Ledare: Dags att göra uppror mot ängsligheten

Uje Brandelius är mest känd som frontfigur i popbandet Doktor Kosmos. För ett par år sedan drabbades han av Parkinsons sjukdom och turnerar nu med en föreställning om den erfarenheten. Sveriges Radio bokade därför Brandelius för en intervju. 

Men när Sveriges Radio upptäckte att Uje Brandelius också har skrivit en barnbok där en flicka får följa med sin mamma på städjobb i en rikemansvilla, avbokade de intervjun. 

”Vi har valt att inte ha med gäster med tydliga politiska engagemang i andra sammanhang än just renodlat politiska”, motiverar Sveriges Radio beslutet.

Exemplet Brandelius och Sveriges Radio är en sorglig blixtbelysning av det offentliga samtalet i Sverige 2018. När det anses vara radikalt och omstörtande att i public service påtala de klasskillnader som formar hela samhället och allas vår verklighet är det dags att göra uppror mot ängsligheten.

Uje Brandelius var ju inte ens inbjuden till Sveriges Radio för att tala om sin barnbok, utan om sin föreställning om Parkinsons sjukdom. Han tystas i alla frågor för att han i ett annat sammanhang har påtalat det faktum att vi lever i ett klassamhälle.

I en krönika i Dagens Nyheter i måndags berättar sociologen Roland Paulsen hur han kontaktades av Ekots lördagsintervju för en intervju om arbetstidsförkortning. En bit in i samtalet blir producenten bekymrad: ”Det här låter ju väldigt politiskt.”

Intervjun blev aldrig av.

Men, som Roland Paulsen konstaterar, oavsett om man argumenterar för eller emot en arbetstidsförkortning ägnar man sig åt politik. Det finns inga opartiska experter.

Samtidigt har Sveriges Radio och SVT inlett ett samarbete med privatägda Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. På den delvis statligt finansierade webbsidan Faktiskt ska dessa mediehus rädda folket från så kallade fake news genom att granska påståenden i andra medier. 

Först ut att granskas var LO:s valfilm där en facklig undersköterska säger att Moderaternas politik leder till sänkta löner. Detta är helt fel enligt Faktiskt. 

Som om politik och samhällsekonomi inte har något med ideologi att göra. Som om det inte går att göra några uttalanden om vad den moderata politiken leder till om det inte står i Moderaternas eget valmaterial.

I förra veckan ställde ABF i Stockholm in det seminarium om Marx som Clarté skulle hålla på Marx 200-årsdag den 5 maj. ABF backade någon dag senare från beslutet efter att folk rasat på sociala medier. Men, som Daniel Hedlund, ordförande i Clarté, säger i veckans Proletären: ”Händelser som detta tyder på att det finns osäkerhet, ängslighet och okunskap därute om marxism, socialism, vad revolutionär tradition och radikalitet innebär, som man så klart ska ta på allvar.”

Oavsett om man argumenterar för eller emot en arbetstidsförkortning ägnar man sig åt politik. Det finns inga opartiska experter.

Och något Marx-seminarium på 200-årsdagen blev det inte för Clartés del. De har istället fått en ny mötestid i juni med allt vad det innebär av att återigen mobilisera organisationen och dra publik. 

För Proletärens läsare är situationen för yttrandefriheten i Borås stad välkänd. Där har politikerna med vänsterpartisten Ida Legnemark i spetsen låtit tjänstemännen fatta ett principbeslut om att inte hyra ut kommunala lokaler till Kommunistiska Partiet. De hänvisar till extremism och till att Kommunisterna är ute efter att splittra arbetarrörelsen. 

Och vänstermänniskor som Ida Legnemark glömmer snabbt sitt eget partis historia. Hur det på 30-talet var de själva som jagades och fängslades av en stat ivrig att tysta radikala röster i offentligheten.

Vänstermänniskor som Ida Legnemark säger sig värna yttrandefriheten. De ser det som självklart att delta i motdemonstrationer när nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen visar sina fula trynen på våra gator. 

Samtidigt utser de sig själva till det godas och det anständigas försvarare och gör hellre gemensam sak med den värsta sortens Stureplansliberaler än står upp för den yttrandefrihet som med Åsa Linderborgs ord måste vara allas, annars är den ingens.

Det ironiska är att yttrandefriheten, tillsammans med de andra grundlagsfästa borgerliga fri- och rättigheterna, ursprungligen är kärnan i den liberalism som har sina rötter i upplysningen och franska revolutionen.

Men den liberal som kom på ett möte med Kommunisterna bara för att markera mot dem som vill inskränka Kommunisternas yttrandefrihet tillhör ett utrotningshotat släkte.

Inte minst nu när det nyliberala projektet krakelerar och den politiska eliten hotas av populistiska rörelser, får den dogmatiska marknadsliberalismen allt mer auktoritära uttryck.

Det allvarligaste hotet mot våra demokratiska rättigheter kommer inte från den nog så otäcka nazistiska sekten NMR. Kringskärningen av demokratin genomförs av redan etablerade politiska krafter, och med en hjälpande hand av ängsliga medelklassjournalister, inte minst inom public service.

Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro gav förra året ut boken Efter demokratin som på fullt allvar driver tesen att folkets inflytande över politiken måste begränsas.

Inför valet har Svenskt Näringsliv gått ut med ett direktiv till sina medlemsföretag om att inte låta anställda bedriva politisk aktivitet på jobbet.

Och även kommunala arbetsgivare hakar på. De förskoleanställda som just nu samlas i Förskoleupproret för att protestera mot orimligt stora barngrupper och en orimlig arbetsbörda förbjuds av många arbetsgivare att bära upprorets t-shirt på jobbet.

Tystnaden på jobben breder ut sig. Och i takt med att de osäkra anställningarna blir fler och den slimmade produktionen ger färre tillfällen till samtal arbetskamrater emellan, ökar möjligheten för Svenskt Näringsliv att tysta oss.

Värst av allt är att Svenskt Näringsliv också har den socialdemokratiska regeringens öra. Det är en socialdemokratisk regering som gör sig till bödel för den strejkrätt som är arbetarklassens viktigaste demokratiska rättighet och politiska påtryckningsmedel.

I söndags genomfördes en partiledardebatt i SVT. Av åtta partiledare är det ingen som företräder arbetarklassens intressen. 

Slutsatsen är att vi måste göra det själva. Det är vi som måste ställa frågorna klass mot klass.

I förra veckan åkte Karl Gustav Nilsson, slaktaren från Dalarna som sa några sanningens ord på Nordeas stämma, runt till arbetsplatser för att prata om vikten av att höja rösten, inte bara lägga en röst vart fjärde år.

Den här veckan fortsätter Proletärens kampanj Höj rösten på jobbet! Snacka ihop dig med dina arbetskamrater. Beställ våra vykort som är adresserade till Svenskt Näringsliv. Och värva prenumeranter på jobbet. Just nu får de Proletären i fem månader för en hundralapp.

Yttrandefriheten är en rättighet som måste erövras. Och striden måste tas mot både Svenskt Näringsliv, den politiska eliten och medelklassens självutnämnda väktare av godhet och anständighet.