Ledarkrönika: En rättvisare världsordning är både nödvändig och möjlig!
Än finns det hopp att även svensk arbetarklass ska resa motstånd och inte finna sig i överklassens vidrigheter och ständiga försämringar.
Det är viktigare än någonsin att vi står fast vid tanken att en rättvisare världsordning är både nödvändig och möjlig. För vad är alternativet?
Vi ser utsugning, plundring och miljöförgiftning. Vi ser ökande klassklyftor. Vi ser lyx och makalöst överflöd åt en liten minoritet, och bottenlös fattigdom och svält, för stora delar av jordens befolkning.
Det är inte bara ett politiskt svineri. Det är också vägs ände för ett civiliserat liv. Det är grogrunden för de inbördeskrig och den korruption som sliter sönder fattiga länder idag.
Det är det yttersta beviset och tecknet på att kapitalismen i dess imperialistiska stadium för länge sedan nått bäst före datum.
Kapitalismen är ett rovdriftssystem och en fara för hela mänskligheten för miljön och för den planet vi lever på. En planet vi har ett ansvar för att även kommande generationer ska ha en chans att leva på. Då fungerar det inte med gränslös exploatering och orättfärdig fördelning.
Krigshysterin och Natopropagandan som genomsyrar media i dag ökar acceptans för krig och krigstillstånd som en naturlig del av livet. Krig som gör vissa människor vidrig rika och andra lika vidrigt fattiga.
Bara krigsförberedelsen Aurora 23 kostade samhället 750 miljoner. För att inte tala om hur många miljarder Natoanpassningen kostar, och kommer att kosta.
Militär upprustning som finansieras av social nedrustning. Skattepengar som självklart skulle används till ett positiv samhällsbygge. Till ett samhällsbygge där man använder människans tekniska och vetenskapliga framsteg för att göra livet bättre för människor – inte för ödeläggelse.
Det är vår socialistiska uppfattning och som gör att vi inte viker en tum, från att det både är nödvändig och möjligt att skapa ett rättvisare samhälle, en rättvisare värld. Men en sådan förändring kan inte ske med arbetarklassen på läktaren och som åskådare.
Det den svenska arbetarrörelsen, under ett århundrade med kamp, byggt upp och försvarat. Det river kapitalisternas handgångna män och kvinnor i politik och bolagsstyrelser systematiskt ner och säljer ut i ett rasande tempo.
Krisen är ju ett faktum, och den kris som kapitalismen själv skapat tänker man definitivt inte vara med att betala. Snarare tvärtom. De kommer att vända det till sin fördel, och då inte bara vapenindustrin.
Medan välfärden urholkas, och inflation, höga räntor och fördyrning gör det allt svårare för fattigpensionärer och lågavlönade familjer att få ihop sin vardagsekonomi. Då ökar de stora bankerna sina vinster och maximerar sin aktieutdelning.
Medan lågavlönade familjeförsörjare och fattigpensionärer letar extraprisvaror i mataffärerna så finns det inte ett ledigt bord på lyxkrogarna i storstäderna. Behövs det fler exempel för att göra uppror?
Än finns det hopp att även svensk arbetarklass ska resa motstånd och inte finna sig i överklassens vidrigheter och ständiga försämringar. Stora grupper av samhällets viktigaste arbetargrupper tas alltid för givna av den politiska makten.
Men vad händer när dessa människor har fått nog?