltid en törn när man börjar ställa frågor om människan och hennes arbetsdag. När jag läser Julia Lindbloms bok Amazon: bakom framgången, duggar dessa frågor tätt.

Varför ser Amazon ett behov av att övervaka sina arbetare? Att registrera minsta rörelse i lokalen, att se hur lång en arbetspaus är, att mäta varje arbetsmoment för att se om arbetaren sölar.

Och varför lägger företaget ned enorma resurser på att motverka all form av facklig organisering?

Ta bara exemplet från Amazon i Alabama. Här försökte ett fackförbund organisera arbetarna på att av företagets lager. Eftersom de fackligt aktiva inte fick tillåtelse att stå på Amazons privata mark blev deras enda möjlighet till diskussion att prata med arbetarna i bilarna vid rödljuset in till arbetsplatsen.

Det var något som Amazon inte kunde acceptera. Efter påtryckningar mot det lokala trafikkontoret ändrade teknikerna tiden det tog för rödljuset att slå om till grönt. Ergo: facket kunde inte organisera arbetarna.

Det blir svårt att svara på dessa frågor om man inte ser klasskampen som en naturlig del av en kapitalistisk ekonomi. En ekonomi där allt handlar om tiden vi spenderar på jobbet.

Verbal

Amazon: Bakom framgången (Verbal förlag, 2021).

Julia Lindblom har intervjuat en uppsjö av Amazonarbetare i flera länder, som alla vittnar om samma stress och övervakning. Hur de pressas till sitt yttersta för att öka takten på antalet varor och hur deras yrkesstolthet reducerats till ett citat på en matsalsvägg.

Och lönen är inte att tala om. I mitten av boken konstaterar Lindblom att en lagerarbetare i Tyskland skulle behöva jobba nio miljoner år för att komma upp i Jeff Bezos förmögenhet.

Det som gör Lindbloms bok så effektfull är att den ger svaret på hur Bezos blivit världshistoriens rikaste person. Det ingår i Amazons affärsidé att pressa sina arbetare. Och ska vi vara helt ärliga är detta inget nytt påfund för företagen.

”Dessa [chefer] vet att deras uppgift är att förmå varje arbetare till att använda sin största möda, hårdaste slit, all hans kunskap, hans skicklighet, hans genialitet och hans goda vilja – med ett ord – hans ”initiativ”, så att det skapar störst avkastning för hans arbetsgivare.”

Citatet kommer från Fredrick Taylor, som för 100 år sedan lade grunden för den moderna effektiviseringen vi nu ser på dagens arbetsplatser. Julia Lindbloms bok är ett gediget arbete, fyllt med exempel på dessa ”initiativ” fast i modern form.

Under läsningen stannar jag ibland till och måste övertyga mig själv om att jag inte läser en satirisk sci-fi dystopi.

Under läsningen stannar jag ibland till och måste övertyga mig sjäv om att jag inte läser en satirisk sci-fi dystopi. Bara det faktum att Amazon kallar sina arbetsplatser för ”fulfillment centers” och att citatet ”work hard, have fun, make history” finns målat på väggen i varje matsal är ett bevis för detta. Det är så absurt att jag förväntar mig att Dr. Evil dyker upp och kräver hajar med laserkanoner på huvudet.

Men Lindbloms bok är en sann berättelse ur livet (ganska många liv för att vara exakt) och en inblick i den råaste formen av kapitalism som dykt upp i västvärlden på länge.

Det är också just tack vare denna råa form av kapitalism som Amazon växt till sådana proportioner att de nu kan expanderar till delar av ekonomin som har föga med detaljhandel att göra. Nästa steg är satelliter, internet och datalagring (vars kapacitet nu hyrs ut till CIA).

När George Orwell skrev sin bok 1984, kunde han bara föreställa sig en framtid där nationalstaterna hade de ekonomiska resurserna för att skapa ett totalitärt övervakningssamhälle. Amazon har nu växt till sådana proportioner att nationalstaterna är en piss i oceanen vad beträffar kontroll och övervakning. Storebror AB är utlagd på entreprenad och upphandlad.

Men mitt i den cyniska verkligheten finns det dock glimtar av kamp som tränger igenom. Lindblom kan också berätta om personerna som engagerar sig fackligt på Amazons arbetsplatser. En uppgift som inte kan beskrivas som något annat än ett sisyfosarbete. Men vad har de för val? Med en Bezos-snara kring halsen blir kollektiv organisering inget annat än nödvändigt.

När jag gick i grundskolan hade jag svårt att förstå varför Frankrikes befolkning högg huvudet av Marie-Antoinette. Julia Lindbloms bok tar mig steget närmre svaret på denna gåta. Och om det nu stämmer att klassfienden har namn, adress och telefonnummer: är det någon som vet motsvarigheten till Eniro i USA?