Ledarkrönika: Ett hån mot oss på järnvägen

Så har en till avtalsrörelse passerat, och när jag skriver detta har vår förbundsledning i Seko precis avblåst den strejk som de flyttade fram förra veckan. Nu stoltserar de med ett nytt avtal, ett avtal där de lydigt har följt märket, där två av tre krav från facket har resulterat i en ”arbetsgrupp” där arbetsköpare och fack gemensamt ska göra upp en plan för att underlätta för oss järnvägsarbetare.

Vad det kommer mynna ut i kan man ju räkna ut själv. Och det krav som arbetsköparna har tillmötesgått är så vekt att det nästan kvittar.

Inte för att det var oväntat. Seko, liksom resten av de socialdemokratiska facken, har gång på gång visat sina sanna färger. Jag minns för ett år sen, då förbundsledningen körde över pendelklubben, när pendelklubben redan då kämpade mot MTR:s försök att ta bort tågvärdarna.

Jag har sett Sekoledningens agerande under och efter den vilda strejken i Stockholm, hur de vägrar att alls erbjuda rättslig hjälp till de kamrater som MTR ställer inför Arbetsdomstolen. Och nu senast hur Seko först sköt upp, för att sedan avblåsa strejken.

Så fungerar de socialdemokratiska facken. När arbetsköparna vill kunna tvinga oss till mer helgjobb klarar facket knappt av att säga emot. När inflationen skenar vill facket hålla nere lönerna, för att undvika det inbillade hotet om en lönespiral.

Och när arbetsköparna genom fler timanställningar och ständiga schemaändringar i det närmaste reducerar oss arbetare till att vara livegna, nöjer sig facket med att säga att det ska kosta lite mer för arbetsköparen när de gör så. Men när arbetare går ut i kamp för sina villkor, för sin egen och för våra resenärers säkerhet, när vi tar kamp för vår mänskliga värdighet, då möts vi av kalla handen från våra så kallade vänner i fackförbundens ledningar.

Så nej, detta sveket var allt annat än oväntat. Seko har godkänt ett rent bedrövligt avtal, i strid mot viljan ute hos oss på golvet. Det är ett hån mot alla oss, som sliter på järnvägen för att hålla samhället igång och ett hån mot alla oss som visat vår kampvilja under avtalsrörelsen.

Vad som bör göras, det har lokförarna på pendeln i Stockholm visat oss. När fackpamparna sviker behöver vi bara ställa dem åt sidan. Vår enighet och solidariteten mellan arbetare är starkare än både arbetsköpare och facklig byråkrati.

Strejken är vårt vapen, och så länge som vi arbetare blir förtryckta av profitbegär och förvägras vår mänskliga värdighet, kommer ingen kapitalist att stå säker ifrån det. 

Lucas Gonzalez Andersson
Tågtekniker och Sekomedlem