”Är du missnöjd måste du upp ur soffan”

Armando Elgueta ursäktar att han är några minuter sen, han kommer direkt från jobbet. Anställd av Göteborgs stad arbetar han som stödassistent med kommunens lägerverksamhet för barn och ungdomar som behöver extra stöd och miljöombyte, funktionsnedsatta och ensamma seniorer.

Innan dess har Armando Elgueta bland annat jobbat 17 år på Crawford Door fram till 2003. Företaget tillverkade garage- och industriportar fram till att produktionen flyttades från Hisingen till Tjeckien förra året.

På Crawford var han huvudskyddsombud och var med och bildade driftcell för Kommunistiska Partiet på fabriken. Partiet gick han med i 1983, men det politiska uppvaknadet kom redan under barndomen i Chile.

– Man blir medveten om samhället tidigare i Latinamerika än i Sverige. Jag såg barnen som hade utslitna skoluniformer och som kom barfota till skolan, medan jag hade riktiga skor och fick en ny uniform om den gamla gick sönder.

Armando Elgueta är uppväxt i området Las Condes i Chiles huvudstad Santiago. Hans pappa jobbade på den statliga järnvägen och hans mamma var rektor på en flickskola.

– Två kvarter bort bodde Pinochet. Det fanns många officerare i området, militärerna tjänade inte så mycket på den tiden. De blev rika sedan, under diktaturen.

Den 11 september 1973 tog general Augusto Pinochet makten i Chile i en USA-stödd statskupp. Då var Armando Elgueta 18 år och medlem i det chilenska socialistpartiet, PS. Efter statskuppen kunde han inte längre gå till sin gymnasieskola, där högersympatisörerna öppet gick beväpnade med pistoler.

– Det gick 1.200 elever på skolan och de flesta kom från den övre medelklassen, berättar Armando Elgueta. I skolvalet till elevrådet fick Partido Nacional, koalitionen mellan kristdemokrater, konservativa och den nationalistiska högern, mer än 1.000 röster och regeringskoalitionen Unidad Popular bara 120 röster. Det fanns många fascister i området.

Det politiska klimatet i Chile hade blivit alltmer polariserat sedan Salvador Allende blivit vald till president 1970 och påbörjat ett reformprogram med nödhjälp åt de fattiga och nationalisering av Chiles naturresurser. Vinsterna från koppargruvorna gick inte längre oavkortat till de stora multinationella bolagen.

Åren före kuppen hårdnade klasskampen. Arbetarna hade tagit över en del fabriker som ägarna hade lämnat vind för våg efter presidentvalet, skrämda av sin egen propaganda om den farlige marxisten Allende.

När de förstod att de inte behövt lämna landet kom kapitalisterna tillbaka och bekämpade regeringen med varuhamstring, sabotage och lockouter. Arbetarna organiserade sig för att försvara fabrikerna och bostadsområdena. Studenterna som stödde Allende hjälpte till.

– Jag minns en gång jag satt på flaket på en lastbil. Det var under lockouten i oktober 1972. Vi var på väg med ris, mjöl och olja och andra livsmedel till ett slumområde i Las Condes, inte långt från en militärhögskola, när en bil tvärbromsade, sköt mot oss och körde iväg.

Situationen i Chile 1972 påminner Armando Elgueta om den i Venezuela de senaste åren.

– Det ekonomiska kriget mot Venezuela är en kopia av vad som hände i Chile. Det är också samma hand som ligger bakom. Men en avgörande skillnad är klasskaraktären hos militären. I Chile kom 99 procent av officerarna från borgarklassen. I Venezuela är det svårare för USA att organisera en kupp eftersom officerskåren kommer från folkdjupet.

Det betyder inte att Venezuelas regering sitter säkert.

– Nu förbereds en militär intervention utifrån. Venezuela ringas in av högerregeringarna i Colombia, Brasilien och de andra tio länderna i den så kallade Limagruppen, och behöver verkligen vårt stöd just nu.

Demokratin måste försvaras bortom valurnorna vart fjärde år, säger Armando Elgueta.

– Det räcker inte att bara gå och rösta. När rösten är i fara måste den försvaras. Det chilenska folket gjorde ett tydligt vägval 1970, och i parlamentsvalet 1973 ökade stödet för regeringen med åtta procentenheter. Men det räckte inte.

– Det största misstaget som regeringen gjorde var att inte ha en militär strategi. Eftersom man ville nå socialismen på fredlig väg, och gjorde allting inom ramen för den borgerliga demokratin. Allende upprepade in i det sista att försvarsmakten är lojal med konstitutionen.

När Allende mördades av militärerna och Pinochet tog makten gick Armando Elgueta och hans kamrater under jorden. De arbetade så gott de kunde efter förutsättningarna i självständiga celler, med så lite information om varandra som möjligt.

Två år efter kuppen togs han av polisen och sattes i koncentrationsläger. De första två månaderna tillbringade Armando Elgueta fastspänd i en stol.

På dagen öppnades det ena handfängslet och han kunde dra upp bindeln han hade för ögonen men när vakterna kom in i cellen tvingades han dra ner den. Sov gjorde han framåtlutad i stolen med huvudet mot en hylla.

– Jag visste ändå direkt vilken vakt det var som kom in. Man lär sig känna igen hur stegen låter, hur de luktar, sättet de går på. När människan blir av med ett sinne utvecklas de andra.

Repressionen i Chile var massiv efter kuppen.

– Den som togs för att ha pallat ett äpple fick stryk. Alla politiska fångar torterades. Regimen sa visserligen att de förde ett krig mot marxismen och vänstern, men deras fångar behandlades inte enligt Genèvekonventionen. Det var statsterrorism. Ett krig uppifrån, en slakt.

Efter två månader flyttades Armando Elgueta till den hemliga polisens högkvarter där han blev av med ögonbindeln.

– Det var ett dåligt tecken att få se deras ansikten, men jag överlevde.

Efter elva månaders helvete blev han fri, efter att Jimmy Carter vunnit presidentvalet i USA och förändrat riktlinjerna för USA:s utrikespolitik.

– Carter vann valet bland annat genom att prata om mänskliga rättigheter. Nu skulle USA ge stöd åt de länder som förbättrade situationen för mänskliga rättigheter.

USA:s ton mot Chile förändrades och ett lån förhandlades, mot att 400 politiska fångar skulle släppas.

– I den vevan blev jag fri. Men de allra flesta som släpptes var vanliga kriminella, bara ungefär hundra var politiska fångar.

Även det var ett skådespel. Inför ett journalistuppbåd släpptes Armando Elgueta och de andra politiska fångarna i en park i Santiago. Utanför parken stod polisen och plockade dem igen.

De nyss frigivna fick kliva på en buss och poliserna gick av med dem i smågrupper vid olika hållplatser. Armando Elgueta var bland de sista som var kvar och lyckades rymma när det var hans tur. Efter några timmars bussresor kors och tvärs – för att försäkra sig om att han inte var skuggad – och åtta månaders väntan på Venezuelas ambassad, kom han som kvotflykting till en flyktingförläggning i Alvesta.

Det Sverige som Armando Elgueta kom till 1977 kunde upplevas närmast som ett paradis jämfört med Pinochets Chile.

– Sverige var ett klassamhälle då också, men inte som idag. Man såg inte den fattigdom, segregation och avfolkning av delar av landet som vi har idag. Och det fanns jobb. Om man inte gillade sitt jobb var det bara att knacka på dörren på nästa ställe, spotta i nävarna och börja gräva.

– Därför passiviserades många chilenare som kom och de engagerade sig bara i solidaritetsarbete med hemlandet. De blev förbryllade av välfärdssamhället, det verkade som att man inte behövde kämpa här. Alla som kunde och ville jobba hade jobb, det fanns mat och bostäder och ingen svalt.

Efter en tung start fick Armando Elgueta sitt första jobb i Sverige på Kockums gjuteri i Kallinge utanför Ronneby 1979.

– Mardrömmarna började ta slut och när jag började förstå språket såg jag att här fanns också skillnader. Här behövde vi också försvara det som var vunnet och kämpa för att få det bättre.

Sverige har de senaste decennierna tagit efter Pinochets ekonomiska politik.

– Det är för jävligt, men det är fortfarande värre i Chile. Här finns strimmor av välfärden kvar.

Ett ofta påpekat exempel är att Sverige och Chile var de enda två länderna i världen med ett skattefinansierat skolsystem som privata företag kunde plocka vinster ur, fram till att reglerna skärptes i Chile. Armando Elgueta lyfter också likheterna i pensionssystemet.

– Men det är ännu värre i Chile. Av pensionspengarna går bara 20 procent till pensionärerna, 80 procent till privata vinster.

Propagandan för den omvända fördelningspolitiken är också likadan i Chile och i Sverige.

– De kör samma visa där. ”Vi måste höja pensionsåldern eftersom vi blir äldre.” Trots att befolkningen i Latinamerika i allmänhet och i Chile i synnerhet är mycket yngre än i Europa.

Diktaturen i Chile föll 1990 men Armando Elgueta menar att lite har förändrats.

– Klasskillnaderna är fortfarande stora. Och regeringarna de här 28 åren har fortsatt att nonchalera kraven från de som kämpade och överlevde, oavsett vilket parti som regerat. Bara strax över hundra militärer och poliser har åtalats, av tusentals som deltagit i tortyr och mord. Samtidigt anklagar de styrande fortfarande vänstern för statskuppen, de säger att om Allende hade struntat i att genomföra det reformprogram han valdes för så hade militären inte haft anledning att genomföra en statskupp!

Armando Elguetas missnöje med de styrande politikerna ska inte misstas för uppgivenhet.

– Nu är många man pratar med förfärade över valresultatet i Sverige. Men var det inte högerpolitik innan valet? Var det inte nedskärningar redan tidigare? Valresultatet är en anledning att organisera sig, det hjälper inte att sitta hemma i soffan. Har du röstat för vänsterpolitik och är missnöjd måste du upp ur soffan, ut och protestera mot högerpolitiken och försvara din röst.