Hoppa till huvudinnehåll

Ekonomin går inte ihop för undersköterskorna: "Lönerna måste upp"

Svenska löner har backat tio år i köpkraft efter de senaste årens skenande inflation. Nu kräver industrifacken 4,2 procent i löneökning men räcker det verkligen? "Ingen kommer vilja jobba inom den kommunala vården", säger undersköterskan Hana Al Nakdali till Proletären.

Wegahta Genet, Burbuce Lokaj och Luljeta Dibrani jobbar som undersköterskor på Elgströmska huset i Örebro.
Erling Bronsberg

Facken inom industrin han meddelat att löneökningskravet inför nästa års förhandlingar är 4,2 procent. Den slutgiltiga löneökningen, som utgör det så kallade märket för de övriga facken, lär dock efter förhandlingarna bli betydligt lägre.

Förra året låg kravet på 4,4 och utfallet blev 3,3 procent. För en genomsnittlig undersköterska i landet skulle detta innebära en löneökning på 956 kronor i månaden, baserat på snittlönen på 28.973.

Men det finns de som tjänar långt under snittet.

– Förut kunde vi ha kvar lite pengar i slutet av månaden. Nu är det bara att glömma. Det finns ingen balans alls, säger Hana al Nakdali, undersköterska på Elgströmska huset i Örebro kommun.

I Örebro kommun tjänar en undersköterska 27.672 kronor i månaden, i snitt. Detta kan jämföras med den sämst betalande kommunen i hela landet, vilket är Malå med sina 27.239 kronor i månaden.

Erling Bronsberg
Hana Al Nakdali och Luljeta Dibrani under morgonruschen inom äldrevården.

Och gör man en djupdykning i statistiken så ser man att vårdarbetarna på Elgströmska huset har bland de lägsta lönerna i hela Örebro kommun. En rimlig uppskattning av deras månadslöner är snarare runt 24.000 kronor i månaden. På vissa håll till och med mindre än så.

– Såg du klippet på statsministern, frågar undersköterskan Luljeta Dibrani medan hon springer mellan patientsalarna. Han tjänade 190.000 kronor i månaden… Och här sliter vi som åsnor för knappt någonting.

Klippet som Luljeta Dibrani syftar till är en video på Tik Tok där statsminister Ulf Kristersson blir intervjuad i programmet Frågan är fri. En kvinna i publiken understryker sin tuffa ekonomiska situation och säger att hon får ut strax över 12.000 kronor i månaden efter skatt.

– Hon behöver långa pengar av sin mamma. Herregud. Så här kan Sverige inte ha det, fortsätter Luljeta Dibrani.

Hennes arbetskamrat Hana al Nakdali står i köket och granskar morgonmedicinerna.

– Det kommer snart inte gå att rekrytera till vården eller hemtjänsten längre. Ingen kommer vilja jobba här, säger Hana Al Nakdali utan att ta ögonen från paddan.

– Då måste lönerna först upp, ropar Luljeta Dibrani från korridoren. Och blir du sjuk? Då försvinner ju ännu mer pengar. Snart kommer vi behöva jobba även fast vi är sjuka eller skadade.

Samtidigt som undersköterskorna på Elgströmska huset kämpar med sin ekonomi har Sverige fått 100.000 nya dollarmiljonärer det senaste året. Allt som allt finns det idag 570.000 personer vars förmögenhet överstiger en miljon dollar – över 10 miljoner svenska kronor.

I andra änden av utvecklingen finns det människor som också lever den amerikanska drömmen, eller vad som ofta blivit kvar av den amerikanska drömmen för arbetare i USA. Det är inte ovanligt att ensamstående kvinnor tvingas ha två jobb för att få ekonomin att gå ihop. Industrifackens krav på 4,4 procent är då inte mycket värt.

Erling Bronsberg
Undersköterskorna Burbuce Lokaj och Wegahta Genet.

– Allting ökar i pris just nu. Mat. Kläder. Hyran…. Det enda som inte hänger med är lönerna. Köper du kläder för 1200 kronor så blir det svårt att köpa busskort, säger undersköterskan Burbuce Lokaj.

– Vi har ett väldigt påfrestande jobb. Du kan vara helt slut i både huvudet och kroppen ibland när du kommer hem. Och vi som har barn… Ekonomin går inte alltid ihop, säger Wegahta Genet.

Men den självklara frågan är då: Varför är det ingen undersköterska som protesterar?

Burbuce Lokaj menar att fokus istället riktar mot mer triviala saker.

– Vem har inte städat? Vem har inte diskat? Vem sköter inte tvättstugan? Det är såna här diskussioner vi kan fastna i. Vi borde prata om löner, scheman och arbetsmiljö istället. På ett sätt är det ju vårt eget fel att det ser ut så här.

Luljeta Dibrani är inne på samma spår.

– I Frankrike kan man protestera. Men i Sverige gör vi ingenting. Affärerna skulle kunna höja priserna till vilka nivåer som helst! Det är ingen i det här landet som kommer göra något.