Kortedala blir med monument
Kortedala får ett ”monument” som bland annat lyfter fram de många arbetskraftsinvandrare som bodde och bott i den klassiska Göteborgsförorten. Proletären har träffat konstnären Meira Ahmemulic, som själv är barn till arbetskraftsinvandrare.
Kortedala. Sveriges andra så kallade satellitförort (Vällingby var före), byggd enligt ABC-tanken (arbete, bostad, centrum) femton minuter från stan med spårvagn. För många var och är Kortedala själva sinnebilden av en arbetarstadsdel. Åtminstone som de såg ut under högkonjunkturens och det socialdemokratiska klassamarbetets femtio- och sextiotal.
Trevåninghus varvat med lite högre kåkar, dekorerade med geometriska former som förde tankarna till rymden och den ljusa framtiden. Däremellan gräsplättar, moderna lekplatser och ett centrum med folktandvård och folkbibliotek. Och så klart närhet till SKF och andra industriarbetsplatser i Gamlestadsområdet.
Nu får den klassiska stadsdelen ett monument i sjuttioårspresent.
– Men vi har ingen monumental budget, säger konstnären Meira Ahmemulic och skrattar.
– Det är vi som blåst upp det lite. Men det är för att Kortedala förtjänar det.
”Monumentet” blir en skulpturserie med betonghöghus i piedestalhöjd. De kommer att prydas med berättelser från Kortedalaborna, vilka just nu samlas in av Meira Ahmemulic och medkonstnären Emma Dominguez, som gör monumentet tillsammans.
”Höghusen” kommer att gjutas på samma sätt som delarna i miljonprogrammets lägenhetslängor.
– Det är billigast. Men det finns en poäng – vi ville också hylla höghusestetiken, som får onödigt mycket skit.
Ett syfte med verket är att lyfta fram de många arbetskraftsinvandrare som bodde i Kortedala. De utgör en bortglömd del av berättelsen om folkhemmet och den svenska industrin, menar Meira Ahmemulic.
På sextio- och sjuttiotalen hade hälften av invånarna i Kortedala utländskt påbrå. Och hälften av denna hälft hade sina rötter i det forna Jugoslavien.
Meira Ahmemulic är själv barn till arbetskraftsinvandrare därifrån. Hennes föräldrar träffades i Göteborg, trots att de kom från närliggande byar i Montenegro. Båda jobbade hårt och slet ut sig, på fabriksgolvet eller vid skurhinken.
Meira Ahmemulic berättar om sin mor, som nu bor på ett äldreboende. Hon är tio-femton år yngre än de flesta andra där. Men mycket slitnare.
– Min mamma pratade ofta om att hon aldrig fick vila. Nu är hon på äldreboende och borde egentligen få göra det. Men så kan hon inte det riktigt, för hon har ont i hela kroppen.
Meira Ahmemulic har utforskat temat tidigare. I hennes ljudverk När moster gav SKF fingret, som just nu ställs ut på Havremagasinet i Boden, får vi höra om hur hennes moster bokstavligt talat gav kullagerjätten sitt finger – hon förlorade det i en arbetsplatsolycka. Det tillhörande textilverket Sidenfingrar föreställer förlorade arbetarfingrar, som svävar i luften, aldrig får ro, och tycks peka ut sina förövare.
Men Kortedalamonumentet blir troligtvis lite muntrare.
Om ”juggar” i Kortedala:
”Det fanns en jugoslavisk dansförening dit jag brukade gå med mina föräldrar. Jag har många fina minnen därifrån. Det var jättetrevligt och alla kom överens. Men den upplöstes i samband med kriget…”
Om att vara verksam konstnär:
”Min mor grät när jag sa att jag ville bli det. Hon var rädd för att jag inte skulle kunna försörja mig. Och nu har min son uttryckt en önskan om att bli det… och jag känner precis som min mor gjorde. Men det är faktiskt krångligare och svårare nu, det är nedskärningar och det är ifrågasättandet: ’Vad är konsten bra för?’ Det är en helt annan retorik kring det nu.”