Ledare: Amerikanskt skådespel
Valet i USA handlar främst om vem som ska bli ansiktet utåt för den makt som fortsatt kommer att förtrycka och förtrampa stora delar av världens befolkning.
En månad före presidentvalet i USA fylls våra medier med reportage, nyhetsinslag och fördjupningsprogram om valet. SVT försöker piska upp stämningen genom att kalla det för ödesvalet, som också är namnet på den nya dokumentär som sändes i helgen och som gjorts av den mångårige USA-korrespondenten Folke Rydén.
Men är det verkligen ett ödesval med så stor betydelse? Spelar det någon roll om Kamala Harris eller Donald Trump vinner?
På ytan skiljer sig de båda presidentkandidaterna åt. Donald Trump är en lynnig arrogant herre. Skolad i ett affärsimperium där han alltid får sin vilja igenom vägrar han ta ett nej, även om det sker i form av valresultat i ett presidentval.
Lynnigheten visades tydligt förra veckan då Joe Biden och Trump fick uttala sig om Irans missilattack mot Israel. Biden deklarerade att han och USA inte stödjer en israelisk attack mot Irans kärnteknikprogram. Trump kontrade med att man borde slå till först och fundera över konsekvenserna sen.
Kamala Harris är heller inte någon förtroendeingivande person. Som vicepresident besökte hon häromåret Vietnam och uttryckte då att ”America is back”. Ett mycket smaklöst och hånfullt påstående till ett land och en befolkning som USA lemlästade för mindre än 50 år sedan.
Under samma resa lade hon ned blommor på den plats där senatorn och presidentkandidaten John McCain sköts ned under sin tid som stridspilot, i tron att monumentet hyllade denne amerikanske politiker och inte det luftvärnsregemente som sköt ned honom. Arrogans och okunskap verkar vara två utmärkande drag hos Harris.
Bakom Trump står bland annat flera techkapitalister, där stödet från arbetarhataren Elon Musk är framträdande. Harris stöds å sin sida av en lång rad riskkapitalister inom finansbranschen, som bland annat är oroade för Trumps protektionism. Synen på migration skiljer kandidaterna åt, där Trumps hårda ton mot invandrare och löfte om att utvisa 20 miljoner migranter lockar väljare i främst södern. Harris har här tvingats till eftergifter och förespråkar nu strängare gränskontroller.
Abortfrågan har blommat upp i valrörelsen, men här kommer valvinnaren ha svårt att ändra på lagstiftningen då frågan numera främst ligger på delstatsnivå – efter att Trumplojala domare i Högsta domstolen rev upp den federala aborträtten för två år sedan.
Båda vill locka väljare genom skattesänkningar, även om Harris talar om höjd bolagsskatt. Men i det stora hela kommer presidentvalet inte förändra sakernas tillstånd, vare sig för den amerikanska arbetarklassen eller för oss i Sverige.
Valet i USA handlar om vem som ska bli ansiktet utåt för den makt som fortsatt kommer att förtrycka och förtrampa stora delar av världens befolkning. Den amerikanska kapitalismens grepp över världen kommer bestå och USA-imperialismen fortsätta döma folk, länder och världsdelar till underkastelse. Sverige kommer fortsätta vara medlem i Nato oavsett om en vinnande Trump drar tillbaka en del av USA:s stöd eller om en vinnande Harris försöker stärka alliansen.
Det talas ibland om den ”djupa staten” i USA, med CIA, NSA och andra underrättelsetjänster som närmast utgör en stat i staten, vars syfte, arbete och uppbygge inte påverkas av vem som är president. Dessa är i sin tur verktyg för det amerikanska monopolkapitalet, som slår vakt om det system som garanterar den amerikanska varianten av kapitalism och marknad med svaga fackföreningar och arbetare utan de rättigheter vi är vana vid i Europa.
I USA finns också det militärindustriella komplexet som knutit samman den militära sektorn med politikerna och företagen. När Bush-administrationen för 20 år sedan anföll Irak kallades den för olje- och gasadministrationen, då i stort sett varje minister i regeringen hade kopplingar till oljebolag, via ägande eller styrelseposter.
Valet i USA kan närmast beskrivas som teater, som ett amerikanskt skådespel. Två partier som tävlar om vilken kandidat som kan samla in mest pengar kombinerat med ett obegripligt elektorssystem och väljare som måste registrera sig för att få rösta gör att man måste resa frågetecken kring systemets demokratiska legitimitet.
Kosmetiska förändringar kommer att ske inrikespolitiskt även denna gång och i några frågor lär vem som blir president ha lite större utrikespolitisk betydelse. Många kubaner oroar sig för att Trump ska vinna. Som president förra gången skärpte Trump tonen och hotet mot Kuba, och införde mer omfattande sanktioner. Men det är skärpningar av blockaden som Bidens och Harris regering låtit vara kvar.
För kriget i Ukraina kan en Trumpvinst få stor betydelse. Trump har länge velat trappa ned stödet till Ukraina, och hävdat att han kan få till ett avtal mellan Ryssland och Ukraina som är ”bra för båda”. Det skulle kunna innebära att Ukraina till slut tvingas till förhandlingar, och ett nödvändigt slut på kriget.
Störst skillnad kan presidentvalet få i förhållande till Mellanöstern och Israel. Senast Trump var i Vita Huset flyttade han USA:s Israelambassad till Jerusalem och lade fram ”århundradets fredsplan”, som gick ut på garanterad fortsatt israelisk apartheid. Netanyahu vill gärna se Trump vinna, men ”Genocide Joe” och ”Holocaust Harris” har knappast hållit Israel tillbaka i sitt pågående folkmord.
Den regering där Kamala Harris är vicepresident har det senaste året lagt 185 miljarder kronor i stöd till Israels krig, förödelse och folkmord. Både Trump och Harris står vid den högerextrema folkmördande israeliska regeringens sida. Ingen Palestinavän kan ge sitt stöd till någon av kandidaterna.
Detta har dock inte hindrat Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar från att lägga ut en bild på sig själv där hon poserar iklädd en kampanjkeps för Kamala Harris. Det är att spela med i den teater som i stort sett är betydelselös.
Den som vill se verklig förändring gör bäst i att skippa teatern och kämpa för verklig förändring. För amerikanska arbetare, och för de som lider under USA-imperialismens förtryck världen över.