Vittnesmål från Gaza: ”Jag var inte redo att förlora Luna”
Hossam Abu Nada är 48 år från Gaza. Han förlorade sin femåriga dotter Luna i Israels bombningar. Här berättar han familjens historia sedan den 7 oktober förra året, för frilansjournalisten Khulud Shaban.
Den 7 oktober vaknade jag av konstiga ljud och en serie explosioner, ett oavbrutet oväsen. Jag gick ut på gatan för att förstå vad som hände, och såg att raketer sköts mot Israel av Hamas. Jag försökte greppa situationen och insåg att en militär operation pågick.
Scenerna på gatan var ovanliga; explosioner hördes, rök täckte himlen, israeliska försvarssystem försökte avvärja raketerna, rop av ”Allahu akbar” ekade, och barn sprang hem från skolorna. Människorna i området var i blandade känslor av glädje och förvirring, och betraktade händelserna med funderingar om vad som skulle komma.
Med tiden klarnade bilden. Ljud av bilar och beväpnade personer som firade tillfångatagandet av soldater, medan israeliska fordon rörde sig genom Gaza, och skottlossning hördes överallt. Jag insåg att Israels svar skulle bli förödande. Jag började förbereda mig för det som komma skulle. Jag gick ner till marknaden och köpte matvaror och grönsaker, fyllde på tre gascylindrar och såg till att huset hade tillräckligt med förnödenheter för en längre tid.
Stämningen var fylld av chock och en kortvarig glädje, alla visste att den israeliska reaktionen skulle vara hård. Den 9 oktober, klockan åtta på kvällen, förvärrades situationen. Jag hörde rop på hjälp och meddelanden från den israeliska armén som uppmanade oss att utrymma höghusen där vi bor inför en förestående bombning.
Jag bad mina barn packa sina nödvändigheter. Min yngsta dotter Luna, fem år gammal, tömde sin lilla skolväska och fyllde den med saker hon behövde. Hon sa stolt till mig, ”Pappa, jag har packat min väska.”
När vi hörde ropen tog vi våra saker och skyndade oss ut. Min fru och barnen åkte till hennes föräldrars hus i flyktinglägret Shati, medan jag och min son stannade kvar i huset en stund. Därefter skickade jag matvaror till min fru.
Dagen därpå, klockan fem på kvällen, fällde flygplan fosforbomber över husen, vilket ledde till att vissa lägenheter började brinna utan att någon skadades. Den 10 oktober släppte flygplan rökbomber under dagen, och på kvällen sköt de ljusbomber, vilket bekräftade för mig att området var måltavla.
Den 11 oktober beslutade jag att lämna hemmet efter att ha säkrat det och låst dörrarna, och jag åkte till min frus föräldrars hus, där jag åt min första måltid på flera dagar. Min lilla dotter Luna kom springande mot mig, omfamnade mig och insisterade på att jag skulle stanna hos henne.
Men min vistelse blev kortvarig. En granne ringde och bad mig komma tillbaka för att sätta på internet, eftersom avbrottet försvårade kommunikationen. Jag återvände hem och sov där den natten. På morgonen därpå, klockan 6:30, vaknade jag av att huset skakade av en enorm explosion. Jag insåg att tornet där vi bor var måltavla, så jag sprang ut och ropade på grannarna att inte använda hissen, och vi började gå ner för trappan.
Under vår nedfärd bombades området runt tornet, och vi täcktes av fallande bråte och krossat glas. Jag hjälpte en granne att öppna dörren till en förvaringsplats där han och hans familj hade sökt skydd, och vi gav första hjälpen till skadade innan vi begav oss till hotellet Al-Mashtal.
Det var en svår natt, bombardemanget var oavbrutet. Och klockan 8:15 på morgonen hörde jag en kraftig explosion i flyktinglägret Shati. Jag fick ett samtal från min son Tariq, som bad mig komma till sjukhuset al-Shifa, då min fru och alla mina barn var skadade, och Luna var borta.
Det var en chock jag inte kunde förstå; jag fruktade att jag förlorat dem alla. Jag försökte ta mig ut, men den israeliska marinen sköt mot mig och hindrade mig från att ta mig framåt. Jag kontaktade internationella organisationer från hotellet, men ingen kunde hjälpa mig.
Min bror ringde och sa att han skulle begrava Luna om jag inte kunde ta mig ut, men jag vägrade. Till slut tog jag mig ut från hotellet och sprang mot sjukhuset al-Shifa, trots det pågående bombardemanget. Vägen var fylld med bråte, gatlampor låg på marken, och eld flammade runt omkring mig. När jag kom fram till al-Shifa fann jag min fru täckt av bandage med brännskador och sår, och mina barn hade dragits fram ur spillrorna, skadade och chockade.
Jag var inte redo att förlora Luna. Jag kände inte att jag hade haft tillräckligt med tid med henne. På grund av att jag var aktiv i Fatahpartiet hade jag hade anklagats för samröre med Palestinska myndigheten på Västbanken, och varit fängslad av Hamas säkerhetstjänster från hennes födelse tills hon var två år gammal.
Luna var smart och omtyckt, hon drömde om att bli ingenjör. Hon var ett unikt barn, med sin vackra handstil och kärlek till lärande och sitt skickliga användande av teknologi.
Ett år senare lider min fru fortfarande av sina skador, och vi har ingen hjälp. Hennes hälsa blir sämre för varje dag. Alla i familjen behöver psykologiskt stöd; rädslan har blivit en del av vårt dagliga liv.
Den 16 oktober beslutade jag att lämna norra Gaza och åka till Rafah för att försöka få behandling för min fru, men jag kunde inte få den vård vi behövde. Jag försökte ta ut min familj för behandling utanför Gaza, men min begäran avslogs. Vi stannade på en Unrwa-skola, där vi bodde i ett uterum. Vi led av den bittra vinterkylan, och avloppsvatten flödade på skolans gård. Vi hade inte tillräckligt med kläder, och vi letade efter mat och vatten varje dag. Livet blev en ständig prövning.
Till slut flyttade vi till Khan Yunis i maj 2024, där vi lever i ständig nöd. Vårt liv har vänts upp och ner; vi saknar tryggheten, hemmet och de glada minnena vi delade tillsammans.
Jag tror inte att detta krig kommer att sluta snart. Jag drömmer om ett mirakel som avslutar denna mardröm och för med sig fred.