Musikhistoria: Blues med bly i magen
Hans sånger har tolkats av Kurt Cobain, Alison Krauss, Lucinda Williams, Robert Plant och många, många fler. Lead Belly, eller Huddie Leadbetter som han hette egentligen, skulle ha fyllt 135 år den 20 januari. Proletärens Janne Bengtsson skriver om en klassmedveten blues- och folksångare som lämnat ett stort avtryck i musikvärlden.
Det var 1955 som den brittiske skiffel-sångaren Lonnie Donegan spelade in Rock Island Line, ett av Lead Bellys paradnummer. Några år senare kunde The Beatles sologitarrist George Harrison konstatera att ”utan Leadbelly skulle Lonnie Donegan inte ha varit något. Och utan Donegan hade Beatles inte funnits. Alltså: utan Leadbelly, inget Beatles”.
George Harrison är inte ensam om att ha givit Lead Belly cred för sin egen musik och sin egen succé. I sin Nobelföreläsning tryckte Bob Dylan särskilt på influenserna från Lead Belly, efter att först ha nämnt rocksångaren Buddy Holly som omkom i en flygolycka i Iowa den 3 februari 1959. Då var Dylan 17 år gammal.
”Jag tror att det var en dag eller två efter det att hans plan störtat. Och någon – någon jag aldrig sett förut – gav mig en Leadbelly-skiva med låten Cottonfields på. Där och då förändrade den skivan mitt liv. Den transporterade mig in i en värld jag aldrig känt. Det var som en explosion, som om jag gått i mörker och så helt plötsligt var mörkret upplyst […]Jag måste ha spelat den skivan hundra gånger.”
Bob Dylan var inte den ende musikern som inspirerades av de över 500 sånger Lead Belly skrev eller populariserade. Bland dem Midnight Special om fångens längtan efter frihet, Take This Hammer, en arbetsång som användes av fastkedjade fångar (så kallade chain gangs), Cottonfields om arbetet på bomullsfälten, Kisses Sweeter than Wine, House of the Rising Sun, Where Did You Sleep Last Night (In the Pines) och många andra.
Huddie Leadbetter föddes i en fattig familj på en bomullsplantage nära Mooringsport i delstaten Louisiana den 20 januari 1888. Det råder delade meningar om exakt när Huddie föddes, men den amerikanska folkbokföringsmyndigheten slår fast att det var just den den dagen.
Det råder lika mycket oklarhet om hans namn. På skivorna hette han Leadbelly, men han själv föredrog Lead Belly och det är också det namnet som står på hans gravsten på Shiloh Baptist Church Cemetery, en dryg mil utanför Mooringsport.
Redan som 15-åring började Lead Belly spela på syltor i St. Paul's Bottoms, en stadsdel med barer, bordeller och billiga lopphotell i Shreveport, nära Louisianas gränser mot Texas i väster och Arkansas i norr. Han utvecklade en särskild teknik på tolv-strängad gitarr men spelade också mandolin, fiol, dragspel och munspel.
Lead Bellys liv var stökigt; han levde halvvägs inne i den musikaliska världen men lika mycket i den kriminella. 1918 fängslades han i Texas, dömd för mord efter ett slagsmål om en kvinna. Han satt sju år i fängelse, och enligt legenden kring Lead Belly frigavs han 1925 sedan han sjungit en sång för Texas guvernör Pat Neff som besökte fängelset och som sedan återkom flera gånger för att höra Lead Belly sjunga.
Återigen fri fortsatte han att leva ett kringvandrande liv och 1930 dömdes han till fängelse igen, för mordförsök med kniv. Det var i Lousianas statsfängelse som Lead Belly upptäcktes av folkmusikforskarna John och Alan Lomax, far och son. 1934 hade paret Lomax lyckats få Lead Belly fri, och han kunde ge sig ut på en organiserad konserturné runt USA.
Den blev en succé. Lead Bellys musik, med sånger om livets verklighet, om rasism, sprit och kvinnor slog an på publiken. Lead Belly sjöng klassmedvetna sånger om hårt arbete, om de svartas villkor och han sjöng om tidens hjältar och skurkar: president Roosevelt, den svarte boxningsvärldsmästaren Jack Johnson, den för tiden utmanande filmskådespelerskan Jean Harlow, den rasistiskt präglade rättegången mot The Scottsboro Boys (se Proletären nr. 25, 2020) och Adolf Hitler.
Lead Belly återfanns allt oftare bland de progressiva folk- och bluesmusiker som rörde sig i New York: med Woody Guthrie, Peter Seeger, Sonny Terry, Brownie McGhee och Josh White. Författaren Richard Wright, då den kommunistiska tidningen Daily Workers korrespondent i Harlem, skrev lyriskt om honom.
Men i motsats till kommunisterna Wright, Guthrie och Seeger höll sig Lead Belly utanför den organiserade politiken. Vilket inte betydde att han var apolitisk: Lead Bellys The Bourgeois Blues från 1939 är en uppgörelse med rasismen i Washington och i USA och flera andra av hans sånger rörde politiska frågor.
Lead Bellys största hit var dock en sång som närmast kan betraktas som en schlagerdänga: Goodnight, Irene. En låt som spelats in i 100-tals versioner, på svenska redan 1950 av Anders Börje och senare av bland annat Sven Lindberg, Flamingokvintetten och Vikingarna.
Låten blev en jättehit i USA 1950 med The Weavers, med Seeger, Ronnie Gilbert, Lee Hays och Fred Hellerman. Gruppen blev för övrigt svartlistad i dessa dagar för 61 år sedan, när medlemmarna vägrade skriva på ett avståndstagande från USA:s kommunistiska parti.
Lead Belly fick aldrig uppleva hur Goodnight, Irene blev en världshit. Den gick i topp på försäljningslistorna under våren 1950. Då var Lead Belly död. Han avled efter en tids sjukdom i New York den 6 december 1949.