Ledare: Dödens år på jobbet

2023 var ett becksvart år i Arbetarsverige. 62 personer kom inte hem från jobbet i fjol, nästan samtliga var arbetare. De dog på sina arbetsplatser som oskyldiga offer för en förslummad arbetsmiljö och ett åsidosatt arbetarskydd. Profitjakten kräver tribut i arbetarliv.

2024 har börjat lika becksvart. Hittills i januari har sex arbetare dött på jobbet enligt Arbetsmiljöverkets uppdaterade statistik. Det är tre gånger så många som i januari i fjol.

Ändå är de som dog på jobbet bara toppen på ett isberg. Räknar man in de arbetare som dog av jobbet till följd av stress, svetsrök, stendamm, asbest med mera, så handlar det om 50 oskyldiga offer per vecka, enligt Per Nylén på Arbetsmiljöverket (Dagens Arbete, 18 januari).

Det är måhända irrelevant att jämföra med gängskjutningarna, som tog livet av 53 människor 2023. Men det är definitivt relevant att jämföra det politiska och mediala intresset för gängvåldet, som är närmast hysteriskt, med den pliktskyldiga bevakningen av döden på jobbet, som är närmast sömnig.

Visst. Hisskraschen i Sundbyberg i december skapade rubriker. Men flertalet av de döda på arbetsplatserna begåvas på sin höjd med en notis. Arbetarliv tycks vara mindre värda.

Vad gäller döden på jobbet talas det alltid om ”arbetsplatsolyckor”. Det är en slipprig, förrädisk term, som antyder att det som skedde inte gick att förutse och att ingen därför bär ansvar för ett förlorat arbetarliv. Det var bara olyckan som var framme. Så är det inte.

”Det som dödsfallen på jobbet har gemensamt är att det sällan eller aldrig gjorts någon riskbedömning innan. Hade man gjort en riskbedömning och åtgärdat riskerna, så hade man kunnat undvika i stort sett alla dödsfall på jobben”, sade den tidigare citerade Per Nylén till Dagens PS i juli förra året.

Dödsfallen hade kunnat undvikas. Om arbetsköparna tagit det ansvar som de enligt arbetsmiljölagen är förpliktade att ta. Men det gör de inte. Tvärtom gör det allt för slippa ta ansvar.

Byggnadsindustrin, som tillsammans med transportsektorn toppar listan över antalet dödsfall, är typexemplet. Genom en närmast ändlös kedja av underleverantörer delegerar huvudentreprenören arbetsmiljöansvaret nedåt i kedjan, vilket i slutändan landar på inget arbetsmiljöansvar alls.

Resultatet av detta system är livsfarliga arbetsplatser. Men storföretag som Skanska, NCC och Peab, som tjänar miljarder på åsidosatt arbetarskydd, tvår sina händer och skyller på andra.

Arbetsmiljölagen kom till 1977, som så många andra arbetsmarknadslagar som ett resultat av och som ett försök att neutralisera 1970-talets vilda strejkvåg. På pappret medger lagen ett straff på upp till sex års fängelse för arbetsmiljöbrottet ”vållande till annans död”. Men det är på låtsas.

Dödsfallen hade kunnat undvikas. Om arbetsköparna tagit det ansvar som de enligt arbetsmiljölagen är förpliktade att ta. Men det gör de inte. Tvärtom gör det allt för slippa ta ansvar.

Sedan Arbetsmiljölagen kom till har tusentals arbetare dött på sina jobb – men ingen ansvarig, i de få fall där sådana har kunnat pekas ut, har dömts till fängelse. Det faktiska maxstraffet är istället villkorlig dom och böter.

Om döden på jobbet alls leder till åtal – vilket är ovanligt, flertalet förundersökningar läggs ner – är det vanligaste straffet företagsbot. Det är bra för statskassan som håvar in pengarna, men det räddar inga arbetarliv.

Bara ett exempel. Strax före nyår gick Södra Wood utan prut med på att betala en företagsbot på 14 miljoner kronor, den högsta bot som hittills utkrävts. Mycket pengar, kan tyckas. Men vet då att boten utgör mindre än 0,2 procent av Södra-koncernens samlade årsvinst.

Ett billigt straff för att komma undan arbetsmiljöansvaret.

Jämför åter med gängkriminaliteten, där regeringen stiftar undantagslag på undantagslag för att komma åt problemet. Men vad gäller döden på jobbet föreslås inga lagändringar och inga straffskärpningar.

Vad säger då arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson. Ja, strax före jul beklagade han sig över det växande dödstalet i ett inlägg på X. Men det liberala åtgärdspaketet begränsar sig till att Arbetsmiljöverket ska öka antalet oanmälda inspektioner från 10.000 till 12.000 under 2024. Vet då att det på pappret finns runt 290 arbetsmiljöinspektörer i Sverige och att det sommaren 2023 infördes anställningsstopp på Arbetsmiljöverket.

Det är inte så att Johan Pehrsson och Tidöpartierna är helt tandlösa vad gäller arbetsmiljöfrågor. Så har regeringen beslutat att lägga ner Myndigheten för arbetsmiljökunskap, officiellt för att spara pengar.

Denna myndighet är visserligen en ynklig rest av Arbetslivsinstitutet, som var världens främsta forskningsinstitut i arbetsmiljöfrågor innan det lades ner av regeringen Reinfeldt 2006. Men nedläggningen innebär ändå att den sista samlade institutionen för arbetsmiljöforskning skingras för vinden.

Mer allvarligt är att regeringen på SD-initiativ förbereder en attack mot den fackliga skyddsorganisationen, där målet är att skyddsombud inte längre ska utses av facket. Johan Pehrsson misstycker inte. Tvärtom var det han och Liberalerna som 2020 gick i spetsen för att fälla S-regeringens förslag om att utöka de regionala skyddsombudens tillträdesrätt på arbetsplatser utan facklig skyddsorganisation.

Vi kommunister har som bekant inte mycket till övers för den klassamarbetande svenska fackföreningsrörelsen. Men skyddsorganisationen, som ligger nära såväl medlemmar som icke medlemmar på arbetsplatserna, är värd att värna. Tidöregeringens attack kommer att förskjuta maktförhållandena på arbetsplatserna till arbetsköparnas fördel.

Det går att stoppa eller i vart fall kraftigt begränsa döden på jobbet. Genom skärpt lagstiftning och skärpta straff. Men A och O är ett kollektivt tryck underifrån för att värna arbetarskydd och arbetsmiljö.