Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Bräcklig vänsterfront i franska valet

Nyliberalen Francois Hollande och vänstermannen Jean-Luc Melenchon samsas i en bräcklig modern ”folkfront” som hoppas stoppa Marine Le Pens Nationell samling på söndag. President Macron som utlyste valet kan bli den stora förloraren.

LFI:s Jean-Luc Melenchon på valmöte för Nouveau Front Populaire.
La France Insoumise

På söndag går fransmännen till val, i den första omgången av det parlamentsval som president Emmanuel Macron oväntat utlyste den 9 juni. Bakgrunden var det usla resultatet för Macrons eget parti i EU-valet samma dag, där Marine Le Pens parti Nationell samling fick 32 procent av rösterna jämfört med 15 procent för Macrons nyliberala renässansparti.

Macrons beslut, som blev den stora nyheten på valnatten och sände chockvågor genom Europas journalistkår, fick snart lika otippade konsekvenser. Det traditionella högerpartiet Republikanernas partiledare Eric Ciotti skapade rubriker världen över några dagar senare, när han vägrade avgå då han avsattes och låste in sig på sitt kontor.

Varför han kickades? För att Ciotti föreslagit att Les Republicains skulle gå i allians med Le Pens extremhögerstämplade Rassemblent National (RN) inför valet.

Istället är det på vänsterkanten som en ohelig allians bildats mellan ”den hårda vänstern” i Jean-Luc Melenchons Det okuvliga Frankrike (La France Insoumise, LFI) och det franska kommunistpartiet PCF, tillsammans med det traditionella socialdemokratiska partiet SP och de gröna.

Det är en koalition som tvingat fram stora kompromisser, inte minst från LFI, för att kunna enas om ett valprogram. Melenchon har anklagats av SP för antisemitism när han fördömt Israels folkmord i Gaza, och LFI har fått backa på sin fredslinje i Ukraina.

Nu är det Hamas ”terroristattack” den 7 oktober som fördöms i valprogrammet, även om det också står att Frankrike ska sluta stödja Israels högerextrema regering. Och om Ukraina heter det att landets territoriella integritet oförtröttligt ska försvaras ”med de vapensändningar som behövs” – långt från Melenchons vanliga budskap om att det måste till en förhandlingslösning för att få slut på det förödande kriget.

Motsättningarna som bubblar under ytan gör att många kommentatorer menar att det bara är en tidsfråga innan "den enade fronten" kommer att spricka.

Dessutom har Macrons politiska mentor Francois Hollande, som var president mellan 2012 och 2017, kommit tillbaka på scenen och kandiderar för att göra comeback i parlamentet. Socialdemokraten Hollande valdes till president på tydlig vänsterretorik om att beskatta de rika och att dra tillbaka de franska trupperna från Afghanistan – men det tog inte lång tid innan hans i praktiken nyliberala politik gjorde honom (nästan) lika avskydd som den nuvarande presidenten.

Macrons impopularitet i arbetarklassen – symboliserad genom de gula västarnas uppror, som tog sin början efter att Macron valdes 2017 och inledde sitt eget nyliberala stålbad – har bara ökat efter att han målmedvetet tvingat igenom en hatad höjning av pensionsåldern, som ledde till den största strejkvågen Frankrike skådat sedan majupproret 1968.

Ändå blev han omvald 2022, på grund av att alternativet i den andra omgången åter var den gamla islamofoben och ”Putinvännen” Marine Le Pen – vilket var sant för några år sedan, men nu ställer också Le Pen upp på vapensändningarna till Natosidan i kriget.

Macron har nu inför valet deklarerat att hans parti Renaissance inte ställer upp med någon motkandidat i Hollandes valkrets, av respekt för den före detta presidenten.

Rimligtvis hade Macron själv baktanken när han utlyste nyval att han skulle kunna alliera sig med något eller några partier för att ännu en gång återupprepa tricket då han två gånger valts till president ”för att stoppa extremhögern”. Nu ser presidenten ut att sitta med Svarte Petter på hand när det inte återstår många kort i högen.

När Macron stod mot Le Pen i andra omgången i båda de senaste presidentvalen höll miljoner av vänstertänkande fransoser för näsan och röstade för vad man såg som det minst dåliga.

Den här gången är det inte Macrons egen omedelbara framtid som står på spel, men väl styrkeförhållandena i nationalförsamlingen. Där ser RN – som numera formellt leds av Jordan Bardella – ut att bli största parti med uppemot 35 procent i opinionsundersökningarna. ”Den nya folkfronten” ligger runt 30 procent.

Med bara några dagar kvar till valet ser det ut som att Macron kan komma att bittert ångra att han utlyste det.