Proletären träffar Alice Beckman: En jobbig jävel mot etablissemanget

Mitt på hipstersöder i Stockholm finns en oas på ca 35 kvadratmeter. En klasskampsoas där väggarna är belamrade med böcker från världens alla hörn och affischer från olika politiska möten. Mitt på bordet, som tar upp nästan halva rummet, står en ensam skrivmaskin med ett blankt papper i pappershållaren, redo att fyllas med författarens tankar så snart jag lämnat lägenheten. Vi är hemma hos Alice (tidigare Staffan) Beckman.

Men för att förstå allt måste vi först ta oss till en helt annan plats och tid. Till en helt annan kontinent om vi ska vara precisa.

– Jag var ute på en resa 1963 som omfattade Arabvärlden, Indien och Vietnam när jag besökte ett palestinskt flyktingläger i Jordanien. Palestinierna strömmade mot mig och bad om hjälp. Då hade de suttit där i 15 år… och de är kvar där fortfarande. Inför detta tiggande om hjälp stod jag hjälplös.

Alice Beckmans engagemang för palestiniernas kamp tog fart i slutet av 1960-talet, strax efter att Sexdagarskriget bröt ut, när grupper som Fatah och PFLP började ta en allt större plats i regionen. Hon åkte då runt och agiterade med bland andra författaren Ghassan Kanafani, som senare (tillsammans med sin systerdotter) kom att sprängas i ett bombdåd utfört av Mossad.

– Det var en enorm förändring. Jag kunde nu stötta en organisation på plats. Och jag blev då ett europeiskt exempel på att medvetandet för deras situation började uppdagas även här. Det fina var att de förstod direkt hur läget låg till. Arvet från kolonialismen, imperialismen, klassmotsättningarna. Allt. Tack vare befrielserörelsen kunde palestinierna för första gången sätta sin situation i ett större sammanhang. Ett narrativ som förklarade varför de befann sig där de befann sig.

– Och det viktigaste av allt: De fick medlen att frigöra sig själva. Vi måste komma ihåg det. Det är inte vår uppgift att säga hur de ska ha det eller hur de ska göra. Vi ska stötta deras kamp. Inte föra den åt dem.

Under 1960-talet gav Alice Beckman ut en handfull skönlitterära romaner på Rabén & Sjögren. Förlaget ägdes då av Kooperativa Förbundet som likt LO och socialdemokratin samarbetade med Israel. Men i början av 1969 kom hennes första bok i Palestinafrågan ut, Palestina och Israel – en analys från vänster. Bokens omslag, där en knäböjd palestinier putsar en israelisk mans skor, väckte stora rubriker. Antisemitism, skanderade Dagens Nyheter som fick medhåll från de större dagstidningarna och fackföreningspressen.

– Det fanns en pocketredaktör på Rabén & Sjögren som på något sätt var besläktad i tanken med det jag skrev och han lyckades smussla boken förbi förlagsledningen. Så den trycktes utan att bli granskad. Det blev ett himla ståhej.

Ett ståhej är ett milt uttryck för det som hände. Pocketredaktören fick sparken. Förlagets grundare, Hans Rabén, gick ut i en intervju i Aftonbladet, tog avstånd från boken och lovade att de skulle ge ut en motbok för att väga upp Alice Beckmans bild av palestinafrågan.

Expressens sparade inte heller på krutet: ”Den skadligaste bok jag över huvud kan tänka mig”, skrev Lars Gustafsson i februari 1969. En ”brutal hatskrift, fylld av halvsanningar, oklarheter och desperata övertalningstrick.”

– Jag visste hur romantiserat Israel var och jag kan förstå varför. Efter nazismen och förintelsen är det inte så konstigt att känslostormarna bröt ut. När boken publicerades hade jag svårt att få in artiklar i dagspressen och valde istället att köra tunnelbana i några år.

Hur ser du på situationen i regionen idag?  

– Läget är inte lysande. Ända sedan 2001 och attacken på World Trade Center så har fokus skiftat från ockupationen till religiösa motsättningar. Ta bara det här när Trump placerade ambassaden i Jerusalem istället för Tel Aviv. Att den religiösa huvudstaden för tre religioner nu ännu tydligare blev en bricka i spelet för imperialismen och de religiösa motsättningarna gjorde många muslimer förbannade. Vilket är begripligt.

– USA är experter på det här. De stöttar Saudiarabien samtidigt som de stöttar Israel. Det är ett arv från kolonialtiden som löper in i den imperialistiska agendan. Det är ett förfärande spel som pågår där just nu och det får konsekvenser även i Europa. Ta bara när judar får sina affärer vandaliserade eller då de attackeras på grund av sin religion. Då förstärks tanken om att Israel är den enda säkra platsen för dem.

Under mina två timmar med Alice Beckman så återkommer en röd tråd i hennes berättelser. Hon är en jobbig jävel. Och missförstå mig rätt; en jobbig jävel i den mest positiva bemärkelse jag kan tänka mig. En jobbig jävel mot etablissemanget.

Hon minns ett repmöte i lumpen från 1965 då översten förklarade det geopolitiska läget, helt baserat på ett amerikanskt perspektiv.

– Då ställde jag mig upp mig upp och sa vad jag tyckte. Jag blev inte straffad på något sätt. Istället blev jag inbjuden att slå mig ned bredvid översten och vad som uppdagades var ett exempel på den repressiva toleransen. Hur de, i detta ögonblick, upphäver kunskapen. Man bara pratar.

Den politiska banan började någon gång under 1970 när Alice Beckman fick tag på en pamflett från KFML. Medan sonen låg och sov i vagnen under plommonträden läste hon om förbundets politik.

– Jag minns att jag skrattade. Vad fan är det här för skit, tänkte jag. De hade fokus på någon internationell elit som utsuger resten av världen. Det kanske ligger en sanning i det, men då glömmer man bort att motsättningen står mellan arbete och kapital. På varje arbetsplats i hela Sverige.

– När jag ser tillbaka så var det kanske inte så konstigt. Vänstern var ju till största del en anhopning av medelklassungdomar och studenter och det var den antikoloniala kampen som tilltalade och fångade upp många. Men även här missade man en viktig del i analysen. De kallade Sovjet för ”socialimperialistiskt” och då glömmer man att Sovjet var en bidragande faktor till koloniernas frihetskamp under kalla kriget.

– Sen dröjde det inte mindre än ett halvår innan KFML(r) kom och kritiserade ALLT jag störde mig på. Jag gick med i partiet runt 1980. Men jag skrev för Proletären långt tidigare. Min första artikel om Palestina kom ut i andra numret någonsin.

Erling Bronsberg

Utöver den politiska kampen så fanns det även en inre förändring hos Alice Beckman som behövde tas itu med. I början av 2000-talet tog hon beslutet att komma ut som transa, som hon själv uttrycker det.

– Nu heter jag Alice. De som känner mig sedan tidigare får gärna kalla mig Staffan. Det spelar ingen roll. Men det här är ju en privatsak. Min identitet handlar ju om min privata omvandling, inte om samhällets omvandling. Det är det många som glömmer. Så det här med HBTQ tog jag aldrig till mig. Mycket tack vare att den inte var klassmässigt tilltalande. Den är också ofta mycket självcentrerad vilket jag har svårt för.

– Men sen kan man inte utesluta att det finns en poäng med att kämpa för dessa saker. Södermalm är ju en av platserna i Sverige som jag kan vandra ostört. Så på ett sätt har jag profiterat på denna kamp.

För 16 år sedan, på dansbanan Galejan på Skansen, träffade Alice Beckman sin nuvarande kärlek Annabelle. Ett möte som beskrivs i Beckmans senaste bok: ”Du som var den första kvinna på evigheter jag bjudit upp för ditt väsen, ditt uttryck, din själ – inte för att jag ville vara (som) du.”

Men efter 10 år hände något. Först kom en händelse då Annabelle blev stående med plånboken framför kassörskan i mataffären och glömt bort hur det sociala kontraktet skulle avslutas. En tid senare blev hon diagnostiserad med Alzheimers.

Alice Beckmans bok, Minns du?, är en resa genom Annabelles liv för att försöka väcka hennes minnen till liv igen.

– Boken var först tänkt som något privat mellan henne och mig. Men efter ett tag uppstod tanken om att det fanns en roman gömd på sidorna.

– När jag läste för henne kunde man på något sätt se att hon hängde med. Hon blev närvarande. Men nu, bara för någon vecka sen, satt vi på sängkanten och läste och då började hon känna med fingrarna på boken. Hon var som en bäbis. En bäbis som undrade var berättelsen kom ifrån.

– Jag har alltid haft ett val när det kommer till detta. Antingen gå in i en förtvivlan, eller också acceptera henne för den hon är. Hon är ju fortfarande lika fantastiskt. Om 90 procent har gått åt helvete, ska jag då bara fokusera på det? Varför inte på de 10 procent som är kvar?

För så är det ofta med demenssjukdomar. Det är de anhöriga, och inte den sjuka, som har svårt att härda ut.

– Man ska akta sig för att tycka synd om dem. Då blir det lätt att man projicerar sin egen smärta. Det går att älska och kämpa in i det sista, frågan är bara var man lägger sitt fokus. Man kan inte ta ut helvetet i förskott.

– Lyckan finns överallt så länge man bidrar. Och det är i själva bidraget som lyckan ligger; detta gäller både i kärlek och politisk kamp.