Ledarkrönika: Kvinnor har rätt att kunna leva på sin lön

Rapporten från Handelsanställdas förbund är minst sagt upprörande. Var tredje butiksanställd tjänar under fattigdomsgränsen. Drygt sju av tio i detaljhandeln arbetar ofrivillig deltid eftersom arbetsköparna inte erbjuder heltid. En nyligen gjord undersökning bland Handels medlemmar visade att av de som har upp till 34 kontrakterade arbetstimmar ville en stor majoritet ha fler arbetstimmar. 

Ungefär 70 procent av Handels medlemmar är kvinnor. Många av dem kan inte leva på sin lön. Det betyder att de tvingas in i ett ekonomiskt beroende och att de berövas möjligheten till en självständig ekonomi. Kvinnor måste kunna försörja sig själva, men med en anställning på deltid kan det vara nästintill omöjligt att få hyreskontrakt eller lån till en bostad, något som är det mest basala i tillvaron. Pengarna ska också räcka till mat, kläder och till försörjning av barn.

Genomsnittslönen ligger under Konsumentverkets riktlinjer, som säger att det behövs minst 19.200 kronor efter skatt för att täcka de grundläggande utgifterna för en ensamstående person med eget boende. Handels rapport om faktiska löner visar att genomsnittslönen för en butiksanställd ligger på 16.200 kronor efter skatt. Den låga lönen följer sedan med i olika socialförsäkringar och i den framtida pensionen. 

Bakgrunden är de utbredda deltiderna som arbetsköparna satt i system. De bestämmer förläggningen av arbetstimmar efter flödet av kunder i butiken. Det kan tyckas vara logiskt men får orimliga ekonomiska konsekvenser för de anställda, som tvingas jaga extra timmar med oro och stress som följd. Normen måste vara heltid och en lön som det går att leva på.

Nu har avtalsrörelsen 2025 startat och fackföreningsrörelsen samlar sig. Enligt Medlingsinstitutet ska drygt 500 centrala kollektivavtal omförhandlas och de berör mer än 3,4 miljoner anställda. Cirka 220 avtal löper ut den sista mars, däribland flertalet avtal som tecknas inom ramen för Industriavtalet som berör lite drygt 2,3 miljoner anställda. 

Det är en kollektiv kraft att räkna med i förhandlingarna. Och det kommer att behövas framöver. Industrifacken har lagt ett bud på 4,2 procent och arbetsköparna säger sig bli bekymrade och säger nej till budet med motiveringen att det blir för dyrt. Om förhandlingarna kommer att förbättra för deltiderna är högst osäkert.

Ett är säkert. Kvinnorna i såväl Handels som i hela LO får förbereda sig på att protestera och trycka på, vara högljudda och aktiva för att få bättre avtal. 

Vi får helt enkelt göra som kvinnorna i LO och TCO gjorde när de protesterade mot de särskilda kvinnolöner som fanns ända tills mitten av 1960-talet innan de avskaffades. Kvinnors löner var fastställda efter särskilda tariffer som betalade kvinnor 30-40 procent lägre löner än män för samma arbete. Motståndet från männen i facken var stort; kvinnor skulle inte konkurrera med män om jobben, kvinnor skulle stanna hemma, föda barn och vårda frisk man. Mannen var den självklara familjeförsörjaren. 

Så skulle inte en man i ledande ställning, varken i LO eller TCO, uttrycka sig idag. Det skulle inte vara politiskt opportunt. Idag borde det vara självklart att den mansdominerade exportindustrin vidtar sympatiåtgärder till stöd för den kvinnodominerade i välfärden.