De som får samhället att rulla
I utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” skildras kotorna i landets ryggrad – arbetarna.
”We used to have people working in the industry, but they are basically gone”.
Så löd den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts ord på World Economic Forum i Davos 2013. Uttalandet var lika korkat som provocerande. Men naturligtvis talande för ”det nya arbetarpartiets” syn på samhället. Det finns inga industriarbetare. Knappt några andra arbetare heller. Eller vad är ens arbetare, förresten?
Det är en syn som delas av många ur etablissemanget. En syn som bekräftas i både nyhetsflödet och politiken. Det finns ingen plats för arbetare i bilden av det nya, sköna ”kunskapssverige”.
Ändå är det arbetarna som får samhället att gå runt. Som bygger, producerar och transporterar. Som vårdar, passar, städar och sköter om. Som får hela maskineriet att funka.
Tänk om alla människor som är ”basically gone” verkligen försvann? Eller bara satte sig ned en morgon och vägrade arbeta? Kunskapssverige skulle kollapsa innan lunchtid.
Detta är tanken bakom Vi som arbetar med våra kroppar – en utställning med tillhörande fotobok som avtäcktes på Länsmuseet Gävleborg förra veckan.
”Vilka är de samhällsbärande yrkena? Det är inte mellancheferna och konsulterna. Det är vi i arbetarklassen som får det att rulla”, säger hamnarbetaren Johan, en av trettiotalet arbetare som medverkar i utställningen.
För textinnehållet står dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. Formen påminner om hennes tidigare verk Killar (2007) och Brudar (2008), där svenska tonåringar fick komma till tals. Och det är just det som är grejen. Vi som arbetar med våra kroppar är inte bara en utställning om arbetare. Här finns ett av och med också.
Det är deras röster i fokus. Deras tankar och erfarenheter, deras drömmar och deras behov.
Här lyfts också krav – stora som små. Krav på sex timmars arbetsdag. Krav på lägre pensionsålder. Ibland bara kravet på att bli behandlad med värdighet.
”Jag är arbetare. Jag blir skitförbannad när någon tror att den är värd mer än någon annan. Ta det med coronan, då jobbar tjänstemännen hemifrån. De kan vara hemma och jobba med sin data medan vi som står i produktionen måste vara här för annars kan de inte sälja något. Det är verkligen en klassfråga”, säger industriarbetaren Kerstin.
För porträttbilderna står fotografen Elisabeth Olsson. Bilderna är vackra. Ömsom hårda, ömsom mjuka. De påminner en del om Jean Hermansons berömda bilder.
Här finns sotiga ansikten och blickar som skvallrar om långa, tuffa skift. Men också leenden, värme och gemenskap. Framför allt finns här stolthet. Det är verkligen kotorna i landets ryggrad vi får se.
Utställningen (och boken) rekommenderas varmt. Hoppas den når utanför de vanliga ”kulturkretsarna”.