Deltidssjuksköterska och deckardrottning
Jönköpings deckardrottning Frida Moisto jobbar i vården lika mycket som hon skriver. Och hon tycker att sjuksköterskornas övertidsblockad är nödvändig. – Det man känner ju är att nånting behöver hända, säger hon till Proletären.
Klockan är halv ett på eftermiddagen och Frida Moisto har precis stigit upp ur sängen när Proletären ringer. Hon har jobbat natt.
Frida Moisto är sjuksköterska. Men bara på femtio procent. På de andra femtio skriver hon böcker.
Hon har fått epitetet ”Jönköpings deckardrottning” och fick nyligen veta från förlaget att hon sålt över 100.000 böcker.
– Jag har alltid tyckt om att skriva, ända sen jag var liten. Tyvärr var jag dålig på att stava och duktig på att särskriva. Jag skämdes mycket för mitt skrivande, men gjorde det alltid i smyg, berättar Frida Moisto.
– För nästan tolv år sen så fick vi vår dotter och det visade sig att hon var väldigt sjuk. Vi var mycket på sjukhus fram och tillbaka och när jag fick tid att reflektera över mitt liv så var det enda jag ångrade att jag inte skrivit. Då lovade jag mig själv att om vi bara tog oss ur det skulle inget få hindra mig att skriva igen.
Och så blev det.
Frida Moisto debuterade 2018 med Som nitroglycerin, den första boken om kriminalkommissarie Lisa Engström, som löser fall i Jönköping. I den femte och senaste delen, Bit för bit, som släpps i mitten av maj, har hon för första gången låtit sig inspireras av en verklig händelse. En som många Jönköpingsbor är bekanta med.
– Det låg en kemtvätt på ett ställe här för 30 år sen. När kemtvätten revs styckade kommunen av tomterna och sålde av till olika familjer. Sen visade det sig att marken och husen är helt förorenade av klorerade kolväten, vilket lett till en lång följetong, där familjerna försökt få sina tomter inlösta. Nu har några familjer fått det, men några är kvar och tvistar. Och det var ett fall som berörde en djupt, ingen vill ju byta situation med dem.
– Och när min flicka var sjuk så tvistade vi med Försäkringskassan om rätt till ersättning. Inte nog med att hon kanske skulle dö så var man orolig över att kunna betala sina räkningar. Jag kommer ihåg den maktlösheten, att man som privatperson går mot en hel myndighet och då är vårt fall ingenting jämfört med de familjernas. Det sådde ett frö hos mig.
I boken hittas en man drunknad i Vättern. I sin mun har han ett avskuret finger. Men det är inte hans. Fingret visar sig tillhöra Kent Wetter, den försvunne, och förmodat döde, maken till en lokalpolitiker. Strax därefter hittas ytterligare en död man. Offren har kopplingar till varandra, men de makabra fynden på mordplatserna förvirrar polisen.
Men Frida Moisto har faktiskt tagit in mer ur verkligheten i sina böcker. Hennes erfarenheter från vården har letat sig in här och var.
– Det är det här som alla säger, ”gräv där du står”, och för mig blev det givet att ha med en sjuksköterska i handlingen till exempel. Sen är det också så, att om det är saker jag inte kan så är det lätt att be om hjälp. Jag har pratat med olika kirurger om olika traumalarm och hur man gör då och om komplicerade ingrepp som inte jag har koll på. De allra flesta är så himla snälla och vill hjälpa en.
Hur tycker du att vårdarbete annars skildras i film och böcker?
– Det händer ibland att man ser konstiga grejer. Man kan skratta gott åt Greys anatomy, där man ser fem läkare stå och ta emot en patient [skratt]. Så är det ju inte i verkligheten.
En av de hetaste frågorna i den svenska vårdvärlden just nu är Vårdförbundets övertidsblockad. En efterlängtad åtgärd, har många sjuksköterskor sagt till Proletären. Frida Moisto håller med, även om hon som deltidsarbetande inte har märkt av den så mycket än.
– Det man känner ju är att nånting behöver hända. Det kan ju inte fortsätta vara så som det har varit. Att sjukvårdspersonal jobbar tre miljoner övertidstimmar. Här i Jönköping har jag för mig att det varit omkring 124.000 övertidstimmar. Det är ju inte klokt.
– Och att 40 procent av de nyutexaminerade inte ser sig själv stanna kvar i yrket, det gör mig riktigt rädd. Och det borde göra både arbetsgivare och allmänhet rädda. För nästa fråga blir då: vem ska jobba inom sjukvården? Och vad händer om fem, tio eller femton år? Nånstans kan jag känna att det här angår alla, för det drabbar ju alla.
Vad skulle behövas för att ge sjukvårdspersonalen en drägligare arbetsmiljö?
– Framförallt tycker jag att man som sjuksköterska skulle behöva ha ansvar för färre patienter. Det finns flera studier från olika delar av världen, som oberoende av varandra, kommit fram till att om man har färre patienter så minskar dödligheten, det blir färre komplikationer för patienterna och färre återinskrivningar.
Det låter som att det blir billigare i längden för sjukhusen?
– Ja, precis. Vi slår oss ofta för bröstet att det ska vara så evidensbaserad vård här i Sverige, och det är ju rätt och riktigt, men det finns ju forskning som visar på att belastningen borde minska. I det långa loppet så tjänar även verksamheten på det.
Frida Moisto om den svenska deckarscenen:
– Vi har så många duktiga svenska deckarförfattare. Vilket är väldigt roligt, för det finns många att inspireras av och se upp till.
Om Jönköping:
– Jag älskar min stad och alla andra städer har en deckarserie – så varför skulle inte Jönköping kunna ha det? Det är också en slags ursäkt, för när man var ung och häftig så skulle man tycka att Jönköping var så jävla dåligt, men sen flyttade jag tillbaka hit efter plugg och jobb i Kalmar och Göteborg, så jag vill bara säga förlåt att jag tyckte så innan!