Ledarkrönika: Blockadbrytaren som krävde anständighet

Med Al Awda och Freedom kapade av israeliska marinen kan det vara på sin plats att berätta historien om en framgångsrik svensk blockadbrytning. 

Året var Kuba-krisens 1962. Efter fiaskot i Grisbukten året innan trappade USA upp kalla kriget genom att försätta Kuba i ”karantän”, en falsk omskrivning för en blockad, som i internationella rätt betraktas som en krigshandling. I en månad patrullerade amerikanska flottan vattnen kring Kuba med order om att inte låta några fartyg passera.

Blockaden infördes 24 oktober och två dagar senare stävade den svenska kylbåten Coolangatta in i Karibiska havet med destination Havanna. I kylrummen fanns sill, kött och potatis, som lastats i Leningrad. När Coolangatta närmade sig den proklamerade blockadgränsen gick två amerikansk jagare upp längs hennes sidor. Coolangatta ombads upprepat att stanna för inspektion. Skepparen ombord hette Nils Carlson och han ignorerade uppmaningen. Istället beordrade han full fart framåt. Coolangatta fortsatte sin resa utan att svara. 

Ingen stormakt har rätt att hindra ett svenskflaggat fartyg från att nå avtalad destination, inte USA 1962 och inte Israel 2018.

Tilltaget skapade förvirring i det amerikanska marinhögkvarteret i Key West. Skulle Coolangatta prejas eller rentav sänkas? Frågan gick till försvarsminister Robert MacNamara och till sist ända upp till Vita huset, där en yrvaken president Kennedy beslutade att låta Coolangatta passera. Några timmar senare förtöjde hon vid kaj i Havanna, hälsad av en blåsorkester. Coolangatta var det enda fartyg som anlöpte kubansk hamn under den månadslånga blockaden.

Varför handlade Nils Carlson som han gjorde? Jag råkar veta det eftersom det handlar om min pappa. Han var ingen proggare, men han var en stark anhängare av den svenska neutralitetspolitiken och han krävde respekt för den av vem det vara månde, inklusive av stormakten USA. Värdet av neutralitetspolitiken erfor han som uteseglare under andra världskriget, då blågula ränder tvärs sidorna gav svenska båtar åtminstone något skydd mot torpedattacker. Han var därtill en synnerligen envis person, så den amerikanska fräckheten att begära inspektion på internationellt vatten lär snarast ha triggat honom att fortsätta.

Farsan hade ingen som helst ambition att hamna i världspolitikens centrum, vilket han han gjorde under några timmar den där dramatiska oktoberdagen 1962; han ville bara uppträdda som det ankommer en anständig människa från ett neutralt land. Ingen stormakt har rätt att hindra ett svenskflaggat fartyg från att nå avtalad destination, inte USA 1962 och inte Israel 2018.

Anständighet, var ordet. Nog borde man kunna begära en gnutta anständighet också av en utrikespolitik som säger sig värna fred, demokrati och mänskliga rättigheter?