Cornelisstipendiet till egensinnig låtmakare

Hur ska man fira att Kjell Höglund tilldelats årets Cornelis-stipendium? Med en holländsk genever, lite portvin, creme de cassis eller bara en stor stark? För egen del blev det det sistnämnda, men alla nämnda drycker och fler därtill är besjungna av den egensinniga särlingen, som också har myntat begreppet ”hellre full än glad”.

Kjell Höglund etablerade sig som visartist på 70-talet men har under sin långa karriär experimenterat med många olika genrer, instrument och musikaliska tilltal. Det som framför allt utmärker Kjell Höglunds produktion är hans texter, som befinner sig i ett särskilt universum bestående av mytiska karaktärer, ockulta fenomen, historiska personer, vardagsbetraktelser och en stor del humor. Allra bäst blir det när dimensionerna möts, som när han i En höstdag i Paris anmärker att “det konstiga är ju inte att Jesus kunde förvandla vatten till vin, det konstiga är att han inte blev alkoholist”. 

Kjell Höglund vill gärna vara motvalls. När han försöker (och lyckas) skriva en hit-singel handlar den om en alkoholist som har förlorat allt (En stor stark). I låten Schlager önskar han sig ”en schlager som handlar om död och blod”. Han är en punkare utan att spela punk. Kanske är det därför Johan Johansson (KSMB, Strindbergs) har blivit en följeslagare under 2000-talet.

Även om Kjell ofta flyger iväg till en annan planet så finns också en närvaro i samhället omkring honom. Likväl som han kan resonera med Sokrates eller vara på jakt efter Shangri-La, så kan han skildra vardags- och arbetslivets grå tristess (Man vänjer sig). Det finns också ett självklart ställningstagande för fattiga och förtryckta och ett ifrågasättande av tingens ordning.

Som en röd tråd genom hans låtar finns betraktelser över riskerna med grupptänkande och sökande efter syndabockar. Exempel är Djävulens alternativ, Döda dogmer och hans senast släppta låt Dumhetens domstol från 2017. Tydligaste exemplet är den långa balladen Häxprocess (för lång, enligt Höglund själv – 15 minuter) som är en betraktelse över hur makten utnyttjar människans behov av hitta syndabockar. 

Liknande långa betraktelser kan man hitta i flera låtar. Som i Desertören, där Höglund resonerar kring makt och våld. Även om jag inte alltid håller med om Höglunds slutsatser så är det intressant och givande att följa hans diskussioner med sig själv. Och nog ger han tuggmotstånd för mina egna ställningstaganden!

Kjell Höglund har nu bestämt sig. Han spelar inte mer. Gitarren hänger orörd och inga nya texter författas. Det är både på grund av sjukdom och för att han känner sig klar. 

Men musiken lever än. I Stockholm arrangeras återkommande ”Kväll Höglund”, en klubb som bara spelar hans musik. Flera andra artister gör nya tolkningar av hans låtar. Ellen Sundbergs album Du sålde min biljett från 2018, med nio utmärkta inspelningar av Kjell Höglunds låtar, bör särskilt nämnas.

10 favoriter ur Kjell Höglunds låtskatt:

Tidens hjul (1986)

Under den här speciella våren och sommaren, där allt känns som det stannat upp, har jag ofta nynnat på den här låten som påminner om att det faktiskt kommer en ny sommar nästa år igen.

Trollfolk på bygden (1974)

Kanske är det för att jag själv för tillfället har två barn under två år som jag känner stark samhörighet med textraderna: ”Minstingen grinar, gröten har bränt fast, köksklockan vägrar att fungera”.

De fördömdas ö (cover av Ellen Sundberg 2018)

Originalet är från albumet Inkognito från 1994, men här i fantastiskt fin tolkning av Ellen Sundberg från 2018.

Min egen begravning (1975)

”Och när vi var framme vid graven, så ställde sig prästen och läste upp listan, på de som köpt mig en blomsterkrans, och en hundjävel pinka på kistan.”

Genesarets sjö (1984)

En av Höglunds mest omtyckta låtar, här från ett av hans sista framträdanden från Konserthuset i Göteborg tillsammans med Johan Johansson 2007.

Sista valsen (1974)

Här närmar det sig väl snarare spoken word än musik, men visst blir man fängslad av den mässande och sedelärande (?) historien?

En vanlig dag (1992)

Från framgångsskivan ”Höglund forever”, med bland annat Man vänjer sig och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför, hämtar vi denna vardagsskildring där Jehovas vittnen knackar på.

Håll ut (1992)

På samma skiva återfinns denna hoppingivande kärlekshistoria där huvudpersonen lyckas förälska sig i samma person två gånger, den andra gången återuppstånden efter att ha blivit biten av en kobra. Låtens andra textrad misstänker jag stämmer väldigt väl med Kjells liv: ”Jag levde mest på kex och på en vansinnig idé”.

Rapport från karibiska sjön (1989)

80-talets produktion hämtar inspiration från resor och upptäcktsfärder, både i geografisk och historisk utsträckning. Här en betraktelse över tillståndet i världen, ätandes mango och badandes i Karibiska sjön.

Höglund har blivit gammal (1979)

Vi avslutar med denna profetiska melodi från skivan ”Doktor Jekylls testamente”.