Krönika: Det är inte föräldrarnas ansvar att lösa segregationen

Tänk om det hjälpte med önsketänkande för att lösa segregationen i Sverige. Karin Pleijel, ledande miljöpartist och toppnamn på partiets vallista i Göteborg, försökte sig förra veckan på lite av den varan.

I en intervju i Göteborgsposten föreslår hon att familjer med svenska som modersmål ska ”samlas i grupp” och ”stimuleras” till att utnyttja skolvalet till att sätta sina barn i Göteborgs utsatta och segregerade områden.

Problem finns, ingen kan förneka det. Kunskap finns också men ansvariga politiker har underlåtit att vägledas av den kunskapen under många, många år.

Om barn som inte har svenska som modersmål ska få en rimlig chans att också tillägna sig en rik svenska behöver skolklasserna ha minst 60 procent barn med svenska som modersmål. Självklart behöver också lärare och annan personal ha en god svenska.

Det är också känt att när elever med olika kunskapsnivå och olika erfarenheter blandas, berikar detta alla och lyfter den sammanlagda utvecklingsnivån. Så varför har inte denna kunskap legat till grund för skolpolitiken?

Ett skäl är att marknadskrafter styr skolan. Det så kallade fria skolvalet, som Miljöpartiet vurmar för, bidrar till att skolor rankas som bättre och sämre. Friskolor etableras på bekostnad av de kommunala skolorna, som med sitt utbudsansvar alltid drar det kortaste strået. Friskolor har, och tar sig, rätt att välja ut vilka barn de vill ha till sin skola och i vilka områden de vill etablera sig.

Ett annat skäl är bostadssegregationen och trångboddheten. Skolan kan inte lösa bostadspolitikens brist på socialt ansvar men bostadspolitikens marknadsstyrning påverkar situationen i skolan.

Ett tredje skäl som påverkar både skol- och bostadsegregationen är arbetslösheten. Både arbetslöshet och andelen osäkra anställningar är högre i utsatta områden.

Detta kan inte föräldrar lösa genom att sätta sina barn i skolor i utsatta områden. Det är heller inte föräldrars eller barns ansvar att sätta plåster på den allt mer akuta skolsegregationen.

Det är politikernas ansvar – ingen annans – att ge alla elever en bra skola. Det är också politikernas ansvar att ge föräldrar en rimlig möjlighet att lära sig svenska språket och få kunskap om den svenska skolan och det svenska samhället. När möjligheter ges kan krav ställas.

Det är politikernas brott, både på nationell och kommunal nivå, att segregationen tillåtits växa till dagens katastrofala omfång. Så katastrofal att författaren Alexandra Pascalidou i Söndagsintervjun i P1 den 30 januari, i sin frustration över segregationens omfattning, menade att det borde vara en mänsklig rättighet att få träffa en etnisk svensk om dagen om man bor i Sverige.

Den göteborgska miljöpartistens önsketänkande kan verka oskyldigt och framfört med en ärlig vilja, men den blir till en bricka i ett politiskt spel med en annan agenda.

Högermedia som Bulletin och Nyheter idag har skrivit om förslaget men bara som en refererad nyhet. Läsaren ska själv dra slutsatsen att allt är invandringens fel. Utan nyanser och utan att problematisera och lyfta orsaker. Problemen med segregationen i samhället måste behandlas på ett mer seriöst sätt.