Hoppa till huvudinnehåll

Israels historia: En stat byggd på rasism och kolonialism

Eurovisionfinalen i Tel Aviv ska skönmåla apartheidstaten Israel – samtidigt som det är tyst i media om den fortsatta kolonisationen, sprängning av hus och fördrivning av palestinier. För att förstå Israel-Palestinakonflikten måste den sättas i sitt koloniala sammanhang.

Israels förste president, David Ben-Gurion, håller tal vid Israels självständighetsdeklaration 1948. Bakom Ben-Gurion hänger ett porträtt av Theodor Herzl, grundaren av den politiska sionistiska rörelsen.
Rudi Weissenstein/CC

För den stora allmänheten, utlämnade till mediebolagens ensidiga bild av världen, blir det svårt att förstå det ständiga våldet i Palestina. Synfältet begränsas, bakgrunden mörkas. Konflikten om Palestina kan dock inte förstås och inte lösas om man inte sätter in den i sitt sammanhang: den västerländska kolonialismen.

Den sionistiska rörelsen, som i slutet av 1800-talet ville skydda judarna mot antisemitiska förföljelser genom att bilda en egen stat, föddes när den europeiska kolonialismen stod på sin höjdpunkt. Det var den "vite mannens" rätt och plikt att erövra världen och civilisera ”vildarna”.

I sin bok ”Judestaten” skriver Theodor Herzl lyriskt om sin förebild, kolonisationen av Sydafrika. I ett brev inbjuder han sin och tidens stora hjälte, Cecil Rhodes (Sydafrikas ledare och erövrare av ”Rhodesia”), att delta i sitt projekt. ”Det gäller inte Afrika utan en del av Mindre Asien, inte  engelsmän utan judar. Varför vänder jag mig då till er? Därför att det är något kolonialt”.

Fram till Förintelsen var sionisterna en minoritet bland judarna, ofta illa sedda eftersom de samarbetade med förtryckare och antisemiter. De flesta judarna stred för lika rättigheter och demokrati i sina hemländer.

Också av det skälet vände sig sionisterna till stormakterna för att få stöd. Storbritannien hade särskilda intressen i området (Suezkanalen). Redan 1876 skrev lord Shaftesbury: ”Det skulle bli ett slag mot England om någon av hennes rivaler fick kontroll över Syrien. Vore det inte en förnuftig politik... att främja en judisk kolonisering av Palestina”.

I ”Judestaten” skrev Herzl: ”För Europa skulle vi där utgöra en skyddsmur mot Asien… en kulturens förpost mot barbariet”. Och i dagboken: ”...med ett slag skulle England få 10 miljoner agenter… för Englands storhet och inflytande”. Hans efterträdare Chaim Weizman la till: ”Och de skulle utgöra en mycket effektiv vakt för Suez-kanalen”.

Weizmann blev en skicklig lobbyist som använde sig av imperialismens intressen i Mellanöstern, där oljan nu blivit viktigast. En annan av imperiets lobbyister var den sydafrikanska ledaren Jan Smuts som fäste sig vid sionismens koloniala planer och blev en av männen bakom Balfour-deklarationen 1917. Där utlovade England ett ”judiskt nationalhem” i Palestina samtidigt som man delade upp Mellanöstern tillsammans med Frankrike. Palestinierna tillfrågades inte och deras motstånd mot ockupationen slogs ner av brittisk militär. 

Weizmann blev för övrigt personlig vän med Smuts och besökte Sydafrika. Den gemensamma nämnaren för en allians som kom att vara fram till apartheidsystemets fall är just kolonialismen, känslan av att vara i strid med ”Österns barbari” och senare mot en kritisk omvärld.

Med ökad fientlighet mot kolonialism och apartheid växte också behovet av ömsesidigt militärt, ekonomiskt och politiskt stöd. I alla sina krig fick Israel vapen, flygplan, piloter och ”frivilliga” från Sydafrika. Israel bidrog med militära rådgivare mot ANC och elektroniska system mot folkmassor och gerillasoldater. De västliga mediernas hjälte från kriget 1967, general Moshe Dayan, föreläste för sydafrikanska kollegor om upprorsbekämpning.

Men åter till kolonisationen. I skydd av brittiska bajonetter verkställde sionisterna sitt projekt – med paroller som ”Judiskt land”, ”Judiskt arbete” och ”Judiska varor”. Man försökte komma över så mycket mark som möjligt, genom köp från (ofta frånvarande) arabiska godsägare. Bönderna vräktes och ersattes med judiska invandrare.

Alan Denney
Det ginns gott om både sekulära och religiösa judiska grupper som tar avstånd från sionismen som politisk idé.

Judiska Nationalfondens stadgar slog fast att marken skulle vara ”evig judisk egendom”. Judar som hyrde ut jord till eller anställde araber kunde straffas. Ibland med hot, förmåddes judiska företag att sparka eller vägra anställa araber. Sionistiska fackföreningar drev blockader mot arabiska arbetare och varor.

En av Arbetarpartiets ledare, David Hacohen, vittnar om hur besvärligt det var att försvara den ”judiska socialismen” utomlands: ”...att jag inte mottog araber i min fackförening, att vi stod vakt vid olivlundarna för att araber inte skulle få jobb där, att vi hällde fotogen över arabiska tomater, att vi på marknaden överföll judiska husmödrar och slog sönder de arabiska äggen i deras korgar”.

Före 1917 levde muslimer, kristna och judar i stort sett i fred. Med den brittiska ockupationen och sionisternas kolonisation växte konflikterna och våldet för varje år.

Under upproret 1936-1939 befriades större delen av landet men ”ordningen” återställdes brutalt av britter och sionister tillsammans. Det innebar att palestinierna var avväpnade, splittrade och nertryckta 1947. Aktivister och upproriska byar var dessutom noga registrerade och kartlagda av sionisterna. 

När det försvagade Storbritannien lämnade kontrollen över Mellanöstern till USA efter världskriget hade sionisterna en starkare ställning både bland judarna och västvärldens regeringar. Efter Förintelsen blev utvandring till Palestina mer intressant för judiska flyktingar, allra helst som sionistiska lobbyister bidrog till att favoritmålen USA och Storbritannien stängde sina gränser för dem.

Ökat våld i Palestina tvang England att lämna över frågan till FN. USA drev fram en delning av landet där större delen gavs till den judiska minoriteten. I den blivande judiska staten var de i mycket knapp majoritet.

David Ben-Gurion, som nu ledde sionisterna, konstaterade att detta inte var ”en solid bas för en judisk stat… Endast en stat med minst 80 procent judar är [...] livskraftig och stabil”. Tidigare hade Joseph Weitz i Judiska Nationalfonden skrivit: ”Omflyttning tjänar [...] att tömma det land som nu odlas av araber och frigöra det för judisk bosättning. [...] Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till grannländer. Inte en enda by eller stam får slippa undan”.

Som vi vet löstes problemet. Redan månaden efter FN:s delningsbeslut, ett halvår innan det skulle verkställas (15 maj 1948) inleddes attackerna mot de palestinska byarna. I början av maj hade också städerna i den planerade judiska staten fallit. Befolkningen fördrevs eller dödades. En av dem som ledde rensningen av erövrade byar, Ezra Danin, beskriver Ben-Gurions order: ”Varje attack måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning”. 

När vapnen tystnade hade två tredjedelar av den palestinska befolkningen, 700.000-900.000, flytt eller fördrivits från sin hembygd. En FN-resolution om deras rätt att återvända blev verkningslös. Hälften av deras byar (cirka 500) hade raserats. På ruinerna växte judiska bosättningar. Det mesta av mark och egendom beslagtogs för bosättning och blev ”evig judisk egendom”.

1967 erövrade Israel resten av Palestina, Västbanken och Gaza, och kolonisationen har fortsatt sedan dess. Mark och vatten har beslagtagits och byar förstörts. Bara det senaste året har hundratals hus rivits och invånarna tvingas bort.

Israel har sina rötter i förra sekelskiftets öppna kolonialism och rasism. Från "vakt för Suez-kanalen" och hjälptrupper åt britterna mot palestinska uppror blev sionisterna och deras stat en vakthund för den amerikanska imperialismen i Mellanöstern. Det handlar om ömsesidiga intressen. USA skyddar, finansierar och beväpnar Israel. Israel angriper varje regering eller rörelse som hotar USA:s makt.  

Nu är det amerikanska imperiet på nergång. Det syns klarast i ekonomin, grunden för världsherraväldet. Nya utmanare, främst Kina, skymtar vid horisonten. Men militärt är USA fortfarande överlägset.

Det förklarar USA:s ökade aggressivitet, krig och invasioner, öppna planer på "regimförändring" i ett försök att bevara herraväldet. Men det förklarar också den tidigare rätt kritiska västeuropeiska medelklassens, politikernas och mediernas tystnad om Israel, försöken att "normalisera" och få acceptans för kolonial- och apartheidstaten. När västerlandets kontroll av världen upplevs som hotad sluter man leden. Israels förtryck och övervåld känns besvärande – men man vet eller anar att "vi" behöver dem.

Kolonialism, stöld av ett annat folks land och fördrivning av de flesta invånarna gjorde Israel till en apartheidstat av samma slag som Sydafrika och Rhodesia. Ett gemensamt öde och en gemensam fiende gjorde den palestinska befrielserörelsen och Mandelas ANC till allierade. Det finns bara en lösning som kan ge fred, trygghet och frihet åt alla i Palestina: den som till sist genomfördes i Rhodesia och Sydafrika. Kolonial- och apartheidstaten måste upplösas och ersättas av ett demokratiskt samhälle, med lika rättigheter för alla invånare och rätt för de palestinska flyktingarna att återvända.